Skivan i föregående inlägg recenserar jag här. Det vill säga CONVERGE, som i vanlig ordning gjort en av årets bästa skivor. Nu i efterhand har jag läst att en av låtarna handlar om en av Jacobs hundar, men jag gillar skivan ändå (jag gillar inte hundar).

Minst 90% av alla recensionsskivor jag får kommer i digital form. Praktiskt och bra, eftersom 90% av det som är tillgängligt (inte av det jag faktiskt recenserar) kan kastas bort efter en lyssning. Papperskorgen och miljön jublar.

Av det som trillar in i fysisk form är 90% sådant som direkt kan sorteras längst bak i skivhyllan (oftast tysk melodisk hårdrock adresserad till Sydsvenskan).

Idag trillade det in en platta av den sort som utgör den sista resterande procenten: en fysisk recensionsskiva att spela och vårda ömt i åratal framöver.

Hej "All We Love We Leave Behind", CONVERGEs nya album som släpps nästa vecka! Du är nästan lika efterlängtad som min förstfödde son, och kommer förhoppningsvis att överrösta honom lång tid framöver.

Dagens fynd, via IO: MIDNIGHT från Cleveland. (Hemsida här.)

Jag hade kunnat svära på att Fenriz tipsade om dem i någon krönika i Close-Up, men jag hittar inga såna spår på datorn. Det låter som 100% Fenriz-hårdrock, bakåtsträvande och framåtblickande på samma gång, med extremt starka och råa låtar.

Allt låter som om medlemmarna gör sitt bästa för att återskapa VENOM med trettio års extra mangelbagage i ryggsäcken. Ett riktigt åttiotalsband hade aldrig kunnat låta så här, vilket gör MIDNIGHTs tolkning av eran relevant och engagerande.

Fjolårets fullängdare "Satanic Royalty", som jag spisar i detta nu, är smått fantastisk och ännu ett solklart bevis för att hårdrocken verkligen inte var bättre förr.

Genom åren (fast mest när jag var ung och okunnig) har jag hypat en del artister lite mer för att de varit intressanta och/eller obskyrkreddiga än för att de har varit bra som musik i traditionell bemärkelse, det får jag lov att erkänna.

Men precis som det behövs både föreställande konst och mer abstrakt och konceptuell dito, behövs det förstås både band som är roliga att lyssna på och sådana som är roligare att fundera på och diskutera kring.

Om inte annat är det väldigt tidsbesparande att ha en drös artister som man med gott samvete kan låta bli att lyssna på men ändå kalla favoriter.

En av dem är noisemaestron MERZBOW. Honom gillar jag våldsamt i teorin men bara emellanåt i praktiken (samarbetena med BORIS, boxen "24 Hours: A Day of Seals" och en del andra grejer är fantastiska).

Nu kan en trevlig nog en ny titel läggas till listan över dem som jag faktiskt lyssnar på: "Protean world", morgonens fynd på Spotify (lyssna här).

Japanens skronk och bröt ger samma känsla av smältande kretskort som vanligt, men som omväxling får de sällskap av ett trumset som någon kastar ner för en trapp.

Intressant teori blir vitglödgad praktik och resultatet fyller mig med harmoni. (Som småbarnsförälder är man en osund själ i en osund kropp och då passar detta perfekt som meditationsmusik.)

Vi tar Spotify-länken en gång till här på slutet för säkerhets skull. Lyssna här!

Min kärlek till WITCHCRAFT i allmänhet och sångaren Magnus Pelander i synnerhet är hög och ren, men den blev ännu högre och renare när jag läste spellistan han skickade till Decibels blogg.

Utan att blinka rekommenderar han ROCKWELL, Kylie, Veronica Maggio, Eiffel 65 och Laleh - en bra låt är en bra låt är en bra låt, alltså.

Vilket hänger väl ihop med den oväntade produktionen på "Legend", som även den skiljer agnarna från vetet och avslöjar vilka WITCHCRAFT-fans som gillar musik i allmänhet och vilka som inte gör det.

En av 2000-talets bästa norska black metal-skivor är GORGOROTHs "Ad Majorem Sathanas Gloriam" från 2006.

Så subtila nyanser i så monokrom musik kräver sitt handlag, och sista spåret "Prosperity and Beauty" ger mig fortfarande rysningar varje gång jag lyssnar (jag har inte provat att hoppa fallskärm, men gissar att det ger ungefär samma känsla som den låten).

Efter några års såpopera kring medlemmarna, en halvdan uppföljare och en deprimerande medioker skiva från King ov Hell är det skönt att GOD SEED äntligen fått ordning på saker och ting med "I Begin".

Lika delar GORGOROTH-old school och keyboardknorrande psykedelia modell NACHTMYSTIUMs "Assassins", fast med en omisskännligt egen prägel. Pitchfork streamar ett utmärkt smakprov. Missa inte.

Mycket läsvärd intervju med John Darnielle (THE MOUNTAIN GOATS) här. Man blir stärkt i sin tro på death metal när man tar del av hans tankar.

Tre timmars sammanhängande sömn, plus lite ströslummer här och där. Då behöver man DRAGGED INTO SUNLIGHT, som Close-Ups redaktion var vänliga nog att be mig recensera igår.

Videon till deras hit "Buried With Leeches" är visst så stötande att YouTube tagit bort den, men den går att ladda ned här.

Andra albumet "Widowmaker" släpps i november och är en av årets mest kittlande upptäckter. Bara det att kvartettens seriemördarsamplingar låter genuint onda (och inte ostiga eller effektsökande) är ett gott tecken, och musiken låter inte direkt frisk den heller.

Estetiken är naivistiskt störd och passar bandet som patienten i tvångströjan. Om någon av medlemmarna visar sig vara koko på riktigt blir jag inte förvånad. Njut av deras misantropi så länge den varar.

Recenserar WITCHCRAFT i dagens blad. Förbannelse över tidningens grovmaskiga betygssystem! 1-10, som Metalcentral och Close-Up använder, är det enda rätta. (Pitchforks anala decimaler blir jag tokig på åt andra hållet.)

Ah, det finns visst ett liv utanför den nästan ogenomträngliga familjebubblan. Just nu är det Sweden Rocks uppdateringar som är mest peppande.

Hade för mig att de brukade släppa sina första band i december, men trenden för alla festivaler verkar vara att dela ut aptitretare allt tidigare och tidigare av rädsla att den otåliga publiken ska välja någon annan.

Så vad får vi? WITCHCRAFT! Och för all del HUNTRESS. Men WITCHCRAFT! WITCHCRAFT! Som just släppt ett av årets tre bästa album, och som genomgått årets snyggaste produktionsmetamorfos (Jens Bogren borde producera åtminstone hälften av all metal som släpps över huvud taget).

Eller, som jag brukar tänka lite drömskt, SWITCHCRAFT (ett potentiellt lysande samarbete mellan WITCHCRAFT och SWITCHBLADE).

Och så RUSH, förstås. Bara nio månader kvar nu.