Fredagsös ()
Med ett litet barn i hemmet orkar man inte med så mycket fredag utanför husets dörrar. Då parkerar man sig i kontorsstolen och spisar BLACK COBRA i stället.
Med ett litet barn i hemmet orkar man inte med så mycket fredag utanför husets dörrar. Då parkerar man sig i kontorsstolen och spisar BLACK COBRA i stället.
Så här ska det se ut, gott folk. Petter Öman i Luleå visar var bläcket ska sitta.
Recenserar WALKING WITH STRANGERS i Sydsvenskan idag och har alldeles för få tecken på mig att förklara vad som gör bandet så tidstypiskt och så lyckat i en annars rätt umbärlig och likriktad genre.
Inte har jag tid att utveckla resonemanget här heller. Lyssna själv och golvas av metalcore/deathcore/tappa abborre-core där låtarna går att skilja åt och tackar för sig i rättan tid (inom tre minuter från att de skakat hand).
Profound Lore är 10-talets Relapse.
Just nu är det ANTEDILUVIANs nya album "Through the Cervix of Hawwah" som känns allra mest åtråvärt (smakprov här). Sången är om möjligt ännu gutturalare än DISMA och melodierna som kikar fram halvvägs genom låten gör det grumliga dunklet ännu mer fängslande.
Inget skivbolag är lika konsekvent och kvalitetsmedvetet som Profound Lore. Ta bara följande information under FAQ:
"Another note to bands, if you decide to write us and the first words in your message say "We're a melodic death/black metal band...", or "We're a symphonic black metal band...", or "We're a progressive tech death metal band...", this is where we stop reading and don't even bother to go further."
Tänk - tänk! - om Nuclear Blast, Metal Blade, Century Media och de andra bjässarna resonerade likadant. Det hade känts som musikvärldens svar på botemedlet mot cancer.
Hårdrocksvärlden skälvde en smula i går när BLACK SABBATH basunerade ut att jo, de ska visst återförenas i originalsättning med tillhörande skivinspelning och världsturné.
Eftersom jag i detta ögonblick borde förvandla stödord från gårdagens ARCH ENEMY-konsert på Mejerieti Lund till en läsbar recension á 1800 tecken, håller jag min kommentar kort och koncis:
Varför?
Den 6 december släpper RAMMSTEIN sin singelsamling "Made in Germany 1995-2011", som jag mest är nyfiken på för remixarnas skull (tysk marschmetall konfigurerad av LAIBACH, MESHUGGAH och HURTS kan inte vara fel).
Det enda nya spåret "Mein Land" skulle däremot vara snabbt glömt om inte Jonas Åkerlunds video var så festlig (se nedan). Klockren surfestetik, typiskt tysk RAMMSTEIN-humor och, förstås, en del eld - men kolla med ljudet avstängt. Låten skulle inte ens duga som b-sida.
Videoinbäddningen fungerade sådär: länkar nedan.
Rammstein - Mein Land from Rammstein on Vimeo.
RAUBTIER spelade förband till PAIN på Mejeriet i Lund i går. Spelordningen borde ha varit den motsatta, för jag såg folk gå därifrån när Haparandas finest klev av den kamouflage- och älghornssmyckade scenen efter 55 minuter.
Nye basisten, glädjesprinklern Jonas Kjellgren (SCAR SYMMETRY, Black Lounge Studio), tycks född att spela i bandet och publiken var så blandad den kan bli - allt från 12-åringar på sin första metalkonsert till par i åldergruppen 55+ som stod längst fram och headbangade.
ALLA tycktes kunna ALLA texter och sångaren Hulkoff verkade riktigt rörd av mottagandet. Efteråt signerade trion skivor, flaggor och kroppsdelar. En bikersnubbe visade stolt upp sin tonårige son för bandet: "Vi har sett er fyra gånger nu. Kan vi ta ett foto?"
Man kan tycka vad man vill om deras musik, men jag unnar alla att uppleva den kärleksfulla galenskap som utgör en RAUBTIER-konsert någon gång i livet.
Befann mig i Köpenhamn igår för att bevaka MACHINE HEADs spelning på Amager Bio, med BRING ME THE HORIZON, DEVILDRIVER och DARKEST HOUR som förband.
Ett "Nej, du finns inte på gästlistan" och två timmars skivbolagsroddande senare fick jag en glimt av BMTH som tackade för sig med "Chelsea Smile", innan väntan på MACHINE FUCKING HEAD (som de heter när fansen får bestämma).
Misspepp av att frysa ihjäl sig i dörren, värma sig på Lidl tills det stängde och dricka kaffe på McDonald's medan Oliver Sykes & co förmodligen gjorde en snorbra spelning?
Jo, i en låt ungefär. Sedan blåste MACHINE HEAD (inte något favoritband i vanliga fall) bort all trötthet med en extremt taggad och hård spelning. Klyschor som "så jävla metal" och "en käftsmäll" kändes plötsligt som de enda rimliga beskrivningarna av vad som utspelade sig på scen.
Recensionen i Sydsvenskan hittar ni här och i Close-Up #137 (ute i december) läser ni en mer detaljerad rapport. MACHINE FUCKING HEAD, jag tackar jag.
Bilden talar för sig själv.
Eller jo, tyskar saknar visst humor. EDGUY finns ju.