Polsk überdöds recenseras i dagens blaska, text här. Sällan blir det så tydligt hur kontext påverkar uppfattningen om musik.

Någon som inte känner till bandet skulle förmodligen bara höra en ovanligt skicklig kombination av MESHUGGAH, SEPULTURA '89-93 och death metal, med några oväntat stillsamma passager och låttitlar som säger att DECAPITATED handlar om musik för musikens egen skull.

Men att lyssna på dödsmetall och inte ha koll på DECAPITATEDs förflutna är som att läsa Svensk Damtidning och inte veta att Albert II av Monaco är gift med simmerskan Charlene Wittstock sedan två veckor tillbaka (självklart kommer de att skiljas innan året är slut).

Därför lyssnar jag på "Carnival is Forever" och tänker att gitarristen Vogg tänker på döden så fort det manisk-mekaniska riffande tystnar och ersätts av rena, darrande gitarrtoner som verkar ha spelats in under vatten.

Kontexten skapar ett extra lager av mening i tonerna, oavsett vad Vogg vill säga med dem. Men så är det med alla skivor man lyssnar på; ingen musik kan stå utanför ett sammanhang som påverkar lyssnaren åt ena eller andra hållet. Men så tydligt som här är det sällan.

PS. Tjo! Nu har jag också listat ut hur man länkar till spellistor i Spotify. Noakssons blueslista är tuff skit.

WOLVES IN THE THRONE ROOM, det Palmér Jeppssonska hemmets viktigaste nattningsmusiker, kommer snart med ett nytt bebislugnande mästerverk titulerat "Celestial Lineage" - blir det black metals svar på självlysande stjärnor i barnkammartaket?

För oss vuxna gäller snarare "you snooze, you lose", ty WITTR är inget att sova sig igenom. Särskilt inte när musiken sägs klinga av underjordiska Popol Vuh-syntar och stjärnklar puls. Det kan vara årets bästa soundtrack till klara natthimlar, gissar jag utan att ha hört en ton.

Pressrelease nedan:

After devoting late Winter season to writing and recording, WOLVES IN THE THRONE ROOM are in the final stages of completing their fourth full-length opus of epic, earthen Black Metal ceremony.

For over six months the Weaver brothers, Aaron and Nathan, have been immersed in the painstaking writing and recording process of their newest album, and this week the process is nearly complete, at press time the album in its final mixing stages. The WOLVES IN THE THRONE ROOM clan have confirmed the title of this forthcoming astral black metal document as Celestial Lineage.

The transmutation reaches a new level with the completion of the album. In contrast to the bleakly hypnotic architecture of Black Cascade, the lifespan of Celestial Lineage breathes more expansive and visionary life into the duo's work. The WOLVES IN THE THRONE ROOM trademark long-form approach to arrangement remains intact, but there is a stronger thread of Popul Vuh-inspired underworld synthscapes and star-lit pulse woven with the intertwining guitar figures. Celestial Lineage will end a trilogy of releases which began with Two Hunters (2007), and is segued by Black Cascade (2009), and like both previous albums, will be released via Southern Lord Recordings, with a street date of September 13, 2011 now confirmed. Three songs on the album feature Jessika Kenney’s liturgical choir and solo voice, as heard on Two Hunters as well as 2009's Malevolent Grain EP, the album also including orations from Aaron Turner (Isis).

Stated WITTR drummer Aaron Weaver of the writing process for Celestial Lineage: "An ornate constellation of imagery is what that guides the songwriting process. Cedar temples crowned with burnished bronze domes glimpsed in a remote valley. Wild Midsummer bonfires and feasting on roasted flesh. All of the sounds serve to evoke the images that exist in our minds eye. With this record we're going to explore an entirely new palette of sound. We want the instruments to sound like the liturgical music of a cedar cult."

Söker man på "Bermuda Drain", PRURIENTs första album för Hydra Head som släpps om en vecka, så är en av de första träffarna Tinymixtapes förhandspepp för skivan.

Den ställer musiken i ett helt nytt ljus: skribenten menar att PRURIENT gör romantisk noise och tycker att bandnamnet ska vara det nya ordet för sperma.

Den romantiska atmosfären i låtar som "Let's Make A Slave" och "Myth of Sex" signalerar att de levande ljusen ska användas för att droppa stearin på någon; det vita vinet är spetsat med Rohypnol. Syntarna, ömsom DAF-monotona och ömsom "Blade Runner"/ZOMBI-pampiga, vill efterfesta på någon cyberfetischklubb.

PRURIENT borde kanske recenseras i sexualupplysningsmagasinet Ottar snarare än på musikbloggar. Jag hade tänkt anmäla skivan i Sydsvenskans onsdagstidning, men det får bli DECAPITATED i stället. Om du vill fylla en jacuzzi med rosenblad till deras musik, sök läkarhjälp.

När vi ändå är inne på mat: du har förhoppningsvis sett Black Metal Vegan Chef, som nu är uppe i tre episoder.

Till att börja med bevisar han den gamla sanningen att det inte är vad man sjunger utan hur som är det viktigaste. Senaste episodens första keyboardtäta halva ger mig samma mysiga känsla som CRADLE OF FILTH (musiken är lite sämre, texterna är lite bättre).

Även utan undertexter skulle man uppfatta det BMVC sjunger, men det slår mig hur många skivor jag har i hyllan där texterna mycket väl skulle kunna vara just recept på sparristempura även om det råkar stå något annat i konvolutet.

"Cut Your Vegetables and Worship Satan"? "De Mysteriis Dom Culinas"? "Transilvanian Hunger"? En ny värld öppnar sig.

Sen undrar man ju var man köper black metalhusgeråd. Har Kitchen Aid något i svart med nitar?

En riktig chili con carne skiljer, precis som TOXIC HOLOCAUST, posörerna från de äkta skallarna. Köttfärs är för amatörer och skolbespisningar; kökets front row bangers går till slaktaren och väljer ut de rätta styckdelarna (högrev, bringa, svans eller vad som nu lockar).

När jag festivalbloggade från Sweden Rock för Sydsvenskan för en tid sedan, handlade något av inläggen om den goda chili som Extreme Food sålde men som inte står sig mot den jag brukar laga själv. Recept utlovades och efterfrågades av en läsare, men dök aldrig upp. Därför: bot och bättring, chili åt folket.

North Texas Red sägs vara chilins urmoder och finns i lätt försvenskat recept här. Fast detta är roligare att läsa än att laga, eftersom det baseras på 5 kilo oxkött och ett helrör tequila (till kocken, inte grytan).

Chilifanatikerna på Middagsklubben har skrivit ett antal chilireportage, ett kan läsas här. Detta är också roligare att läsa än att laga, eftersom de inte delar med sig av något recept. Men som inspirerande ljus till en chiliodyssé är det svårslaget.

Mitt recept är en blandning av North Texas Red och Chili con Jamie från Jamie Olivers USA-kokbok (också den roligare att läsa än att laga från, eftersom Widerbergs kött sällan tar hem alligatorsvans).

 

Ingredienser:

1 kg högrev

1-2 hg bacon

En halvliter starkt kaffe

1-2 liter ljus lageröl

1 habanerochili

2-3 jalapeños

3-5 torkade chipotle

1 stor torkad ancho och/eller 1 msk anchopulver

1 röd paprika

5-10 vitlöksklyftor

½ dl vetemjöl

1 msk spiskummin

1 msk oregano

½ msk muscovadosocker

Oxbuljong

 

Rensa och hacka chilin, paprikan och vitlöken, bryn på svag värme så den blir mjuk och får lite färg. Häll på kaffet och låt puttra en stund.

Stek baconet i en rejäl gjutjärnsgryta och lägg åt sidan till en caesarsallad, behåll fettet. Tärna köttet i kuber (ca 2 cm) och bryn, lite i taget, i baconfettet. Häll över mjöl och rör runt.

Slå chilikaffet över köttet. Tilsätt kryddor, buljong efter behag och öl så köttet täcks någorlunda.

Låt koka på låg värme tills köttet faller sönder när man rör vid det (3+ timmar). Rör i grytan en gång i halvtimmen så chilin inte bränner i botten. Känn hur chilidoften går från skarp till djup och aromatisk. Fyll på med öl om mycket vätska kokar bort.

Kommentar: högrev kan ersättas med annat. Oxsvans blir aningen godare men kräver mer jobb. Hälften av högreven kan ersättas med färsk eller rimmad oxbringa. Lamm och kyckling går också att koka chili på, men tappar all smak av ursprungsråvaran. Chilimängden kan behöva justeras upp eller ner beroende på Scoville-känslighet.

 

Metal till matlagningen? Om något band låter som en bubblande, osande gryta med kött ser ut måste det vara AUTOPSY.

Att ogilla MASTODON (som jag nämner på bloggen varannan dag ungefär) är lika lätt som att ogilla Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk.

När Atlanta-hjältarna inte gör reklam för burritos, spränger fragglar i luften eller sprider MELVINS evangelium på Roskildefestivalen, så fantiserar de ihop trippelmunnade hjortar till sina skivomslag och piggar upp sin logga med ett nytt viking- och indianinspirerat typsnitt.

Finns det något metalband just nu som verkar ha roligare än MASTODON? Black metal-krigare världen över gnisslar tänder i avundsjuka och tröstäter Ben & Jerrys i smyg.

Inte undra på att bandet är så populärt när det skickar ut så starka feelgood-vibbar i hårdrockens kosmos. Om XASTHUR (vila i frid) hade skrivit exakt samma låtar som Brent Hinds hade rakbladspaketeringen lämnat honom med en bråkdel av den publik MASTODON nått.

Som jag läste på ett mjölkpaket någon gång: "Det är kul att ha kul".

No shit! Men nog finns det rätt många band som skulle kunna få en riktig aha-upplevelse av dessa bevingade ord (signerade Skånemejeriers maskot Kalvin)?

Som recensent läser man gärna vad andra recensenter skriver. Antingen för att konstatera att man själv har koll på läget (om de man bryr sig om håller med, som Strage och Johanna Paulsson i DN, Linnéa i SvD och Noaksson i ST) eller att landets samlade proffstyckare är helt ute och cyklar (om läsare någonsin kommenterar recensioner av något slag är det alltid för att påpeka elitism och kultursnobberi).

Kritiker.se är därför ett kärt tillhåll. All betygsstatistik samlad på ett bräde, mumma för oss yrkesskadade kalenderbitare. Nu har emellertid sidan fått en ansiktslyftning med luftigare layout, större omslagsbilder och en starkare känsla av att skaparen vill uppfattas som en krispig popbloggare snarare än en hjälpsam statistiknörd.

Skulle precis rasa över att man inte längre kan söka på genre (bra för att kolla vad man hade kunnat recensera i stället för det man valde att skriva om), men där fanns visst alla verktyg man behövde i rullgardinsmenyer.

Bevisligen har jag för mycket fritid som över huvud taget skriver ett blogginlägg om det här. Men vissa memorerar poängtabeller för Allsvenskan och tycker det är högst meningsfullt, andra får samma inre harmoni av vetskapen att ANVILs "Juggernaut of Justice" fick 2,9 i snittbetyg av tio recensenter.

"Hurra, Hydra Head släpper den postuma ISIS-remixsamling som minst tolv människor i det kända universum gått och väntat på!"

Ja, så tänker i alla fall jag när jag ser bilden ovan. Monokromt foto på någon obskyr ö, en svävande och estetiskt smakfull cancersvulst, en albumtitel som antyder oanade konceptuella djup, ingen logga.

Kan också vara Southern Lord som presenterar någon ny djuphavsdrone i trippel 220-gramsvinyl pressad ur vulkanaska. Jag halar fram Visa-kortet direkt.

Men vänta nu - är det inte ett T under titeln? T som i... TRIVIUM? T som i Tanigaste Thrashtöntarna? Antingen har Roadrunner kommit över ett Seldon Hunt-foto till vrakpris, eller så har lillkalven Matt Heafy gjort en skiva med episk post-heavy metal (i så fall är jag nyfiken på allvar).

För TRIVIUM kan väl omöjligt tycka att deras Nickelodeon-thrash - som jag gissar att håller fast vid - låter som omslaget ser ut?

Jag erkänner: när jag väl kikade på Big 4-konserten var den rätt svår att slita sig från. Nä, inte när MEGADETH spelade förstås. Kollega Noaksson summerade det så bra:

"Konstaterar för femtioelfte gången att Dave Mustaine är lika grym på att lira gitarr som han är dålig på att sjunga; men man måste ändå älska att han jämt, till och med när han tackar publiken, ser ut att ha sålt smöret, tappat pengarna och fått kicken från Metallica. Den lidande konstnären? Den purkna, snarare."

Men SLAYER! Satan skrattar medan du ruttnar för evigt! De borde kännas uttjatade för länge sedan, men en setlista som inkluderar "War Ensemble", "Mandatory Suicide" och "Chemical Warfare" kittlar lika gott i maggropen varje gång. Det är lite som att äta frukost - jag blir lika glad varje gång jag vaknar och får äta min havregrynsgröt (på sistone med kanel OCH kardemumma; den senare innovationen motsvarades av Gary Holt på Ullevi).

Uppvärmningen inför METALLICA var också fängslande eftersom folk - inte minst WATAIN-Erik - var så peppade. Den förväntan som hängde i luften kunde täljas med smörkniv. Själva spelningen stängde jag av efter "Master of Puppets", men så långt lät det taggat.

SVT Play har bara klippen med ANTHRAX, MEGADETH och SLAYER, så jag kan inte kolla på spelningen i efterhand. Surt, för setlistan var mäktig ("Damage Inc", för tusan!)

Uppdatering: Jo, METALLICA-spelningen fanns visst också där. Jag var bara lite tidigt ute. Grymt.

De fyra stora sädesslagen? Vete, havre, korn och råg! Nähä, fel ämne. Att SVT sänder direkt och låter Linnéa och PSL kommentera värmer förstås; äntligen får hårdrocken lite genomslag i mediabruset.

Fast handen på hjärtat, hur intressanta är de fyra stora år 2011? Jag ska bänka mig en stund när SLAYER spelar, bara för att ha sett lite av spektaklet. Hade jag fortfarande varit på Roskilde hade jag sett BIG BOI, GRAVEYARD, Janelle Monáe och BATTLES i stället. Musik som längtar efter framtiden snarare än en återträff med högstadieklassen.