Ok, jag vet, jag är jävligt seg vad gäller att blogga. Sorry. Det är mycke’ nu. Ja, eller, det är faktiskt i princip alltid mycket. Jag har en stor svaghet. Jag kan inte säga nej. Jag kan vara upp till halsen upptagen med exempelvis inspelning, rep, dagliga ”husprojekt”, saker att skriva och så naturligtvis mitt ordinarie arbete. Dygnets 24 timmar (vilket oftast innefattar i alla fall 5-7 timmars sömn) är noga inplanerade. Eftersom det oftast enbart är kul saker, så känner jag ändå ingen press. Så kommer då någon och frågar om jag inte har lust att lägga något solo på ett par låtar. Trots att jag vet att jag egentligen inte har tid hör jag mig själv svara – ”Ja för fan!”. Dööööh! Nå, på något jävla sätt lyckas man få ihop det i alla fall. Visst, det är en del saker som blir lite lidande, exempelvis mitt recenserande. Det var dock ett antal år sedan jag fick någon som helst ekonomisk ersättning för att skriva en recension. Numera är det enbart ett exemplar av plattan som blir min ”lön”. Av just den anledningen känner jag inte heller någon press att jag ”måste” recensera det jag bara får till livs som nedladdningsbara mp3-filer. Streaming vägrar jag recensera eftersom jag vill dels ha vettigt ljud, men även lyssna i t.ex. bilen och min iPod. Nå, när jag för mig själv försökte summera vad jag för närvarande håller jag på med börjar man stilla undra om det står rätt till i skallen.

1. Jag håller på med en platta med italienske sångaren Chris Catena. Det var ett projekt som började med att jag skulle spela gitarr på några låtar. Sedan blev jag även tillfrågad att även skriva en låt (vilket nu är uppe i sex låtar), varefter jag kanske även kunde, eftersom jag nu hade skrivit låtarna, ta emot filerna från de andra gästmusikerna (Brian Tichy, Matt Starr, Tracii Guns, Rowan Robertson, Bumblefoot, Paul Shortino, Carmine Appice, Pat Travers etc) och nu sitter jag här som en sorts medproducent. På toppen av detta vill han släppa en 4-låtars EP innan jul, där jag kanske kunde spela något solo? Slutade med att jag lirar solo på en låt… och sedan komp + solo + även bas på de andra tre!!

2. Jag håller på med en platta ihop med en av mina gamla ”idoler”, Neil Merryweather, en musiker vars gamla sjuttiotalsplattor jag älskar (han har även lirat med och producerat Lita Ford, Heavy Cruiser, Mama Lion etc). Processen är lite intressant. Mestadels har det blivit att jag skriver en låt, enbart musik, skickar den till honom utan att presentera hur jag har tänkt mig sången. Han kommer upp med sångmelodier och texter och eventuellt stuvar han om i låten så att plötsligt har bryggan blivit en suverän refräng och min tilltänkta refräng blivit ett soloparti. Otroligt spännande och utvecklande. Ingen prestige från någon av oss och ännu ett bevis att det går att det går att komponera över gränserna. Vi är snart uppe i en färdig platta. Absolut inget jag kan säga nej till att göra.

3. Jag har även kommit in i mastringsvärlden (företrädelsevis vinyl) och gjorde nu bara för någon vecka sedan en ny singel med Magnolia och ett album med ryska Re-Stoned. Det kan man ju inte heller tacka nej till.

4. Vi håller på att skriva låtar till en ny platta med Grand Design så där måste man ju vara delaktig.

5. Vi är precis i slutprocessen med låtskrivandet för nya Overdrive-plattan, låtar demas och förbereds för inspelning, plus att vi samlar material för en kommande DVD som baseras på våra spelningar i Japan, men där vi dels rotar efter gammalt material plus att jag sitter på ljudfilerna från Japan, och som jag förbereder.

6. Jag blev tillfrågad av ett danska Thin Lizzy tribute-band att gästa med dem. Skitkul! Älskar Lizzy! Vi gjorde en riktigt bra spelning i Köpenhamn. Så… de frågade nu om jag ville bli mer permanent medlem/gäst. Kan man ju inte heller tacka nej till… första spelningen 7 januari med en timmes låtar att repa in.

7. Som glasyr på tårtan har några entusiaster i Karlshamns gamla rockförening Rockslaget föreslagit att det ska skrivas en bok om föreningen, på den tiden Sveriges största rockförening. Jag har ju skrivit en del, och gjort lite böcker, plus att jag ju var aktiv i föreningen… så inte kan man väl tacka nej till det!

Sedan har vi ju alla andra saker som att hantera merch för några av mina band och projekt, sälja/byta skivor och demos, göra skivomslag etc. Jo, och sedan är det ju även det lilla faktum att jag är husägare och har ett heltidsjobb! Ibland har folk sagt att jag ska passa mig så jag inte går i väggen. Mitt stående svar brukar vara – Det har jag inte tid med. Nä, nu hinner jag inte skriva mer. Måste ner i studion eftersom den eminente trummisen, Peter ”TrumPeter” Svensson har lagt trummor på ännu en av mina och Neils låtar! Ja, jävlar – livet är kul! Synd att dygnet inte har fler timmar bara!

Jag går på ganska många konserter och festivaler. Jag medger, jag är en sådan där tråkig jävel som går och ser ett band för att njuta av musiken och kolla på bandet. Jag dricker i princip aldrig innan eller under en konsert (för det mesta kör jag bil så det är förståeligt), annars max en öl. Jag vill verkligen se och uppleva bandet, njuta av låtarna och kolla in om de gör något annorlunda jämfört med plattan. Det är förmodligen därför jag har så dålig förståelse för och dåligt tålamod med folk som envisas med att filma framför mitt ansikte, vara två meter och tränga sig in precis framför mig, prata med sin polare/flickvän varenda gång bandet kör något softare parti, spilla öl i min nacke i sina försök att digga med sin polare på andra sidan där jag står och att försöka snacka med mig.

Kulmen på det hela var dock när jag kollade på Clutch i Malmö i veckan. Clutch är ett av mina absoluta favoritband under detta decennium. Jo, jag upptäckte dem redan på ”Elephant Riders” i slutet av nittiotalet, men det var först på ”Robot Hive/Exodus” som jag verkligen veknade. Jag hade däremot aldrig sett Clutch live. Av någon anledning har jag missat/glömt/inte varit i stan när de har lirat. Kort sagt - jag såg verkligen fram emot konserten. I synnerhet sedan ”Earth Rocker” och ”Psychic Warfare” är deras, i mitt tycke, absolut bästa plattor. Förbandet var Jesus Chrysler Supercar, där tyvärr namnet var roligare än bandet. Lite för rakt, standardbetonat och grovkornigt för min del. Nu – CLUTCH!!! DÅ… sätter ett gäng jävla puckon igång att handlöst börja kasta sig på varandra och andra. Va fan??!!! Slamdance på en Clutch-konsert??? Jo, jag vet, Clutch kommer från en HC-bakgrund, men de lirar väl för helvete inte hardcore, thrash eller death NU?? Mina förhoppningar att kunna avnjuta bandet var med ens hyfsat bortblåsta. Jag flyttade mig en bit åt sidan så mobben skulle kunna hålla på att slåss/dansa/hoppa i fred. I helvete heller. Att bli lämnade till sin menlösa aktivitet gjorde att de istället tog de som ett kvitto på att de kunde ta större och större plats. Att försöka avnjuta ett band som för övrigt var innihelvete bra, men att hela tiden få en full jävla idiot i sidan, stå på helspänn inför nästa attack, se andra som blev lika förbannade och ha slagsmålsnävan i beredskap, det gjorde inte precis det till en positiv konsertupplevelse. ”Jamen gå på en konsert med sittande publik då” – Varför det? Då kan jag ju inte se Clutch och det var ju det jag ville! Jag har pröjsat samma biljettpris som alla andra. Att slamdansa på ett Clutch-gig är i mitt tycke lika korkat som att stagediva på en Fleetwood Mac-konsert. Rant over.

Janne

Bäst just nu: Motorgun - s/t (Grooveyard Records)

I helgen var jag på den fantastiska Fuzz gitarrmässa i Göteborg. Det har blivit en familjefest, typ Muskelrock, Firefest eller Frontiers Rock. Det är ställen där man många gånger träffar personer som man i princip bara träffar en gång om året, där. Det är även ställen där man träffar personer man inte ens visste man kände. "Vi är vänner på FaceBook". Det är dock lite svårt att känna igen en del personer när de har Dio som profilbild och kallar sig Ass Kicker. Men, skitsamma, det är lika trevligt för det. Det är också där man lär känna vänners vänner och man breddar sin vänskapskrets en aning varje år. Familjefest, indeed.

På Fuzz Guitar Show brukar jag dels ha en eller ett par av mina gitarrer med mig och stå hos killarna i True Temperament (de krokiga gitarrbandet som får gitarren att låta snyggt) och jag brukar ha lite böcker med mig att sälja, plus mitt eget exemplar som alla musiker som är med i den måste signera. Det jag tycker är så kul med detta är att varje gång dyker det alltid upp killar från något obskyrt men smått (i samlarkretsar) legendariskt eller i alla fall väldigt obskyrt band. Förra året var det två killar från Zone Zero, en gång var det några killar från Savagers, en kille från Allan Beddo Band och när jag var i Varberg en gång träffade jag Viktoria från klassiska Ice Age (som nu har återförenats). Detta år kommer en kille fram och ber att få köpa ett ex av boken för att han är med i den. Det visar sig att han sjöng och spelade bas i gruppen Nattsvart. Ja, det säger förmodligen ingenting för de flesta av er, men för en samlare av svensk hårdock som har bandets singel från 1983 på Pang (suveränt bra hårdrock/metal på svenska) och där detta är ett av de band som nästa blivit smått mytiskt. Jag ska inte påstå att det är som att träffa Jimmy Page, men det blir ändå en känsla av att "wow, ni fanns på riktigt!". Det visade sig även att de spelade in fler demos efter singlen, vilket ju får pulsen att gå upp en aning på en gammal demosamlare som en annan. Ett av de många band som inte många brydde sig om när de fanns, knappt ville betala 15:- för en singel med, men som nu eftersöks av samlare världen över och vars prislapp många gånger hamnar på en eller flera tusenlappar. Höjden av ironi med ett drg av "det är aldrig för sent".

Nattsvart: Drakens öga: https://www.youtube.com/watch?v=g3xLbjVap0c

Ja, jag har tyvärr varit tyst länge, jag vet. Tiden vill inte riktigt räcka till, trots 25 timmar per dygn (jag jobbar in lunchen också). Jag sysslar ju inte bara med musik, man måste ju jobba för att ha råd att lira musik också. Jag jobbar som teknikinformatör och utbildare och har parallellt kört ett uppdrag hos en kund där jag skriver manualer till deras produktionsutrustning och samtidigt kört en teknikinformationsutbildning åt ett större utbildningsföretag. En lätt bisarr upplevelse faktiskt. Jag är van att utbilda, stå framför tavlan och prata, skriva och rita. Köra lite övningar och grupparbeten. Denna utbildning skulle dock ske på distans och via Skype. Fint, tänkte jag, då håller jag lektionen som vanligt och man kör via webbkamera. Näpp. Det hela sker via Skype, där jag delar min skärm med kursdeltagarna som bara ser min skärm och hör vad jag säger. Deras svar och feedback får jag via en chat. Det tog ett tag att vänja sig vid att sitta och prata med min egen skärm utan någon återkoppling, utan att kunna läsa av om folk var intresserade eller uttråkade. Jag fick ju dessutom köra death by PowerPoint! Fatta hur många sidor det går på en hel dags lektioner 9-16!! Nya utmaningar är i och för sig intressanta, men... detta var ganska omvälvande.

Nå, det var inte därför jag var här. Jag måste bara berätta om en av höjdpunkterna med att lira musik. Jag har ju släppt tre plattor med projektet Mountain of Power där jag gör covers av mer eller mindre obskyra sjuttiotalslåtar med en massa gäster på sång, gitarr, trummor etc. Jag själv hanterar solo- och kompgitarr och bas. Nu har vi bestämt oss för att sätta ihop en livesättning och ut och lira i höst. Kärnan i bandet blir jag på gitarr, Martin J Andersen (Blindstone, Meridian) på gitarr och sång samt Peter Hermansson (220 Volt, Talisman, Norum etc) på trummor och sång. Det ser även ut som att vi får med oss Matti Alfonzetti på bas och sång, vilket är skitkul! Tanken är sedan att plocka in lite gäster beroende på var vi spelar och vem som kan. Förra helgen träffdes jag, Martin och Peter för att dels spela in en video till en låt där bara vi tre lirar, en cover av Neil Merryweathers Give It Everything You Got/Kryptonite och även för att känna lite på om det skulle funka att lira ihop. Eftersom det bara var vi tre lirade jag bas. Den där känslan när en person börjar på ett riff till en låt (i detta fall "Crazy" av Jerry Williams, men som gjordes mest känd hos mig av Stray Dog. Bloodrock spelade också in den) och alla andra faller in precis som om vi hade repat låten tio gånger förut. Den känslan är obeskrivlig. Man bara flyter med och förundras över att allt limmar ihop. En liten nick från någon och man går ner i intensitet, softar, en nick till och man brötar på för fullt, som på en given signal. Det är bannemig hårdrock, hallelujah om nåt! 

I denna era av jag-spelar-in-hemma-i-min-studio-och-du-hos-dig känns det otroligt befriande att jamma och lira ihop som ett band. Det var faktiskt länge sedan jag gjorde det på en återkommande basis. I Overdrive och Grand Design repar vi inför gig, men det blir liksom inte repa-jamma-testa-riff på det sättet. Nu har jag, sedan jag flyttade till Nyhamnsläge (norr om Helsingborg) fått det stora nöjet att börja lira, repa och jamma med bandet Hellsmoke, vilket är skitkul. Där kör vi egna låtar. Med Mountain of Power blir det gamla klassiker och borde-ha-varit-klassiker som vi leker med vilket är oerhört kul på ett annat sätt. Att lira dessa låtar med folk som verkligen förstår dem och älskar dem lika mycket som en annan är fantastiskt kul. Att man sedan kan sitta tillsammans med dessa personer och nörda ner sig i låttitlar på en Captain Beyond-platta, vem som sjöng på vilken Robin Trower-platta eller nynna riffen i en gammal Nutz-låt - de flesta skakar bara på huvet, men här snackar vi serious male bonding (och female också ibland)! Dä ä livet dä se!

Hårdrock, hallefuckinglujah!

Vad är det med nya, främst unga, band och oförmågan att använda internet?? Ja, alltså, att använda internet när det gäller att promota sitt band på allt och allas Facebook-sidor, Twitter, Instagram etc, det funkar utan problem. Men varför kan de inte vara lika aktiva och använda de tillgängliga sökmotorerna för att leta upp ett bandnamn som inte redan används av ett sjuttiotalsband, ett indiskt heavy metalband, ett samtida amerikanskt partyband och ett engelskt alternativt band, förutom de två gamla åttiotalsbanden från Tyskland och Sverige som även släppte plattor och där risken är överhängande att de kanske återförenas?

För min egen del bildade vi gruppen Overdrive 1980. Vi registrerade vårt namn hos patentverket. Då fanns inte Internet. Det var inte förrän 5-6 år senare vi upptäckte att det även fanns ett engelskt band som bildades ungefär samtidigt som oss (och då hade vi redan splittrats). Vi har dock lyckats samexistera utan några krockar, trots att vi båda har återförenats. Men, under MySpace storhetstid (ni vet, sajten där man kunde lägga upp lite info om sitt band, några bilder och 10 låtar, innan de gjorde om allt, komplicerade, förslöade och kukade till hela skiten bortom all igenkännlighet och användarvänlighet), hittade jag ett band från Skottland som också hette Overdrive. Man kan ju tycka att de kunde fan ha använt Yahoo, Google eller i alla fall MySpace egen sökfunktion, för att kolla att inget annat band hette så. Nu visade det sig att de faktiskt måste ha gjort det. De hade nämligen även snott VÅR LOGGA!!! De hade helt sonika klippt loggan från vår första platta och använde den som sin. HUR TÄNKTE NI NU?? Jag mailade dem och försökte hålla tillbaka svordomarna så gott jag kunde. De sade sig dock redan ha bytt namn och skulle lägga ner sidan. Jag tror bestämt de heter Deep Purple nu… Visst, Overdrive låg nere mellan 1985 och 2003, men vi har ju sedan dessa släppt flera plattor plus att jag under hela tiden har hållt namnet aktivt och plattor har släppts till och från under årens lopp. Vid en snabb Googling (jo, jag kan, jag!) såg jag att det finns ett punk/hardcore band från Serbien, ett progmetalband från Italien och döm om min förvåning när jag nu hittar ett coverband som heter Overdrive från USA som bildades 2011, ett horror theme metalband från Michigan som släpper sin debutplatta 2015, samt ett annat brassband från samma kontinent som också bildades på 2000-talet! Har ni inte Internet i USA?? Finns inte tanken där att – ”Hmm… om det finns ett annat band med samma namn och vi ska ut och lira och sälja plattor KANSKE vi kan förväxlas?” Eller, är det förhoppningen? Visst, vi har reggat vårt namn i Sverige så vi kan stoppa försäljningen här om vi skulle vilja. MTV var faktiskt tvungna att få vårt tillstånd för att kalla sin videokanal för MTV Overdrive. De fick de, mot att de visade vår video. Men, vill man inte vara unik? Lär er av band som Tygers of Pan Tang, I Wrestled a Bear Once, Turbonegro och Hellacopters. Det går, bara viljan finns! Man kan ju åtminstone göra stavningen lite unik om inte annat.

Men, det kanske är en del i den rådande trenden i den unga generationen med att ladda ner musik utan att betala för den, klippa och klistra i andras låtar och kalla det sig egen musik, urholkning av upphovsrätten, allt ska vara gratis och lättillgängligt. Det intressanta är dock om det plötsligt blir ett värde i det man själv har åstadkommit, då jävlar ska det hållas hårt i upphovsrätten. Eller hur var det nu med författaren som var för olaglig nedladdning ända tills dennes egen bok blev en succé och då var det plötsligt inte alls ok att ladda ner denna gratis. Man är sig själv närmast.

För att återgå till mitt ursprungliga tema. Jag kan bli lätt förundrad och ibland lite irriterad när jag tror att ett gammalt favoritband har återförenats och släpper ny platta, för att upptäcka att det är ett helt annat band som har kapat namnet. Likaså när ett gammalt band återförenas och släpper en platta, men måste byta namn på grund av att ett nytt band har snott namnet. Det måste kännas snopet för det gamla bandet, eller vad säger ni The Bolton Iron Maiden och Rhapsody Sweden?

Nä, nu ska jag lyssna på Airborne. Ja, alltså inte det tyska bandet som släppte ”Walk On Water” 1995, inte heller det svenska bandet som släppte singeln ”Burn In Hell” 1983, eller det nya australiensiska bandet, för de har ju ett ”u” mitt i namnet, eller för den delen det italienska bandet som släppte ”D-Generation” 2003 eller det tyska som släppte ”I Wish” 1995, för de två har ju inget ”e” på slutet. Nä, jag menar naturligtvis det amerikanska pomp-bandet som släppte sin debut 1979. Jag vill ju inte förvirra er.

”De é mycke nu”, för att citera en gammal klassiker. Jag skulle ha skrivit ett nytt blogginlägg redan för några veckor sedan när jag kom hem från Japan, men så blev det inte. Jag brukar köra med tesen att ”dygnet har 25 timmar om man jobbar in lunchen också”, men inte ens det verkar räcka till. Nåväl, Japan. Vi var en vända för några veckor sedan, femte gången för min del faktiskt, och jag älskar Japan! Det finns en otrolig massa att berätta om landet, men det skulle ta åtta bloggar till. Jag tänkte bara snacka om Japan och konserter. Vi var nämligen i Tokyo och bevistade den årliga Loud Park-festivalen. Det är en inomhusfestival med tre scener och ca 35 000 besökare. Det finns två scener med melodisk metal/hårdrock och en ”Extreme stage”. De två melodiska scenerna är placerade vid sidan om varandra och där varvas banden, medan ”Extreme stage” kör samtidigt, fast en våning under. Det hela är beläget i en stor arena. På de melodiska scenerna spelade i år band som Megadeth, Pretty Maids, Kamelot, Hammerfall, Sabaton, Loudness, Dizzy Mizz Lizzy och The Local Band. Det sistnämnda trodde jag ärligt talat var just ett lokalt band. Det visade sig dock vara ett gäng amerikaner som körde åttiotalscovers. På den extrema scenen lirade band som Carcass, Dark Tranquillity, At The Gates och Obituary. Vi kom fram till att Skandinavien definitivt var den bäst representerade regionen! Innan jag själv lirade där förra året med Overdrive hade jag bara varit på en konsert. Deep Purple, som hade Yngwie Malmsteen som förband. Sittande publik. Under Yngwies show var det en otroligt välartad publik som satt ner och applåderade efter varje låt utan några större känsloyttringar. Ingen headbanging, inga horns, inga fyllevrål och absolut inga stage dives. Sedan var det dags för Deep Purple. DÅ hände det saker!! Jävlar!!! Folk ställde sig upp och… ja, det var väl ungefär allt. Folk stod upp framför sina stolar, några hade till och med tagit av sig skorna och någon gjorde några försiktiga dans-moves. Efter konserten gick alla väldig lydigt ut ur lokalen, precis som efter vilken svensk bioföreställning som helst.

 

När vi spelade i Osaka och Tokyo visade det dock sig att heavy metal-publiken på de mindre klubbarna var lika vild som den europeiska. Det headbangades, hornen stod som spön i backen och det var ett gött mos! Efteråt blev det fotografering och signering i massor och de eventuella farhågorna från mitt första konsertbesök blåstes bort direkt. Även publiken på Loud Park visade samma drag. Dvs det var drag på dem! Kanske Yngwie/Purple drar en annorlunda publik. Kanske var det arenan med enbart sittande publik. Det var dock missvisande. Japan rockar!

 

För den som fortfarande köper CD och vinyl är Japan ett himmelrike. Bara att gå igenom alla Disk Union i Ochanomizou är ett dagsverke. För den som spelar finns där även ett helt kvarter med bara gitarr/bas-affärer! Det är svårt, om inte omöjligt, att gå därifrån tomhänt!

 

Sayonara!

Jag håller för närvarande på med min tredje platta med projektet Mountain of Power. Det hela startade med att skivbolaget Grooveyard Records, som sålde vår platta "Heavy Machinery" med Locomotive Breath i USA, ville att jag skulle göra en coverplatta med 70-talshårdrock. Jag är inte så förtjust i coverplattor, men sade att om jag får köra låtar jag själv har vuxit upp med och kan relatera till, samt udda låtar/band, som ingen eller få tidigare har tolkat, så kör vi. Så blev det. Jag har tidigare gjort covers på band som Stray Dog, Neon Rose, Ozz, Wireless, Moxy, Goddo, Point Blank etc. 

Till saken hör att jag själv sjunger inte bättre än en ostämd mistlur och spelar trummor som en lam femåring. Dessutom är det kul att ha lite gästande gitarrister som kan sätta en annan touch på solopartierna, vilket jag gärna delar med mig av. Så, jag har haft den stora glädjen att ha med gäster som Ty Tabor, Paul Shortino, John Norum, Rusty Burns (Point Blank), Dan Swanö, Anders Johansson, Christian Liljegren etc etc. Naturligtvis kommer inte gästerna hem till mig och lirar in (det finns ingen ekonomi i musik, och i synnerhet inte om man gör en coverplatta), utan de gör det i sina respektive studios och skickar mig filer.

Det är oerhört spännande när det dimper ner en fil från en sångare eller musiker och man lägger in det i propjektet för att höra vad de har gjort. Jag blir nästan alltid smått lycklig och positivt överraskad. I något udda fall har det varit bristfälligt gällande inspelningsljud eller kvalité, men de tillfällena har varit väldigt få. En sak som däremot kan ge mig gråa hår är följande:

Jag kontaktar en musiker eller sångare, frågar om de kan tänka sig gästa på min låt. Skickar låten och får ett positivt svar. Jag berättar när plattan skall släppas och när jag måste börja mixa. Allt grönt! Tre månader till godo. Men... sedan går tiden. Deadline börjar närma sig. Jag skickar en vänlig reminder och får svaret att - "Det har varit lite svårt att hinna med, men jag fixar det i nästa vecka". Ytterligare tre veckor går och veckan efter måste vi påbörja mix. Jag skickar ännu en vänlig påminnelse och berättar om mitt dilemma. Då kommer bomben - "Hemskt ledsen, men jag hinner tyvärr inte". Där står jag alltså en vecka innan mix och saknar sångare till tre låtar och gästgitarrister till två låtar. Ok, solon fixar jag själv, men inte sång. 

Som tur är finns det personer som ställer upp i vått och torrt och som jag vet levererar, och det snabbt, varje gång jag ber om det. Det är dock tur att jag bestämde mig för att raka huvudet för några år sedan annars hade alla de gråa håren varit högst synliga idag.

Men, det ska dock sägas att flera av gästerna har levererat både snabbt och över förväntan. Mountain of Power Vol III känns redan som en vinnare i min bok. Jag är supernöjd med det som har kommit in och om allt går som det ska kommer det in lite mer trevliga saker under nästa vecka.

Jag håller i alla fall tummarna... STENHÅRT!

P.S. På nya plattan tolkar jag följande låtar och band:

"It's A Jungle Out There/Power" - Diamon REO
"Under The Shadow (Working Man/What You're Doing/Soliloquy/YYZ)" - Rush
"All The Way" - Mother's Finest
"Hey Serena/Wheel Of Fortune Spinning" - Walter Rossi/Charlee
"Give It Everything You Got/Kryptonite" - Neil Merryweather
"Silver Dollar" - April Wine
"Cynthia Fever/Juke It" - Boomerang
"She Flew Freely/If Only We Had Tried" - The Hunt
"Raging River Of Fear (Can't Feel Nothing/Frozen Over)" - Captain Beyond
"Be My Lover/Little Texas Shaker" - Triumph
"Badside" - Cain
"Death Of Mother Nature Suite/Child Of Innocence (Carry On Wayward Son/Relentless/Down The Road)" - Kansas

...återkommer med gästerna så snart jag har fått alla bidragen. 

Har ni pledgat (ja, eller vad fan det nu heter på svenska)? Det vill säga, har ni i förväg betalat en artist för att denne ska göra en ny platta? Kanske även köpt till någon liten extra sak, signerat foto, t-shirt, signerat trumskinn, gitarrlektion? Hur tycker ni det har funkat? Personligen har jag fått smaka på både vin och vatten. Här följer några exempel:

Sarcofagus: De klassiska finska doomrockarna körde en pledge där jag betalade för drygt två årsedan för en ny platta med nyinspelning av förats plattan plus en massa bonus. Jag har hittills fått några digitala plåster på såren och en massa ursäkter, men inte en spår av någon platta. Motto: "Håll ut, Det kommer snart"

Toehider: Detta underbara australiensiska progressiva pop/rock/hårdrockband uppfyllde sin pledge till fullo. Plattan kom hem i brevlådan inom utsatt tid, släppt av bandet själva, singerad och fin! Bravo!

Mother's Finest: Köpte platta och t-shirt. Plattan tog över ett år och inte en uppdatering. Jag fick tjata för att få min t-shirt och anledningen att plattan tog sådan jävla tid var för att de höll på att deala med skivbolag! Jag trodde det var därför vi betalade, för att de skulle trycka plattan själva... men icke. Plattan kom till slut, men var tyvärr lite av en besvikelse. T-shirten var speciell för pledgen vilket i och för sig var kul.

Bernie Tormé: Levererade en digital nedladdning så snart plattan var mixad och CDn damp ner i brevlådan INNAN någon annan kunde köpa den. Plus att den hade en massa bonusmaterial och det var en kanonplatta. BRAVO! 

Harem Scarem: Köpte signerad platta och speciell t-shirt. Fick promonedladdning från skivbolaget långt innan pledgen, plattan var endast signerad av två av medlemmarna och t-tröjan var en simpel tröja med skivomslaget. Dessutom kunde man köpa plattan INNAN vi som pledgade fick den. En klar besvikelse. Enda bonusen var några akustiska digitala låtar. Njaee... dock, plattan var bra.

Tillbaka till Bernie Tormé och hans nya platta "Blackheart". Den mannen vet i alla fall hur man kör en pledge! Han uppdaterar hela tiden, svarar på frågor på video, slänger upp klipp från studion och man kan pledga för att vara med på plattan i kören på en låt. Bara någon dag efter att plattan var färdigmixad och mastrad kom nedladdningen som ett skott! Dessutom en förbaskat bra platta! 

Det är naturligtvis svårt att veta innan vad kan förvänta sig, men artisterna får nog bjuda till lite om de ska förvänta sig att man köper grisen i säcken ännu en gång. Ok att man även släpper plattan på ett bolag, men om jag ska vara med och betala kalaset så vill det till att jag får någon typ av bonus också i form av exklusiva låtar, nedladdning/platta INNAN den finns på nätet/i butik, lite kul bakom-kulisserna-videos och uppdateringar.

Jag vet i alla fall vilka jag inte kommer att skicka pengar till i förväg framledes.

Jag vet inte om det bara är jag, men... jag har ångest för att byta musik i min iPod!

Jag har alltid min iPod i bilen, samt på stranden, när jag är ute och reser och när jag inte kan sova. Den är fullknökad med musik, men ändå vill jag höra något annat när jag väl lyssnar. Problemet kommer när jag väl får tummen ur och kopplar in den i datorn för att fräscha upp den inladdade diskografin. För att ladda in nytt måste jag ta bort något gammalt och det är däri problematiken ligger. Jag har musikalisk separationsångest! Jag vet att den eller de plattor jag plockar bort för att ge plats åt annat, kommer jag att sakna dagen efter. Det som finns där har jag lyssnat mig trött på och det som inte finns där saknar jag. Byter jag ut musiken saknar jag det jag hade och det nya känns inte så intressant. När jag är hemma och lyssnar på CDs, så botaniserar jag hela tiden i samlingen för att kolla vad jag har glömt eller missat. Men, inte med min iPod.

Så frågan är… ska jag blåsa den ren, börja om från början och inte ta med något jag hade med tidigare? Go all wild and crazy? Hmm… inte idag i alla fall. Jag får sova på det… ackompanjerad av lite gammal hederlig Asia, Into The Presence eller lite Rob LaMoth, nu när jag ändå har dem i min iPod.