Först MORBID ANGELs (ganska lyckade) technodöds. Sedan LOUTALLICA. Nu visar det sig att de icke avlidna medlemmarna i THE DOORS har slagit sina kloka huvuden ihop med allas vår dubstepfavorit SKRILLEX.
"Vad, exakt vad, fick mig att tro att jag ville höra förstasingeln från samarbetet mellan The Doors kvarvarande medlemmar och Skrillex?", undrar kollega Johan Jacobsson på Facebook.
För att det ger en berusande känsla av att allt är möjligt, att inga gränser längre existerar mellan genrer, mellan högt och lågt, rock och dans, kosmos och kaos?
Eller för att vi människor inte kan slita ögonen från en bra bilolycka?
Nästa år skulle grindfantomerna NASUM - bandet som på egen hand elchockade igång en död genres puls med debuten "Inhale/Exhale" 1998 - ha fyllt tjugo år. Bandet dog julen 2004 när sångaren, producenten och låtskrivaren Mieszko Talarczyk tragiskt avled i tsunamin i sydostasien.
Nu är det emellertid officiellt att bandet ska göra en avskedsturné nästa år med ROTTEN SOUNDs Keijo Niinima som vokalist, som ett slutgiltigt farväl utan nostalgi.
Ja, varför inte? Anledningarna är uppenbarligen de rätta, några års marinering i en svällande bandmyt skadar inte och Keijos röst är ju om möjligt ännu brutalare än Mieszkos. Rens!
THE BEAST är ett soloprojekt från Nornagest, sångare i belgiska black metal-horden ENTHRONED. EP:n "Fixed by the Devil" från 2002 är en av de tidigaste promoskivorna jag recenserade och eftersom referensramarna sträckte sig ända från DIMMU BORGIR till CRADLE OF FILTH blev betyget inte högt.
Samma ungdomliga naivitet resulterade i sågningar av genialiska getkrossare som ANTAEUS ("De Principii Evangelikum") och IMPIETY ("Kaos Kommand 696"), så med tiden har jag från och till funderat på om THE BEAST också fick en orättvis sågning. Lät det SÅ jävla illa som legenden i mitt huvud gör gällande?
Turligt nog finns numera all musik som någonsin spelats in tillgänglig på YouTube, så nu är undran stillad. Det jag framför allt minns av min recension är att jag tyckte att trummorna lät som en utombordsmotor, och ser man på - det gör de fortfarande.
Sången och det ljud som jag antar ska föreställa gitarrer är inte mycket bättre.
Sweden Rock Festival: en orgie i föredettingband, festivalhattar, äcklig öl, 600-gramsburgare och allmän orimlighet. What's not to like? Hur hopplösa headliners arrangörerna än bränner sina miljoner på blir jag alltid lika lycklig av de där fyra junidagarna på en leråker i Norje.
2011 var det GHOST, MORBID ANGEL, ELECTRIC WIZARD, min eviga SRF-buddy Lina och min heroiske Sydsvenskan-redaktör Håkan som skapade mest festivalglädje.
Nästa år blir det... ja, vem vet. Idag presenterade SRF sina första bokningar och jag kan säga med 100% säkerhet att de inte kommer att finnas med på listan över mina bästa 2012-minnen.
MÖTLEY CRÜE, GAMMA RAY, BLUE ÖYSTER CULT, EDGUY och DANKO JONES - tack men nej tack.
DIMMU BORGIR har jag sett med maximal scenproduktion på Spektrum i Oslo. Med den fantasikittlande upplevelsen som jämförelse kommer alla framtida konserter att framstå som futtiga, och om det är någon känsla jag inte vill att DIMMU ska förmedla är det futtighet.
Återstår PENTAGRAM då. Att få se Bobby Liebling, denna levande fågelskrämma/myt, i verkligheten gör mig peppad. När jag pratade med honom inför Close-Up #130 intervjuade han i princip sig själv i 45 minuter och pratade om hur han smugglade knark i Cessnaplan och hade en swimmingpool formad som ett marijuanablad.
Med den bakgrunden får bandet låta hur mossigt som helst (vilket jag inte tror att det gör), PENTAGRAM kommer ändå att vara ett måste.
Igår åt jag en getost som såg ut att vara hämtad från omslaget till DISMAs "Towards the Megalith". Av bilden att döma borde det inte vara någon positiv recension, men smaken var lika mustig och kvardröjande som Craig Pillards träskmonstersång.
Den här parodin på "Little Dog" - inspelad innan någon hade hört en ton av den riktiga låten, utan bara hade titeln och speltiden - är väldigt rolig. Och bättre än originalet.
LOUTALLICA streamar nu hela "Lulu" här. Kanske för att de gillar schysst konsumentupplysning, kanske för att de är så stolta över sin bebis att de inte kan hålla sig (skivan släpps fysiskt nästnästa vecka).
Det är första gången ett band har släppt fler teasers i form av låttexter än faktiska låtar - fram till nu har andra spåret "The View" varit det enda tillgängliga.
Nu finns alltså hela schabraket tillgängligt, 87 minuter och 12 sekunder långt. I skrivande stund hör jag "Iced Honey". Reed knorrar om fjärilar och is som smälter, medan Hetfield ylar som bara han kan i bakgrunden. Musiken är imponerande lättglömd. Att säga att låten är bättre än "The View" är som att säga att något är godare än härskna älgtestiklar.
Dock finns det hopp. "Pumping Blood" låter som om Lou och METALLICA faktiskt befann sig i studion samtidigt när låten spelades in. (Det sägs de ha varit hela tiden, men med dagens moderna studioteknik kan man ju få det att låta som om de befann sig i olika solsystem.) En rätt suggestiv bit som i sig räddar "Lulu" från totalt haveri.
Recenserar kanadensiska FUCK THE FACTS sextionde (sextionde!) släpp "Die Miserable i Sydsvenskan i dag, men texten verkar inte ha hittat ut på webben.
Kort och gott är det grindcore som löper militär hinderbana, med intervallträningsgitarrer som man blir alldeles svettig av att lyssna på. Mina arla barnvagnspromenader har inte varit sig riktigt lika sedan skivan hamnade i min iPod, till den lilla passagerarens förtjusning/förskräckelse.
Inget band i år har lyckats bättre med att hitta ut ur den återvändsgränd som grindcore lätt blir. Representativt smakprov nedan. Kan ni fatta att sångerskan Melanie Mongeon har turnerat gravid i typ åttonde månaden och levererat dessa bröl live utan att vattnet gick på scenen?
