Hemma med halmen.
Eller rättare sagt, hemma med skörden från Kompakt Disk: Amy Winehouse, Adele, Nortt, Lustmord, Bettye LaVette, Erykah Badu, Diana Ross & The Supremes, Dusty Springfield, Mastodon och Prurient.
Nu har dottern dessutom sett hur en skivaffär ser ut.
Nu rymmer jag till Blekinge i dagarna två. God helg!
GWARs gitarrist Flattus Maximus (Corey Smoot) hittades död igår morse. Ikväll spelar bandet i Edmonton.
Kyligt? För andra band ja, men för cirkus GWAR - där vem som helst kan bli lemlästad på scen - känns det passande.
Det slog mig just att jag inte har gjort minsta reklam för Benshi Antologi #1, en pappersversion av kulturbloggen Benshi som jag i är insyltad i (men knappt skriver för eftersom jag har en halv metalblaska att producera på egen hand varje månad).
Jag bidrar med tidigare publicerade artiklar om ABANDON och RAUBTIER, men antologin är köpvärd enbart för den exklusiva RAUBTIER-illustration som gjorts för ändamålet.
Beställ här (eller maila mig) och stöd ett värdigt kulturprojekt!
Pressmeddelande:
Från skärm till papper – Benshi antologi # 1 ute nu
Under vilka villkor fortlever dagens kulturproduktion och kulturkritik? Frågan är en ledstjärna i de essäer och intervjuer som Benshi antologi # 1 består av. Författade från olika utgångspunkter och med olika angreppssätt vittnar texterna om frågans relevans i en rad skilda fält i kulturdebatten.
I Benshi antologi # 1 skriver Malene Jensen om kritiken som ett kriterium för demokrati och för en dialog med Radioteaterns chef Stina Oscarson. Christopher Rosenqvist-Cutlip diskuterar kultur utifrån begrepp som ideologi, historiesyn och kulturarv. Petter Ericsson undersöker dagens ekonomiska och kreativa villkor för svensk dokumentärfilm och samtalar om glesbygd med Peter Stormare. Mark Andersson resonerar om varumärkets ikoniska betydelse i vardagslivet. Caroline Thörnholm i sin tur betraktar varuplaceringens historia i Hollywood. Fedja Borčak introducerar den bosniska poeten Mak Dizdar för svenska läsare. Erik Lövmo Jonsson talar om fenomenet Sub Pop och Jonn Palmér Jeppsson följer på nära håll banden Abandon och Raubtier.
Förordet är skrivet av Magnus Eriksson. Han är en av landets ledande musik- och litteraturkritiker och verksam på Svenska Dagbladet sedan 1988.
PS. Om någon i ABANDON läser detta, hör av er om ni vill ha ett exemplar.
Idag publiceras min recension av "Lulu" i Sydsvenskan, varmed albumet kan bäddas in i hjärnans mörkare skrymslen för att bli ett allt blekare minne och så småningom framstå som en konstig dröm.
Om några år kommer jag att undra om LOUTALLICA verkligen hände och kasta en blick på skivhyllan och råka se den där promon och vilja nypa mig i armen.
På Facebook ses kollega Noaksson tangentbordbattla med Daniel Reichberg, den ivrigaste "Lulu"-försvararen denna sida Uncut.
Två snabba exempel på populära artisters verklighetsförankring:
"Vi glæder os som små børn til at indtage disse fantastiske scener – og vise den intensitet og rå power, der ligger i vores normale live setup", säger Lene i återförenade AQUA om gruppens kommande spelning på Store Vega i Köpenhamn den 19/11.
"Intensitet og rå power", sug på den. Deras nya album "Megalomania" gick mig spårlöst förbi (märkligt nog) när det släpptes för en månad sedan, men titeln tycks väl vald.
Och så var det Lou Reed om "Lulu", då. "It’s maybe the best thing done by anyone, ever." Vi tar det en gång till, i fetstil:
"It’s maybe the best thing done by anyone, ever."
Nu får man ha överseende med att citatet kommer från en artist som borde ha kallat ett album "Megalomania" för minst tjugo år sedan. Det mest förbluffande är texten jag hittade citatet i - Uncuts recension av "Lulu".
DÄR snackar vi stark tobak.
Eftersom den ligger så nära originalet är denna fortfarande roligast av alla "Lulu"-parodier.
Senare i dag ska den författas, långrecensionen av "Lulu". Bitvis låter den mindre hemsk för varje avlyssning (är uppe i fyra genomplöjningar), men "Brandenburg Gate" är fortfarande det mest obegripliga som spelats in i år.
Ändå är jag lite glad att skivan finns. Det är alltid roligt och tillfredsställande att se hur även de mäktigaste kan snubbla och falla pladask på ändan och det känns tröstande att en skiva som "Lulu" inte stoppas på ritbordet.
Den där krisen i musikindustrin kan inte vara så djup som ryktet säger.
Men ändå. Innan mina ihoprafsade stödord förvandlas till en läsbar text krävs djupa andetag i en brun papperspåse fylld med Profound Lore-död.
Lättnaden i bröstet när bara åtta minuter drönande fiol återstår av "Junior Dad".
