"Annas mat" av Anna Bergenström är den överlägset mest använda kokboken i mitt hem. Enbart brödrecepten gör den ovärderlig. Igår bakade jag limpan Råsunda Special och kom fram till att ett bröd innehåller 666 gram vetemjöl (1,11 liter; 1 dl mjöl väger ca 60 gram). Numerologisk lycka och glädje!

Detta bröd kan härmed utses till ett perfekt black metal-bröd och därför vill jag sprida receptet i lätt modifierad version.

 

Ingredienser till ett stort bröd (men dubbla gärna satsen):

12,5 g jäst (1/4 paket)

2 tsk salt

2 msk honung

6 dl ljummet vatten

120 g (2 dl) grahamsmjöl

666 g (11,1 dl) vetemjöl

 

Blanda ut jäst, salt och honung med degvätskan. Rör i grahamsmjöl och det mesta av vetemjölet (spara lite till utbakningen). Degen blir ganska lös. Låt jäsa i 2 timmar.

Häll i lite mer mjöl, knåda ordentligt, rulla ut till en stor rulle (två rullar med dubbel sats). Flytta över på bakplåten, jäs i 30 minuter. Värm ugnen till 250 grader.

Grädda i mitten av ugnen i 15-20 minuter för bra skorpa, sänk sedan värmen till 200 grader och grädda tills brödet sammanlagt varit inne i 40-50 minuter. Stänk gärna vatten på för extra krisp.

Watain-Erik ringde. Han tyckte det var dumt att göra deathcore av hans designstil. För övrigt är det rätt underhållande att läsa hur mycket folk hatar det här bandet på tankesmedjan Blabbermouth (läs här).

Nu är festivalsäsongen slut för min del, efter att SRF och Copenhell avverkats i rask takt. Min rapportering från den senare går enbart att läsa om här, eftersom recensionen i söndagstidningen verkar vara pappersexklusiv.

Jag hoppas Copenhell fortsätter många år framöver, inte minst för att de kanske kan tänkas göra mer vågade bokningar framöver. Om det är någon ytterligare festival jag hade velat åka på, så är det Roskilde.

Smaka på banden: AUTOPSY, MASTODON, GHOST, EYEHATEGOD, 1349, GRAVEYARD, KYLESA, SVARTE GREINER, PORTISHEAD, PJ Harvey, SWANS, KILLING JOKE, och så vidare.

Till och med IRON MAIDEN lockar. Nu är det jag som låser in fru och barn och bokar biljett.

Nu år jag tillbaka från Sweden Rock. Musikaliskt var det enstaka skyhöga toppar (GHOST och MORBID ANGEL), enstaka konserter som var väldigt övertygande (DOWN, ELECTRIC WIZARD) och en hel massa som var mediokert till direkt uselt (hej GWAR, Ozzy orkade jag inte ens titta på).

Läs mina rapporter här, här, här och här.

Jag drar på mig AOR-peruken och beger mig mot fäderneslandet Blekinge för Sweden Rock. Bloggen tar semester en vecka, skriverier kommer i Sydsvenskan torsdag till måndag. Väl mött i Norje!

"Vinet passar perfekt till Ozzy Osbourne och Judast Priest, två av årets festivalartister. Eller varför inte prova det hemma tillsammans med en gammal Mötley Crüe eller klassisk AC/DC. I våra provningar har vi märkt att det passar till nästan all rockmusik", skriver Åkessons produktchef om nya vinet Sweden Rock Festival Edition som kommer i PET-flaska i en upplaga på 10.000.

Mer information än så tror jag inte vi behöver. Ozzy + Åkesson = fjortisarnas optimala festivalfylla.

På tisdag släpps MORBID ANGELs första album på åtta år. Ryktet om dess konstighet är betydligt överdrivet, men vi kan väl alla vara överens om att gabbertechno, japanska laserrobotar och texter som "we're banging hardcore radical" inte var riktigt vad vi önskade oss.

Tur då att konstnären Nader Sadek, som designat MAYHEMs scenshow, har gjort precis det MORBID ANGEL-album som behövdes med "In The Flesh" (som händelsevis släpptes den 16 maj på Season of Mist, samma etikett som änglarna själva ligger på).

Gamle MORBID ANGEL-basisten Steve Tucker grymtar, Flo Mounier (CRYPTOPSY) trummar, Rune Eriksen (ex-MAYHEM) spelar gitarr. Proffs som aldrig faller tillbaka i rutin. De blixtrar och blästrar sig igenom sina kompositioner med samma flyt som MORBID ANGEL brukade ha och skapar en dunkel, kryptlik atmosfär. Mer kan man inte begära av ett MORBID ANGEL-album år 2011 tycker jag.

Men Trey, allt är förlåtet. Och för min del får du gärna skriva fler EBM-hits i stil med "Destructos vs The Earth".

...är egentligen ett elände. En bra recension ska inte behöva backas upp/förklaras av ett betyg, särskilt som siffran/postryttaren/getingen är något som läsare gärna stirrar sig blinda på. Ett medelbetyg uppfattas per automatik som en dålig recension och albumet undviks, trots att det kan ha sina poänger.

Ju snävare betygsskala, desto mer skada gör dessutom betygen genom att sudda ut möjligheten till nyansering. Nästan alla dagstidningar använder sig av 1-5, vilket gör att en femma måste vara årets album och en etta ofattbart dålig. Då återstår tre steg: "inte så bra", "bra" och "mycket bra", med orimligt stora kvalitetsvariationer inom varje betygssteg (hej, svenska gymnasiebetygen).

Har precis avslutat en recension till Sydsvenskan där en tvåa är för snällt och en etta är väl kritiskt - vad gör man? Litar på att läsaren tar till sig texten i första hand och tar betyget med en nypa salt? Jo, så får det vara. Hur orimligt det än låter.

Idag fyller min vän och ultimata Sweden Rock-parhäst Lina år (ålder hemlig, på begäran). Det firar vi med en låt som vi kommer att få höra live om exakt en vecka. Hipp hipp hurra för Lina!

Ja, så här ser ett riktigt skivomslag ut. Lätt att glömma när den tuffa musiken photoshoppats sönder och samman de senaste tio åren. "Heritage", som mästerverket heter, släpps av Roadrunner den 20 september.