När Yohios debut dök upp i inkorgen förra veckan trodde jag inte för en sekund att jag skulle recensera den i något sammanhang, men det är precis vad jag kommer att göra i nästa veckas Sydsvenskan. Bara Lil' Waynes rockplatta har varit mer oväntad att behöva ta sig an.
Spoilervarning: han gör sig bättre som medlem i sitt band SEREMEDY. Särskilt på japanska - vilken lättnad det är med musiker som sjunger på språk jag inte begriper ett dugg av. (Eller jo, jag har för mig att "watashi wa chipatama desu" betyder "jag är ett kukhuvud" - det enda jag minns från en hobbykurs i språket.)
J-rock görs uppenbarligen lika bra i Sundsvall som i Osaka.
Nähä, gårdagens Tommy Nilsson-makeover var visst bara en PR-kupp. Synd, för jag hade VERKLIGEN velat höra hur det lät (med skämskudden tätt pressad mot ansiktet, kan man förmoda).
Svart på riktigt är däremot beskedet att Jason Molina, aka SONGS: OHIA/MAGNOLIA ELECTRIC CO, har avlidit i sviterna av sin alkoholism. Värt att nämna på den här bloggen eftersom han 1) hade sina rötter i diverse metalband i Cleveland och 2) gjorde musik som ofta kändes svartare än metal.
Här "Lightning Risked It All", från hans bästa album "Ghost Tropic". Dess omslag är helt svart, så när som på bokstäverna i albumtiteln.
"Efter att ha toppat listorna med otaliga ballader genom åren tar Tommy Nilsson nu nästa steg. I slutet av våren släpps ett nytt mörkare album. För att markera den nya musikaliska riktningen byter han namn till Black. Första singeln ”Shoot the devil” släpps inom kort här på blacktheartist.se. Mer info finns under press."
Nej, kalendern visar inte första april i dag. Jag hoppas förstås att Tommy menar black som i black metal. Med en lite taggigare logga och lite mer corpse paint i ansiktet på den där pressbilden vore det inte helt orimligt.
Och kan hårdrockare som Ralf Gyllenhammar och Joacim Cans gå över till den ljusa sidan måste väl trafiken kunna gå åt andra hållet också. Det här ska jag följa med spänning.
"Tunggung" är ju en himla tradig beskrivning av musik. Något som Måns Ivarsson (om någon minns honom) skulle skriva om EUROPEs senaste bluesförsök, typ.
Därför gillar jag inte att "tunggung!" är det första jag tänker om DEVILLE från Malmö, vars tredje album "Hydra" snurrar för recension i detta nu. Men detta är ett bra och icke-gubbigt tunggung, på samma sätt som närmaste referenserna QUOTSA eller KYUSS.
Nu ställer förstås Sydsvenskan högre krav på mig än att jag ska kunna beskriva något som just "tunggung" - tänk om alla lokaltidningar kunde ha den ambitionsnivån för sina musikrecensioner - men jag kommer nog på något.
"Hydra" streamas på DEVILLEs Bandcamp och släpps fysiskt den 26 mars.
Idag fick jag Yohios album som digital promo från Universal. Hans pappa är Tommy Rehn, som spelar gitarr i CORRODED och har producerat THE KRISTET UTSEENDE.
Deras sångare Jörgen Fahlberg och jag vandrar längs minnenas allé (eller över dimmornas bro) i senaste numret av Close-Up, en text som i mån av tid och ork och intresse hade kunnat bli en omslagsartikel. Eller en bok, för den delen.
Samma tidning innehåller en krönika av Danko Jones, som tipsar om låtar från BLACK SABBATHs bortglömda era (allt efter 1983). Den eran kommer nya studiogiven "13" att sätta punkt för, vare sig det är förtjänt eller ej.
Med denna melodikrysslogik vill jag därför uppmana alla att lyssna på ett band som står i djup tacksamhetsskuld till Iommi & co, men är lite mer kittlande år 2013: MOSS.
"Horrible Nights" släpps om två veckor och är så bra att Cthulhu reser sig ur Östersjön.
Ni andra får höra den i mitten av maj (eller rättare sagt, när den läcker inom de närmaste veckorna). Jag får lyssna redan nu och kan meddela att den producerar osynliga apelsiner rakt igenom
Ska dessutom intervjua deras omslagskille Pär Olofsson snart. PEPP!
Videon nedan tillhör uppenbarligen inte IMMOLATION, men den var så tragikomisk att jag var tvungen att posta den.
Recenserar SOILWORKs dubbelalbum "The Living Infinite" i dagens Sydsvenskan och önskar återigen att vi hade ett finmaskigare betygssystem (fyra är för mycket, trea för lite).
Liiite för mycket musik är det för min smak, men det är samtidigt en del av charmen med skivan. Rätt imponerande att ett band kan gå så mycket utanför sina ramar och ändå låta så enhetliga.
För övrigt hjärtar jag Drop Dead, som levererade min beställning på fyra arbetsdagar (hemsidan säger att det kan ta två veckor). För att bära Drop Deads grälla motiv ska man väl egentligen vara tjugonånting, pinnsmal och modellsnygg, men ett av tre är inte illa. Nu väntar jag bara på en snyggare herrkollektion.
LITHOTOME är ny, bra skit där Imperial från KRIEG är sjunger - ett kvalitetstecken så gott som något. Han beskriver bandet som en blandning av PORTALs galenskap och finsk black metal pre-1994, en innehållsdeklaration så god som någon.
Lite onödiga filmsamplingar, annars är det här toppen:
