Svenska power metalbandet LANCER gick nyligen ut med nyheten att de skrivit på ett kontrakt med världens största hårdrocksbolag, Nuclear Blast Records, efter att bara ha släppt två plattor. Nuclear Blast har visserligen släppt vissa bands debutalbum, men ofta, och framför allt när det gäller power metal, så har bolaget låtit banden få ut några plattor först och etablera sig ganska mycket innan de snappat upp dom. Jag blev riktigt, riktigt glad över den här nyheten. Power metal är en genre som länge har betytt lite extra för mig. Jag älskar starka melodier, gitarrsolon och duktiga musiker, som så ofta finns inom genren. Faktum är dock att det var väldigt länge sedan det dök upp något riktigt bra band inom genren och de en gång så stora banden har inte heller lyckats få ur sig någon sån där riktigt stark platta på länge. LANCER är däremot precis vad genren behöver för att kunna få sig ett lyft. Det självbetitlade debutalbumet som släpptes 2013, är en bra platta, men utvecklingen sedan dess har verkligen varit enorm och senaste albumet ”Second Storm” (2015), är som jag har nämnt tidigare, det bästa jag har hört sedan STRATOVARIUS-plattan ”Infinite” (2000). Första gången jag såg LANCER live var på festivalen Putte i Parken, 2014. Jag hade då endast hört ett fåtal låtar, men efter den spelningen var jag fast. Jag imponerades av bandets starka låtar, men det som verkligen förvånade mig var att ett band som då bara hade släppt ett album bjöd på en livespelning som om de skulle ha spelat tillsammans i hur många år som helst. Det var tight, fyllt av energi och med en sångare som kunde ta de där höga tonerna som man älskar. Efter den spelningen var min tanke att det här bandet kommer garanterat att bli riktigt stort om de bara jobbar hårt, vilket är ett måste idag. Och nu har de alltså signat med Nuclear Blast. Fantastiskt! Jag unnar verkligen talangfulla människor, som dessutom kämpar, all framgång. Nu väntar jag med spänning på LANCERs tredje album, som släpps 13 januari, 2017. I samband med detta drar bandet ut på turné som förband till HAMMERFALL. Bara en sån sak. Framtiden ser ljus ut för LANCER, som enligt min mening är det bästa som har hänt inom power metal på väldigt, väldigt länge! Keep it up!
Vareviga gång det ska delas ut diverse pris inom musik så går det åt h-e. Det blir ett enda stort skämt av allt. Rockbjörnen, som Aftonbladet står för, är absolut inget undantag. Igår kammade TAKIDA hem titeln ”årets hårdrock/metal”. De slog band som BACKYARD BABIES, EUROPE, GHOST & SABATON. Fine, att de slog banden i fråga, det är svenska folket som röstar via Aftonbladets hemsida. Men faktum är ju givetvis att ett band som TAKIDA aldrig ens skulle ha blivit nominerade i kategorin ”årets hårdrock/metal”, och detta skämt har en jury stått för. Ibland undrar jag om människor som inte kan ett skit om musik handplockas till en jury av någon annan galning som inte kan ett skit om musik, enbart i syfte att jävlas. Nu är jag absolut inte ute efter att kommentera TAKIDAs duglighet som musiker, men ”årets hårdrock/metal”, det är helt enkelt galet!
Hösten är räddad! Efter en veckas krånglande med att försöka få två biljetter bredvid varandra på VOLBEATs kommande spelning i Göteborg så lyckades vi äntligen. Ståplats var slut och det krävdes ett antal försök under flera dagars tid för att få till något annat än spridda platser. Men, men 21 oktober blir det alltså en tripp till Göteborg med min fru.
På deluxe-versionen av VOLBEATs senaste album "Seal The Deal & Let's Boogie" finns ett bonusspår med titeln "Slaytan". Det är en låt som bara är 0,59 minuter lång. Det hade varit intressant att se hur den här låten hade blivit om de hade gjort något mer av den. Gillar skarpt de härligt thrashiga riffen. "Slaytan" på Spotify.
Passar på att tipsa om vår samarbetspartner Stockholm Rocks: Summerfest, tvådagarsfestivalen som drar igång i morgon, fredag 22/7 och pågår t.om 23/7. Arrangemanget hålls på Göta Källare och det bjuds på band som DYNAZTY, IRON SAVIOR, Joe Lynn Turner, Erik Grönwall (H.E.A.T.), m.fl. För mer info, se: http://stockholmrocks.nu/
Det har onekligen varit fullt ös den senaste tiden. Dels så har jag letat, hittat och lärt upp ny personal i min butik, vilket minst sagt är tidskrävande. Sen har vi ju som ni säkert har märkt vid det här laget en ny design här på Metalcentral. Designen har Mattias Norén på Progart Media, som bland annat har gjort omslag till SABATON och EVERGREY, tagit fram. Därefter har Karin på Kobotolo Webbyrå uppdaterat systemet som vi använder till sidan och även lagt in Mattias design. Så förutom en väldans massa mailande fram och tillbaka angående sidans upplägg och funktioner så har det inneburit diverse nya funktioner att lära sig. Runt nio, tio timmars arbete i butiken först och därefter ett gäng sena nätter med Metalcentral har det blivit. Fullt ös med andra ord. Nu är äntligen det mesta klart och även om det har tagit ett tag, till och med för mig, att vänja sig vid den nya designen så är jag helt klart nöjd med resultatet. Metalcentral har nästa år funnits i hela 15 år. Jag vet inte om det finns någon svensk sida som skriver om metal och hårdrock som har funnits så länge. Det är inte illa! Nu är även sidan mobilanpassad (eller skärmanpassad rättare sagt), vilket innebär att den ser lite annorlunda ut på mindre skärmar, men den har blivit mer lättnavigerad och man slipper sitta och zooma hela tiden som man har fått tidigare.
På tal om Mattias Norén förresten så frågade jag honom i samma veva om han ville ta fram en ny t-shirt åt oss, då jag alltid har uppskattat hans kreationer. Svaret blev positivt och motivet blev snyggt och detaljerat. Nu väntar jag spänt på att få se tröjorna, som bör anlända här inom en vecka, eller två. Tröjorna kommer då att kunna beställas via sidan.
Nej, här blir det ännu en sen natt, så dags att avrunda.
Det är fakta att METALLICA har, i låtarna ”Orion” och ”To Live is to Die”, skapat två av de bästa instrumentala hårdrockslåtarna någonsin. Allt från introna, till riffen, till de fantastiskt härliga melodierna i mitten av låtarna, till slutet. Men, ända sedan jag upptäckte dessa två låtar för en jädrans massa år sedan så har jag gång på gång först lyssnat igenom hela låtarna, sen hoppat tillbaks i dessa båda låtar, tillbaks till de lugna partierna i mitten. 4:17-6:16 (”Orion”) & 4:29-6:46 (”To Live is to Die”). Dessa stämningsfulla gitarrmelodier frambringar onekligen rysningar av välbehag och jag har ofta funderat på varför dessa två låtar inte fick innehålla ännu mer lugna, stämningsfulla gitarrmelodier. Som sagt, övriga delar av låtarna är absolut sköna, men jag sitter ofta och längtar till just mitten av dessa båda låtar. Cliff Burton har fått cred i båda dessa låtar och med tanke på att METALLICA inte skapade en enda instrumental låt efter hans död förrän tjugo år senare på ”Death Magnetic”-plattan i form av låten”Suicide & Redemption ”, som förövrigt inte alls håller samma klass som nämnda två låtar, så säger det kanske en del om Cliff Burtons känsla för melodier. Låtarna hade hur som helst, i mitt tycke, kunnat vara ännu lite bättre med lite mer inslag av dessa härligt lugna gitarrmelodier.
BON JOVI har meddelat att de är klara med en ny platta som kommer att bära titeln ”This House Is Not For Sale”. Jon Bon Jovi ska ha sagt att det med detta album känns som att bandet går tillbaks till sina rötter. Det tror jag först när jag hör det. BON JOVI har tyvärr inte varit i närheten av sina rötter på hur många år som helst. Sista riktigt bra plattan ”Keep the Faith”, släpptes 1992, alltså för 24 år sedan. Inte heller den plattan hade speciellt mycket med deras rötter att göra, det var väl snarare så att det var här de började gå ifrån sina rötter när Bob Rock kom in och styrde i studion, men det är hur som helst en riktigt stark platta. Efterföljande ”These days” är helt okej, men därefter har det bara gått utför och samtliga plattor har endast innehållit ett par, tre bra låtar, max. Ingen skulle bli gladare än jag om det låg någon verklighet bakom det här uttalandet, men jag tvivlar starkt.
Lyssnar på nya SABATON-singeln ”The Last Stand” och förstår fortfarande verkligen inte grejen. Tråkig låt med ett tråkigt trumljud och den ack så viktige sångaren som absolut inte håller måttet. Nej, folk får givetvis gilla vad de vill, men det här är inget för mig.
I brist på annan underhållning (?) lyckades jag se de tjugo första bidragen av årets Eurovision. Två av dessa tjugo bidrag hade artister där det åtminstone skulle se ut som att de spelade instrument. Övriga arton hade förinspelad musik. Vilken tragisk utveckling. Jag minns att när jag var liten så hade de flesta bidrag en stor orkester som till och med dirigerades av en dirigent. En smula överdrivet måhända, men ändå bra mycket mer känsla av en musiktävling än dagens Eurovision som mer framstår som en global Idol-final. Vad är nästa steg? Den som mimar bäst vinner?
