Dagens anmälning i Sydsvenskan: CRAFTs bästsäljare "Void" (lär här). En kik på kritiker.se visar att Dagens Skiva, Gaffa och Göteborgs-Posten lyssnat en gång, kanske en och en halv, på skivan och dömt ut den som medelmåttig.

Det gjorde jag också efter de inledande artighetsfraserna, men sedan fick den följa med i iPoden varje morgonpromenad i en vecka och då sjönk det in hur säkert gitarrspelet är. Bara en sådan detalj som hur gitarrerna verkar spela i helt olika takt i delar av "I Want To Commit Murder" kan man ju idissla en hel eftermiddag.

(Precis som DARKTHRONE låter CRAFT för övrigt bäst i öronsnäckor för femtio kronor, med stickande diskant och obefintlig bas. När jag väl köper cd:n och lyssnar hemma kommer jag att höra en helt annan skiva.)

Sången matchar sällan musikens bredd och djup, men ger i stället texter som går in genom ena örat och sedan stannar där. "I want to collect your shadow" är årets snyggaste hotfullhet i genren.

Sjundeplatsen på försäljningslistan var välförtjänt, även om den mest betyder att inte en käft utom hårdrockare och pensionärer köper skivor längre.

...har jag recenserat på Malmöfestivalen. Mest eftersom alla andra på tidningen har ännu mindre koll. NO USE FOR A NAME finns här och NOFX här. Hörde GHOST spela "Ritual" på vägen mot tåget hem och hade så gärna stannat och hört "Here Comes The Sun" (som jag utgår från att de avslutade med), men med deadline vid midnatt - NOFX slutade spela 22.45 - hade det inte varit så lyckat.

Det var ungefär lika hemskt som Marcus Grahn varnade för. Jag står fortfarande för att DEAD BY APRIL hade ett visst existensberättigande när debuten kom - de lät alltid bättre än det mesta som spelades på Mix Megapol på gymmet - men år 2011 år det helt kört. Klicka här för sågningen av gårdagens spelning.

Nu är Malmöfestivalen igång och idag är det den stora hårdrocksdagen, courtesy of Bandit Rock. Alldeles gratis får vi njuta av DEAD BY APRIL och HARDCORE SUPERSTAR, vilket förmodligen känns som en gratis langosbuffé för större delen av festivalpubliken.

Jag har säkert länkat till Marcus Grahns kloka analys av DBA i något tidigare inlägg, men det tål att läsas om och om igen. "Linnekillemetal", är inte det årets mest pricksäkra genrebeskrivning så säg?

Som sågning är Grahns text omöjlig att överträffa, så jag får försöka närma mig från något annat håll. "DBA som tuff och bra pop" fungerade när debuten kom, men jag tror inte den vinkeln håller längre (jag har hört kommande andra albumet "Incomparable" som sannerligen gör skäl för sin titel).

Fick för övrigt Skånska i stället för Sydsvenska Dagbladet i brevlådan i morse. Någon av deras kulturnissar tipsade om ostronöppning - och ENTOMBED ("det kommer att bli magiskt"). Sådana kombinationer gillar vi.

WE CAME AS ROMANS är ett bandnamn som väcker frågor: Vad åkte ni hem som? Vad har romarna någonsin gjort för oss? Skulle inte romarna ha kastat ett kristet posthardcoreband till lejonen?

Jag ångrar lite att jag inte krävde svar av gitarristen Joshua Moore igår kväll, men han lät helt yrvaken och hade nog inte sett det roliga i dessa uppenbara frågor.

Hur som helst: trivsamt band, namnet till trots. 437 339 fans på Facebook betyder att det finns ett behov av kärleksfulla alternativ till alla stygga band som svär och heter något med "suicide". De obligatoriska gulliga djuren på WCAR:s tröjor har inte halva skallen bortskjuten, utan verkar leva i all önskvärd välmåga.

Alldeles för många band använder samma verktyg - poprefränger, metalcore, blippande syntar - men romarna har en ovanligt begåvad skönsångare i Kyle Pavone, elektroniken är återhållsam och låtarna är begripligt konstruerade.

Jag känner mig ung, glad och doppad i solsken när jag hör WCAR. Ganska skönt som omväxling.

Om Gandalf hade levt idag - kan någon förresten bevisa att han inte gör det? - hade han då bott granne med ELECTRIC WIZARDs replokal och långsamt headbangande puffat ut thc-mättade rökmoln i form av drakar genom sitt köksfönster?

Lyssnar man på samtida stonerdoom känns det i varje fall inte särskilt långsökt att komma fram till den slutsatsen. Priset för månadens mest genrestereotypa bandnamn går härmed till WIZARD SMOKE från Atlanta.

Trevligt nog låter nya skivan "The Speed of Smoke" inte lika vilse i dimman som man kan tro. Bara vocoderrösten i "Weakling" gör att bandet kan räknas till genrens mer kreativa utövare (vilket i och för sig säger mer om knarkdoom än om trollkarlarna själva).

Skivan kan laddas ned gratis här. Servera med slokhatt och orchbakhåll.

Den bästa DEICIDE-låt som DEICIDE aldrig skrivit? Jag satsar mina pengar på THORIUMs "Crest For War", från debuten "Ocean of Blasphemy" (2000).

Den småfåniga introsamplingen, Michael H Andersens perfekta death metal-growl, den enkla och därför effektiva låtstrukturen, refrängen som sätter sig i skallen, det smakfulla gitarrsolot... originellt som en Pripps Blå är det, men tusan så välgjort och temperamentsfullt.

Tyvärr hittade THORIUM en mer egen stil på albumet efter och blev raskt ett mycket tråkigare band. Tredje plattan "Feral Creation" kom 2008 och frestade med ett Dan Seagrave-omslag, men jag minns inga dunderhits där heller.

Årets skivomslag, åtminstone i kategorin death metal. När alla andra paketerar sig själva i en gråbrun photoshopgröt plockar MORBUS CHRON fram stora färglådan och Lovecraft-antologierna. Vet inte om det matchar musiken på "Sleepers in the Rift" till hundra procent, men jag kan stirra på bilden hur länge som helst. En styck vinyl är självklart beställd från Kompakt Disk.

WE CAME AS ROMANS får en massa varningsklockor att ringa (utvecklar när en bebis inte ska nattas på kontoret) men gör mig raskt tio-femton år yngre. Verktygen påminner om dem som BRING ME THE HORIZON använder, men resulterar i något tillgängligare.

Gilla deras Facebook här och känn dig revitaliserad (eller väldigt, väldigt gammal).

Eftersom detta är en metalblogg på en metalsajt är marängfluffig poptrance förmodligen det sista som ni läsare frågar efter. Men så här är det: ibland behövs musik lika friktionsfri som en tvål i en fängelsedusch, något som slinker ner som jordgubbssorbet från Lejonet & Björnen, något som får "Breaking the Law" att framstå som Diamanda Galas "Plague Mass" i jämförelse.

In från vänster: AraabMuzik, en beatmakare från Rhode Island som debuterade med remixsamlingen "Electronic Dream" för en dryg månad sedan. Där hackar han upp ostiga klubbfavoriter som Jam & Spoons "Right in the Night" och Starchasers "So High" och ger de bekymmersfria melodierna en dystrare touch (fast jämfört med, säg, AMEBIX, är det ju rosa tuggummi med glitter). Men sådant kan man ju inte tipsa om hur som helst, trots säkrad kredd från Pitchfork (gissa hur jag hittade skivan).

Så det får bli AraabMuziks pillande med CANNIBAL CORPSE i stället. Jag hör redan nästa album med BRING ME THE HORIZON i huvudet.