Soulsångerskan Amy Winehouse är död. Blabbermouth har postat metalscenens reaktioner här. Brian Fair i SHADOWS FALL sammanfattar det tragiska i hennes figur bäst:
"Heard Amy Winehouse died today. I once ran into her in a hotel lobby in London. It was 7am. I was heading out to the airport she was just coming in like a trainwreck. She grabbed my hair and was like 'I fuckin love ur hair.' With spittle flying. I thought she was a homeless person. I brushed her off and went and washed my hair. RIP."
Min fru spelar ofta Amy Winehouse här hemma, men för mig kommer hon alltid att vara artisten som gav Al Jourgensen en kongenial coverlåt med "Rehab".
MINISTRYs två sista (?) studioalbum var coversamlingar. Dylans "Lay, Lady, Lay" är det enda riktigt nödvändiga spåret på 2008 års "Cover Up" (men ska givetvis höras i sitt originalsammanhang på "Filth Pig" för maximal effekt).
På fjolårets "Under Cover" (samt högst omotiverade samlingen "Every Day is Halloween" som innehåller nästan samma låtar) är "Rehab" den enda sång där Al tillför något mer än det typiska MINISTRY-soundet till tolkningarna.
Egentligen gör han inget annorlunda med den heller. Det är samma gamla bilkross som låtarna manglats genom från anti Bush-trilogin och framåt. Det geniala här är att en gammal narkoman sjunger en text av en ung narkoman.
They tried to make me go to rehab, I said, "No, no, no" Yes, I've been black but when I come back you'll know, know, know I ain't got the time and if my daddy thinks I'm fine He's tried to make me go to rehab, I won't go, go, go
Al kom ut levande på andra sidan. Det är inte bara tempot och disten som får hans version att låta extra desperat, det är lika mycket empatin han rimligen känner.
Amy sa inte nej, nej, nej till rehab. Hon genomgick flera behandlingsprogram, det senaste i maj i år. Det räckte inte.
För två månader sedan var jag i Oslo för att höra DIMMU BORGIR spela med norska radiosymfonikerna. Staden var ren, ljus och vacker. Youngstorget, Nationalgalleriet, rådhuset och Tjuvholmen var några av platserna som gav mig en fin hemkänsla - och en omedelbar längtan tillbaka - trots att besöket bara varade 24 timmar.
Det mest hotfulla i gatubilden var alla levande statyer som kantade gågatorna. Oslo visade det moderna samhället från sin bästa sida: välmående, tryggt, framåtblickande. Att Nobels fredscenter låg vid vattnet vid Aker brygga kändes inte som någon slump.
Nu är den bilden bokstavligen krossad. Jag känner igen byggnaderna som visas om och om igen, precis som den 11 september 2001, i tv och tidningar. Men ändå inte. Allt är grått, trasigt och öde. Förödelsen ser ut som en scen ur "The Walking Dead". Det är den närmsta referens min hjärna kan komma på. Det är så många av oss brukar tänka när det ofattbara inträffar, att det "ser ut som på film". Den sortens associationsbanor är, inser jag idag, ett privilegium.
Långt mer obegripligt är att minst 80 ungdomar samtidigt dödats på ett politiskt läger i Utöya. Där har min hjärna inte ens fiktiva arkivbilder att plocka fram som någon sorts mental rollator.
Hur gör man? Hur gör man om man sitter vid en datorskärm i lilla Lund och ser morgonregnet vräka ner över domkyrkan och inte riktigt vet vart man ska ta vägen? Min fru sover gott en vägg bort, min dotter ligger i kontorssängen. Hennes bröstkorg rör sig i takt med de snabba andetagen. Ibland rycker det i hennes fingrar.
Vi mår bra. Väldigt många människor gör det inte.
Ord räcker inte till för att förklara hur jag känner med de drabbade. Ord räcker inte till för att förklara den maktlöshet och vrede jag känner.
Nästa år har jag lyssnat på metal halva mitt liv. Den tidsmarkören kommer sent för min del; alla metalskallar jag känner verkar ha fått musiken med bröstmjölken.
Jag fick den från kampsports-Ola (som manglade FEAR FACTORY och SEPULTURA innan Drakar & Demoner-sittningarna och fick oss övriga syntare att kippa efter andan och längta efter S.P.O.C.K) och från death metal-Pontus (en kille i min gymnasieklass som jag fick låna "Burn My Eyes", "To Ride..." och "Destroy Erase Improve" av).
Min brygga mellan synt och hårdrock måste ha varit FRONT LINE ASSEMBLY, som samplade riff från PANTERA och SEPULTURA och hade Devin Townsend som gästgitarrist på två album. Det tog lång tid att lära sig lyssna på metal för att det var bra, snarare än att man framstod som excentrisk och svår av att göra det.
De senaste dagarna har jag funderat på hur mycket av den där tonårsmusiken - den som med få undantag skapar de starkaste minnena, den mest rosaskimrande nostalgin - som fortfarande känns relevant. Man utvecklas, vidgar sina referenser, ser nya sammanhang, hittar andra sätt än musik att uttrycka sin identitet på (säg någon annan anledning att lyssna på rysk porrgrind).
Därför tänkte jag i mån av tid genomföra ett projekt på bloggen: återvända till det jag lyssnade på i de sena tonåren och i vissa fall inte har hört på över tio år, och se vad som händer.
Ger KMFDM fortfarande gåshud? Är "Roots Bloody Roots" fortfarande världens tyngsta låt? Är "Enthrone Darkness Triumphant" fortfarande ett svavelosande sataniskt monument?
Redan nu vågar jag gissa att det inte var bättre förr. Det är bara något man inbillar sig.
Viss musik ska egentligen bara tigas ihjäl: LIMP BIZKIT, norsk goth metal, crunkcore, SABATON, HOFFMAESTRO (klicka för årets lustmord).
Samma sak med amerikanska THE BROWNING, en hjärntrust som kommit på att metalcore plus techno är en underexploaterad kombination (men aldrig frågat sig varför).
Skriver någon att du inte ska lyssna på ett visst band, nog blir du mer snarare än mindre intresserad? Alltså kan detta inlägg sägas motverka sitt syfte, men jag inbillar mig att det fungerar som ett varnande exempel för alla med sitt sunda förnuft i behåll.
THE BROWNINGs senaste påhitt är att låta remixa låten "Time Will Tell" i hardstyle-version, en technosubgenre som visar att det där med hårdhet är något väldigt relativt.
Det som stör mig är inte att det låter som en SCOOTER-demo med metalgitarrer. SCOOTER kan jag gilla som höjden av lättsmält underhållning och de får mig alltid att tänka på en person som jag har väldigt roligt ihop med.
Det som gör THE BROWNING till ett fall för arkebuseringspatrullen är att de gör anspråk på att vara metal. Ibland har Joey DeMaio rätt - det finns äkta metal och det finns den som är lika äkta som DeMaios glasöga (han offrade väl det riktiga till Oden).
Det här bandet spelar untz-untz med distade gitarrer, inte tvärtom, hur mycket de än growlar och skriker. Jag brukar tycka det är fånigt när folk klagar på att metalkulturen exploateras, men nu är det annorlunda: sveket kommer inifrån. Att skriva det här får mig att känner mig som en fjortonårig kommentator på Blabbermouth, men "?("=)¤/IUOJFLÖAP)F)"UJDFLKAFL
”... och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron...”
SLAYER? Nej, Cormac McCarthy i "Blodets meridian". Märkligt att det tog 25 år innan den kom i svensk översättning. Tolkien, Lovecraft och Crowley får ursäkta, men McCarthy är mer metal än någon annan författare just nu.
Du har sett "No Country For Old Men" och "The Road", men har du läst förlagorna? Om du vill kunna göra minsta anspråk på att vara en tänkande metalskalle är det marsch till biblioteket som gäller.
SEPULTURA har lite att lära. (Förresten, ser det inte ut som en tanke att deras album "A-lex" nästan delar namn med hjärnskadan alexi, något man nästan önskar att bandet hade drabbats av?)
RUSSIAN CIRCLES och BORIS spelade på Lille Vega i Köpenhamn igår. De förra påminde mig om hur mycket jag tycker om postrock/metal och de senare påminde mig om hur mycket jag tycker om BORIS.
Förbandet SAADE hann jag inte se. Enligt uppgift gör de något lyssningsbart av etiketten "postgrunge", men kan man lita på ett band som delar namn med alla svenska dagisbarns favoritartist? "Teach children to worship SAADE", kunde man läsa på en tröja, en uppmaning som hörsammats på ett annat sätt än jag tror den tjeckiska duon tänkte sig.
Chicagotrion RUSSIAN CIRCLES är väldigt bra på senaste albumet "Geneva" (2009). Postrocksoundet känns igen från de vanliga misstänkta (MONO, GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR, EXPLOSIONS IN THE SKY) men låtarna ägnas mindre åt utdragna crescendobyggen och mer åt knixiga vändningar mellan punkt A och punkt B. Få band låter så fria i denna snäva genre.
Live skruvades intensiteten upp rejält. Dave Turncrantz spelade som om han ville ge sina trummor men för livet, Brian Cook skruvade fram brutalt distad bas och Mike Sullivans gitarrspel blommade ut med hjälp av loopteknik. Den här sortens musik brukar man kunna vända ryggen till live och ändå uppskatta lika mycket (eller lite, beroende på hur introvert lagd man är) men RUSSIAN CIRCLES var svåra att slita blicken från.
Kan svära på att det var deras timslånga set, och inte den halvliter kaffe jag drack strax innan, som gjorde mig hyperalert resten av kvällen. Tyvärr inte alert nog att plocka upp ett exemplar av "Geneva", men det ska gottgöras när fjärde albumet "Empros" släpps i höst.
BORIS? Läs i Sydsvenskan imorgon.
Men - varför står en tjej och en kille längst fram vid scenen och filmar HELA spelningen med sina kameror? Om man nu tycker så mycket om BORIS att man går och ser dem live, missar man inte lite av livepoängen om man upplever allt med en flimrande lcd-skärm mellan sig själv och bandet? Är det viktigare att ha en souvenir att lägga på Youtube än att faktiskt ha varit närvarande i ögonblicket och sett mer än Takeshis gitarrbas?
Tummen upp för fansen jämte som störde filmandet med sin engagerade headbanging.
På mitt skrivbord ligger en post it-lapp med ett bra pajrecept. Hur städar jag lättast bort denna lapp utan att informationen på den hamnar någonstans där jag aldrig hittar den igen (se: mammas receptpärmar)?
Bloggen förstås! Informationen bevaras för evigt, eventuella läsare får ett grymt recept på bärpaj lagom till att bärsäsongen peakar och dagens inläggskvot fylls (ett samband mellan paj och metal får jag konstruera i efterhand).
Ingredienser:
5 msk grahamsmjöl
5 msk vetemjöl
1½ dl havregryn
3/4 dl socker
2 msk ljus sirap
75 g smör
kardemumma efter behov
Ca 500 g bär + 1 msk potatismjöl (och ev. extra socker/havregryn).
Gör så här:
Blanda allt utom bär och potatismjöl till en smulig pajdeg. Låt stå kallt. Lägg bär (vinbär, hallon, plommon, whatever) i en form, täck med degen. Grädda i 175 grader tills pajen ser hälsosamt solbränd ut utan att ryka.
Nu är paj inte särskilt metal, åtminstone inte metal av den sort jag brukar blogga om. Vill du att receptet ska bli mer kongenialt med WATAIN, EYEHATEGOD eller SLAYER föreslår jag att du använder fallfrukt som det börjat uppstå nytt liv i, samt det där mjölet som stått i sommarstugan sedan 2004 och har små krypande svarta prickar i sig.
Alternativet är spisa lite efterrättigare metal än vanligt. Tänkte först att RHAPSODY IN FIRE - som jag omvärderat sedan den pigga spelningen på Sweden Rock - skulle passa som avec, men kom på att Luca Turilli och hans mannar gör hårdrockens svar på... nä, inte bara prinsesstårta - hela den här boken från pärm till pärm.
Receptet ovan går förstås också bra att göra som en vanlig äppelpaj, vilket gör att det är SKRAECKOEDLAN som ska in på lodrätt fem. Deras färska debut heter nämligen "Äppelträdet" och gör mig lika väl till mods som paj i magen.
Låtar som "Fågelsång", "Haven" och titelspåret lägger sig någonstans mellan KYUSS och WITCHCRAFT och gör bandet till ett av de bästa i pålitliga Transubstans katalog. Sången är len som vaniljsås och de nygamla riffen organiska som ugnsbakade äppelskivor.
Nog med pajiga metaforer. Vad jag vill säga är att SKRAECKOEDLAN, liksom aeppelpaj, förmedlar ett kravlöst välmående som sitter i länge. Deras Facebook hittar du här. Tryck gilla om du har minsta sötsug i kroppen.
BIOHAZARD alltså, vilka lirare. Har precis fått "Reborn in Defiance", första albumet på sex år, från Nuclear Blast och hör den felande länken mellan DISTURBED och något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på (inte LIMP BIZKIT, men något i den riktningen).
Inte konstigt att Evan Seinfeld prioriterade sin karriär som skådespelare. Jag hade också föredragit att sälja min kropp i titlar som "Reign of Tara" och "The XXXorcist" framför att sälja min själ och smak i dagens upplaga av BIOHAZARD.
Kanske behövs mer än tjugo minuters snabblyssning för att ge ett rättvist omdöme, men det första intrycket är måttligt smickrande. Som plåster på såren kan man alltid lyssna på BIOHAZARDs främsta bidrag till rockhistorien (fast det kanske inte säger så mycket?).
