Fransk black metal i mitt hjärta!
Formidabla AOSOTH, bandet bakom 2011 års helt korrekt titulerade "III: Violence & Variation", har redan uppföljaren klar. "IV: An Arrow in Heart" släpps av Agonia den 16 april och kommer att vara jättebra.
Bara en sådan sak som att basen går att höra (och spelar melodier värda att lyssna på) är en anledning att spetsa öronen lite extra.
Äntligen, ÄNTLIGEN måndag. Äntligen fritid, det vill säga arbete. Frukterna av mödan kommer att kunna läsas i Close-Up #150, som ska finnas i butik och brevlådor i april nån gång. Det blir en väldigt bra tidning.
För att inte tala om Close-Up #149, som bör dyka upp om nån vecka eller två! Har sällan gjort en så kort men så talande intervju som den med PORTAL.
Idag fyller min fru år. Det firar vi med... tja, kanske inte "Ja må hon leva" men något i den stilen åtminstone:
Recenserar HIGH ON FIREs spelning på KB i Malmö här.
Det var svinbra. Det finns tusentals band som i teorin spelar hårdare, men i praktiken är HIGH ON FIRE bland det absolut mest brutala man kan se live.
Om ett band förtjänar den gamla fina skribentklyschan "en jävla käftsmäll" är det dessa herrar.
Idag recenserar jag Australiens bästa band genom tiderna, PORTAL, här. Som jag älskar deras musik, som känns helt väsenskild från allt annat man är vad vid. Konstigheter för konstigheternas skull, hävdar vissa, men tycker man så ska man nog hålla sig till MOTÖRHEAD.
Ikväll ska jag gå på min första konsert på sex månader. Senast var det URIAH HEEP på Debaser i Malmö, nu blir det HIGH ON FIRE på KB.
Verkligheten, vad är det? Något som försvinner långt, långt bort i backspegeln när man får ett andra barn, kan jag meddela. Särskilt när barn nummer ett drar hem alla tänkbara farsoter från förskolan och stimulerar sitt syskon med.
Iprenmannen, som vi kan kalla honom, är drygt fem månader gammal och har varit förkyld mer än fyra av dem. Då sover han inte som han ska och då blir det inte så mycket bloggat, om någon undrade vad som hänt med denna en gång så produktiva blogg (redaktör Engström gör det definitivt).
När vintern är slut blir det här nog en mer läsvärd sektion av Metalcentral.
Om du bara har lyssnat på femtio nya album i år (knappt en skiva i veckan, alltså) hoppas jag att du har lyssnat på följande. Profound Lore var visst världens bästa skivbolag i år också.
Alcest: Les voyages de l'âme
Aluk Todolo: Occult rock
Anaal Nathrakh: Vanitas
Ash Borer: Cold of ages
Asphyx: Deathhammer
Atriarch: Ritual of passing
Baroness: Yellow & green
Bell Witch: Longing
Bosse-de-Nage: III
Christian Mistress: Possession
Converge: All we love we leave behind
Dawnbringer: Into the lair of the sun god
Devin Townsend Project: Epicloud
Dragged Into Sunlight: Widowmaker
Dysrhythmia: Test of submission
Evoken: Atra mors
Family: Portrait
God Seed: I begin
Graveyard: Lights out
Hooded Menace: Effigies of evil
Ihsahn: Eremita
Incantation: Vanquish in vengeance
Indesinence: Vessels of light and decay
Katatonia: Dead end kings
Krallice: Years past matter
Lord Mantis: Pervertor
Mgla: With hearts towards none
Marduk: Serpent sermon
Mutilation Rites: Empyrean
Nachtmystium: The silencing machine
Nekromantheon: Rise, vulcan spectre
Neurosis: Honor found in decay
Nile: At the gate of Sethu
Nitad: Rastlös och vild
Occultation: Three & seven
Okkultokrati: Snakereigns
Old Man Gloom: NO
Pallbearer: Sorrow & extinction
Pig Destroyer: Book burner
Rhapsody: Ascending to infinity
Royal Thunder: CVI
Spiders: Flash point
Swans: The seer
Switch Opens: Joint clash
Switchblade: Switchblade
This Gift Is A Curse: I, guilt bearer
Unsane: Wreck
Weapon: Embers and revelations
Witchcraft: Legend
Wreck and Reference: No youth
Utflykt till IKEA. Visserligen på en vardag någon vecka innan löning, men ändå. Peppar med MASSGRAVs nya hitsamling "Still the Kings".
Få band visar så tydligt att punk och humor inte utesluter varandra. Roligast? Digeridoo-introt till "At war with Etno". Dessutom minns man faktiskt låtarna. Och så äter trion kött. I sammanhanget är det jävligt punk.
Om en vecka ska årsbästalistan till Close-Up vara inlämnad. En oväntad uppstickare håller på att ta sig in: Luca Turillis RHAPSODY.
Uppblåst bortom all rim och reson - även för att vara Luca Turilli-komponerad power metal, vilket inte säger lite - jo, absolut. Bara bilförsäljarrösten i introt räcker för att man ska inse att det bara är att hänga av sig självdistansen i dörren, och därefter blir det bara värre/bättre (beroende på humör).
"Of Michael the Archangel and Lucifer's fall", sexton minuter lång och lika pretentiös som titeln antyder, får Devins Townsends "Epicloud" att vilja byta titel till "Minimalquiet".
Allt annat på min årsbästalista är jättemörkt och jätteseriöst. Kanske skadar det inte att ha lite kul ibland.
Dagens intervjuöl: Lawn Mower, från Falcons underlabel Backyard Brew. "Loud noisy body combined with a fresh hoppiness" vete tusan.
Men nog är namnet Lawn Mower väl valt. Det är något i den stickiga smaken som får mig att tänka på gräsklipparmotorer som inte vill starta.
Dagens tips: senaste RHAPSODY (via Noaksson, så klart). Bra på samma sätt som SCOOTER är det.
