Det har varit en del svackor för festivalsugna rockälskare med diverse festivaler som försvunnit de senaste åren. Metaltown i Göteborg fick stryka på foten och uteblev 2014-2015, men återkom som en endags inomhusfestival 2016. Sedan har det varit tyst från det hållet. I Gävle hölls Getaway för sista gången 2015. Och på det sättet fortsätter det, även storsatsningen Bråvalla meddelade att det 2017 inte blir någon festival.
Även om vi de senaste åren haft en festivaldöd är hoppet inte helt förlorat, i höstas fick Kungälv en ny rockfestival och Metallsvenskan återuppstår på ny ort. Nu är det dags för en nykomling även östra sidan av nationen när Västerås Rockfest slår upp dörrarna för första upplagan 28:e april med en rad trevliga små band på scenen:
Amaranthe Smash Into Pieces Lillasyster Corroded Kill The Kong Age Of Reflection The Hawkins Artificial Sky Guns ‘n’ Posers
Rockfesten drar alltså igång 28:e april klockan 18:00 och planerar att hålla på till klockan 02:00 på natten, notera att man har en 18-årsgräns för att bevista festivalen. Biljetterna kan förbeställas hos Ticketmaster för 380:- för ståplats och 435:- för onumrerad sittplats.
För min del blir det en dag med såväl kära återseenden som nya bekantskaper och även chansen att få träffa artister jag bara känner genom sociala medier tidigare. En del av de medverkande artisterna har jag även jobbat med på olika sätt, till exempel Smash Into Pieces som jag ställt på scenen på min egen rockklubb Big Bang och också haft med i Metal Munchers, Sveriges första hårdrockskokbok.
De medverkande banden kommer under veckorna fram till festivalen att presenteras på Den Rockande Kocken. Festivalen har ännu ingen hemsida, men du hittar dem på Facebook.
Ju mer jag hör och ser av hårdrocken med alla dess subgenrer desto mer förundrad blir jag över den otroliga bredd och variation det i den här musiken finns, just när man tror att nu kan de väl ändå inte förnya och bredda den mer så dyker det upp något nytt och aldrig tidigare skådat. Det tycks inte finnas några som helst gränser för vad som kan göras och ändå vara hårdrock, man plockar friskt in komponenter från helt andra orelaterade genrer och implementerar det i den egna musiken.
Ett sådant tillfälle infann sig för några år sedan när jag på uppdrag av en distributör skulle kolla in ett band från Ukraina, Semargl, för att ge ett omdöme om distributören skulle skriva ett avtal med dem om att hantera distributionen av skivor i Skandinavien. Det här gänget bevisade att rocken inte bara passerar nationsgränser utan också kan vara stilmässigt gränsöverskridande i allra högsta grad.
Själv är jag lite lätt förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska kalla deras stil, i vilken subgenre jag ska placera dem, men bandet kallar sin musik satanisk popmetal. Bandet bildades 1997 och spelade till en början en blandning av black och death metal, men ändrade drastiskt stilen 2011/2012 till den stil de har idag. I samma veva började man också ha dansare på scenen.
Bandets medlemmar idag är Rutarp (sång och keyboard), Shaddar (gitarr), Adele Ri (sång), Romulus (sång och bas) och Anima (trummor). Plattor som släppts är ”Attack On God” (2005), ”Satanogenesis” (2006), ”Manifest” (2007), ”Satanic Pop Metal” (egensläppt 2013), ”Killer Dance” (2014) och ”Love” (2014).
Och så några ord om bandets namn. Semargl (eller Simargl) är en fornslavisk hednisk gud med oklar funktion och ingick i furst Vladimirs pantheon. Enligt vissa forskare en halvgud, möjligen en budbärare mellan de himmelska och jordiska världarna, som hans hypotetiska persiska förebild Simurg. Han är beskyddare av frön, rötter och växtlighet. Inom nyhedendomen förekommer han ofta som eldgud och jämförs med den hinduiske guden Agni.
Med denna sjätte del avslutar jag följetongen om gränsöverskridande musik för den här gången, men det är mycket möjligt att fler delar kan tillkomma med tiden.
Följetongen om gränsöverskridande musik, hårdrock givetvis, fortsätter med del fem och återknyter i viss mån till del två (Arabisk rock) med att såväl kristna som muslimska fåntrattar hävdar att hårdrock är djävulens musik. Varifrån de fått sina vansinniga idéer är en gåta, men det kan kanske bero på att det är musik som utmanar etablissemanget?
Att black metal kanske är satanistiska tongångar är en sak, men hur förklarar de att det även finns kristna hårdrocksrockband? Om det finns muslimska hårdrocksband vet jag faktiskt inte, men det skulle inte förvåna mig om det finns några förföljda stackare där ute i världen som kämpar och försöker spela sådan musik även i dessa läger.
Mest kända kristna bandet är nog amerikanska Stryper och det mest kända svenska torde vara Jerusalem, en snabb sökning gav en lista med ett 100-tal kristna hårdrocks- och metalband världen över. Lika lätt att hitta den andra sorten var det dock inte, men muslimska samhällen är ju som bekant inte lika öppna som kristna.
I fjärde delen om gränsöverskridande musik berör jag lite försiktigt etniskt ursprung, något som är känsligt att skriva om i dagens Sverige. Hårdrocken är inte bara etniskt blind och könsneutral, den är dessutom färgblind.
Förvisso är det alldeles för få med mörkare hudton inom hårdrocken, men det finns en del musiker med sitt ursprung på den afrikanska kontinenten även i de här genrerna (såväl hårdrock som mindre hård rock). Varför det är så få ska jag låta vara osagt, men kanske finns det fördomar även bland de som inte är kaukasier (som är överrepresenterade) om vilken musik man ska syssla med beroende på vilket ursprung man har.
Ett lysande exempel på ett hårdrocksband som ignorerar gränserna är Oceans Of Slumber, inte bara har de en mikrofonförare med sitt ursprung i Afrika utan dessutom en kvinnlig sådan. Mer gränsöverskridande av den modellen välkomnas, det skulle tillföra hårdrocken många nya dimensioner.
En gräns som alltmer suddas ut inom den tyngre rocken är könsbarriären, fler och fler tjejer både spelar och sjunger i större utsträckning och de blir fler hela tiden. Det är något jag personligen välkomnar, det tillför genren nya dimensioner och även rocken blir politiskt korrekt jämlik.
Några av banden har jag eller kommer jag att på något sätt samarbeta med, andra har dykt upp på min radar helt enkelt för att det är rockmusik. Tjejerna låter sig inte begränsas till enskilda subgenrer heller, de är på frammarsch på alla fronter. De har funnits där nästan hela tiden, men inte i samma utsträckning som idag.
I del 3 av följetongen om gränsöverskridande musik bjuder jag nu på några tjejfrontade band i olika genrer för att på mitt eget lilla sätt hylla att de tar sig an en annars testosteronstinn bransch.
Inte bara nationsgränser överskrids av hårdrocken, den låter inte de gränser som sätts upp av samhällssystem stå i vägen heller. I del 2 i följetongen om gränsöverskridande musik riktar vi blicken mot de så kallade MENA-länderna (Middle East North Africa).
Man skulle kunna tro att det är bara i de öppna, sekulära och kristna samhällena i väst och i viss utsträckning i de mer eller mindre lika öppna asiatiska samhällena det finns möjlighet att spela hårdrock och metal, men även i den muslimska världen finns de tunga rockbanden fast inte alls i samma utsträckning.
Islamiska samhällsledare är ju som bekant inte direkt förtjust i västerländsk musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet, det finns säkert undantag även här, så det är nog ingen lätt tillvaro de tunga banden i den regionen har. De förtjänar all support de kan få från oss som har förmånen att leva i ett öppet samhälle.
Några exempel på hårdrocksband från muslimska nationer är Myrath från Tunisien, Kimaera från Libanon, Acrassicauda från Irak och Nervecell från Förenade Arabemiraten.
Nu har det varit tyst alldeles för länge på den här bloggen och för att få lite fart under galoscherna kommer nu en liten följetong om gränsöverskridande musik, hårdrock så klart, baserad på tidigare inlägg på den ordinarie bloggen Den Rockande Kocken.
Måhända är det den mest utskällda genren av alla i musikvärlden, men slår man samman alla undergenrer är det trots allt den genre som har flest lyssnare också. All hårdrock är inte lika lättillgänglig, dödsmetall till exempel kan vara svår för gemene man att ta till sig medan glam metal kan avnjutas av de flesta oavsett vilken musik de lyssnar på vanligtvis.
Något som är universellt för hårdrocken är att den är gränsöverskridande. Oavsett hur gammal man är, vilket kön man har, vilken nationalitet eller etnicitet man har eller till och med vilket instrument man trakterar om man själv spelar så förenar hårdrocken.
Ett glatt gäng som spelar hårdrock på säckpipor är ryssarna i Moscow & District Pipe Band, nedan ett medley de framförde på St. Patrick’s Day i mars. Undrar om jag kanske kan boka dem till min födelsedag som råkar vara just den dagen.
Ett annat gäng lika glada gossar som spelar hårdrock på aningen oväntade instrument är finska Steve ‘n’ Seagulls, deras cover på AC/DC’s ”Thunderstruck” är obetalbar.
Ett annat gränsöverskridande hårdrocken står för är att man inte är rädd att blanda in andra stilar i musiken, till exempel i progressiv metal och inte att förglömma några japanska tjejer som var i ropet för några år sedan, Babymetal, och som blandar friskt från olika genrer.
Sammanfattningsvis, det spelar ingen roll om man är 15, 50 eller 75 år ung, om man är man/kille eller kvinna/tjej, om man är kaukasier, afrikan eller asiat. Hårdrocken förenar över alla gränser.
Det har varit en del svackor för festivalsugna rockälskare med diverse festivaler som försvunnit de senaste åren. Metaltown i Göteborg fick stryka på foten och uteblev 2014-2015, men återkom som en endags inomhusfestival 2016. Sedan har det varit tyst från det hållet. I Gävle hölls Getaway för sista gången 2015. Och på det sättet fortsätter det, senast i raden är Bråvalla som nyligen meddelade att det nästa år inte blir någon festival.
Mitt i allt elände kommer dock den glädjande nyheten att en hårdrocksfestival startas upp i Kungälv. I Göteborgsregionen finns sedan Metaltown lade ner inte längre någon utomhusfestival med bara rock, dessutom har det aldrig varit någon hårdrocksfestival i Kungälv och därför drar man nu igång West Coast Rock Festival (WCRF).
Initiativtagare till och grundare av festivalen är Lars Borg, Per-Arne Carlström och Stefan Kobylinski från Pirate Rock Radio. "Vi har fått till en bra blandning av band allt från ett sjuhelvetes 70-talsgung till tyngre metal" meddelar Lars Borg om festivalen som första året blir ett endagsevenemang. Man håller till på Kungälvsparken där 10 band turas om att förgylla tillvaron med välljud, de varvas på två scener.
"Slår detta väl ut så kör vi nästa år också, kanske 2 dagar? Who knows?" fortsätter Lars.
Festivalen hålls relativt sent på sommaren vilket förmodligen är ett smart drag, man behöver då inte konkurrera med de större etablerade festivalerna om besökarnas gunst. Den 9:e september är datumet du ska reservera för en tripp till Kungälv, grindarna öppnar klockan 14:00 och man håller på en bit in på natten. Biljetterna går lös på 290:- i entrén och 230:- vid förköp hos Tickster.
På premiären av WCRF spelar som sagt 10 mer eller mindre tunga band, gemensamt är att de alla spelar någon form av hårdrock/metal. Ett startfält med artister som Art Nation, Destiny, Lillasyster, Wonderland, Twin, Superego, Skull Parade, Rexoria, The Black Marbles och AC/DC Tribute skämtar man inte bort, det är många timmars musikalisk njutning.
Banden har under de senaste veckorna presenterats på Den Rockande Kocken. Festivalen har ännu ingen hemsida, men du hittar dem på Facebook.
Från vänster Per-Arne Carlström, Lars Borg och Stefan Kobylinski
I lördags besöktes en jubileumskonsert i Katrineholm och helt ärligt så var de flesta medverkande artisterna inga höjdare för någon med ett hårdrockshjärta, men en artist stod ut och höjde sig över mainstreamskvalet. Det var dessutom just det bandet som var skälet för mig att alls besöka det här evenemanget och det var Sveriges absolut första glamrockband någonsin.
Glamrock är inte egentligen den musik jag i vanliga fall väljer att lyssna på, det brukar vara betydligt tyngre tongångar som får damma av högtalarna i mitt lilla residens. Dock har glamrocken haft en stor betydelse för utvecklingen av den svenska rockscenen i största allmänhet och de här killarna i synnerhet just genom att vara först med att ta hit glamrocken. De har definitivt varit med och sopat banan för den tyngre rocken.
Givetvis är det Katrineholms stolthet Tears det handlar om. De återsamlades för att medverka i den flera timmar långa konserten. Dessvärre fanns inget spelschema så man var tvungen att genomlida allt dravel också om man ville se och höra "gubbarna" riva av ett par rockrökare. Det blev tyvärr bara två låtar med dem, men tack och lov var den ena deras största hit "God Save the 45" och de visade var skåpet ska stå genom att låta bättre än någonsin.
Redan 1968 bildades Tears av Lars "Fubbe" Furberg (sång), Eddie "Eddan" Eriksson (gitarr) och Matti Vuorinen (bas), trumslagarna varierade dock. På första LP:n Tears 1974 spelar Hans Fogelberg trummor och på den andra LP:n "Rocky T" sitter Thomas Tompa Ericsson vid trummorna. Tompa Ericsson hade dock redan tidigare spelat trummor i gruppen och hans syster Gunilla hade en tid också varit gruppens organist. Senare lämnade Eriksson och Fogelberg gruppen och ersattes av Jan-Egil Bogwald och Roald Olsen.
Bogwald och Furberg bildade senare, efter att Tears lade ner, nya gruppen The Radio, tillsammans med bland andra gitarristen Janne Bark, men Tears dyker dock fortfarande upp ibland för enstaka spelningar.
Bandet fick 1975 en mindre hit med singeln "God Save the 45", som också fanns med på LP:n "Rocky T". Deras logotyp bestod av en flicka med hög hatt sittande på en halvmåne. Lars Furbergs dåvarande flickvän Ewa Kallberg sägs ha suttit modell för logotypen.
Tears var unika i Sverige, man hämtade tidigt inspiration från brittisk och amerikansk "sminkpop", till exempel från David Bowie, Marc Bolan och Sweet. Bandet envisades också med att fortsätta sjunga på engelska i en proggens tid då detta ansågs som politiskt inkorrekt. De sägs även ha varit en inspiration för Ola Salo och The Ark.
Totalt gav bandet ut 4 fullängdare, på vinyl kom "Tears" (1974), "Rocky T" (1975) och "Romantic" (1976) på Gazell Records. "Tears" släpptes senare även på CD via Sonet. 2008 släpptes via Universal Records ett samlingsalbum, "1973-1978 – We All Like Music Don’t We?".
En tydlig trend i skivbranschen är att gamla produktioner mastras om, ofta från originalrullbanden från studiorna, och blir återutgivna i nya vinylutgåvor. Frågan man ställer sig är när Tears plattor kommer ut igen så en ny generation och även gamla rockrävar kan utöka sina skivsamlingar. Under snart 50 år har ett par generationer fötts som ännu inte fått chansen att upptäcka den här biten svensk musikhistoria. Jag skulle själv gärna investera i de här plattorna, kanske i en trevlig box med lite bonusmaterial.
I samband med konserten och inför nästa års jubileum för bandet har SVT varit i full färd med att spela in en dokumentär, något att se fram emot. Så här i efterhand har många också undrat om och när det blir fler framträdanden med Tears. Jag frågade Matti, basisten, om framtida spelningar och de har fått flera erbjudanden men inget är ännu planerat. En annan fråga som faktiskt pockar på uppmärksamhet men som inte ställts är om återföreningen kan tänkas bli mer permanent.
Så är det då dags igen för rockvärldens stora skämt när utmärkelsen som lyckades med att bli en parodi på sig själv ska röstas fram. Som framgår av namnet borde det vara ett pris som delas ut till rockartister, det heter trots allt Rockbjörnen, men bland årets finalister finns det inte mycket rock. Det heter ROCKbjörnen, inte POPnallen!
När blev Zara Larsson som är nominerad i kategorierna "Årets kvinnliga liveartist" och "Årets svenska låt" rockartist? När blev Hov1 som är nominerad i inte mindre än 4 kategorier ett rockband?
Visst, det är Aftonbladets läsare som nominerar artister, men det finns trots allt en jury också och denna borde ha lite koll på vad som är rock och inte för att kunna styra upp och sålla bort alla som inte borde vara nominerade istället för att bara släppa igenom enbart för att de är nominerade av flest oavsett vilken musikgenre det är. Dessvärre har varken dessa eller alla fjortisar som villigt skickar in namn på allsköns skräp någon som helst koll.
Handen på hjärtat, det är nog hög tid att inrätta ett nytt pris där det finns klart och tydligt inskrivet i stadgarna att det ska vara rockartister och inget annat än rockartister som nomineras. Som det är nu tycks det vara som med Bråvalla när de för något år sedan böjde sig för vissa politiska strömningar och sade sig ska kvotera in kvinnliga artister istället för att boka artister publiken vill se oavsett könet på artisterna, man har uppenbarligen blivit så politiskt korrekt skadade att man kvoterar in alla genrer oavsett hur långt bort från rock den än befinner sig så ingen ska känna sig utanför.
Kolla gärna in listan på finalister och säg mig hur mycket rock det blir kvar när alla popsnören, syntnissar, flipflopfånar med mera plockats bort. Kom ihåg, priset heter ROCKBJÖRNEN!
Årets kvinnliga liveartist
Laleh Miriam Bryant Veronica Maggio Wiktoria Zara Larsson
Årets manliga liveartist
Benjamin Ingrosso Danny Saucedo Håkan Hellström Lars Winnerbäck Magnus Carlson
Årets livegrupp
Axwell & Ingrosso FO&O Hov1 Kent Takida
Årets genombrott
Anton Hagman Hov1 Joakim Lundell Nano Tjuvjakt
Årets svenska låt
Gift – Hov1 Gotta Thing About You – FO&O Hold on – Nano I sprickorna kommer ljuset in – Håkan Hellström Only you – Zara Larsson
Årets utländska låt
Chained to the rhythm – Katy Perry I dont wanna live forever – Zayn & Taylor Swift It ain’t me – Kygo & Selena Gomez Shape of you – Ed Sheeran Sign of the times – Harry Styles
Årets konsert
Ariana Grande Hov1 Håkan Hellström Kent Marcus & Martinus
Årets fans
Fooers Håkan Hellström Kent Marcus & Martinus Zara Larsson
Ju mer jag hör och ser av hårdrocken med alla dess subgenrer desto mer förundrad blir jag över den otroliga bredd och variation det i den här musiken finns, just när man tror att nu kan de väl ändå inte förnya och bredda den mer så dyker det upp något nytt och aldrig tidigare skådat. Det tycks inte finnas några som helst gränser för vad som kan göras och ändå vara hårdrock, man plockar friskt in komponenter från helt andra orelaterade genrer och implementerar det i den egna musiken.
Följetongen om gränsöverskridande musik, hårdrock givetvis, fortsätter med del fem och återknyter i viss mån till del två (Arabisk rock) med att såväl kristna som muslimska fåntrattar hävdar att hårdrock är djävulens musik. Varifrån de fått sina vansinniga idéer är en gåta, men det kan kanske bero på att det är musik som utmanar etablissemanget?
Inte bara nationsgränser överskrids av hårdrocken, den låter inte de gränser som sätts upp av samhällssystem stå i vägen heller. I del 2 i följetongen om gränsöverskridande musik riktar vi blicken mot de så kallade MENA-länderna (Middle East North Africa).
Bandet fick 1975 en mindre hit med singeln "God Save the 45", som också fanns med på LP:n "Rocky T". Deras logotyp bestod av en flicka med hög hatt sittande på en halvmåne. Lars Furbergs dåvarande flickvän Ewa Kallberg sägs ha suttit modell för logotypen.
