"Hell is empty and all the devils are here"
För två månader sedan var jag i Oslo för att höra DIMMU BORGIR spela med norska radiosymfonikerna. Staden var ren, ljus och vacker. Youngstorget, Nationalgalleriet, rådhuset och Tjuvholmen var några av platserna som gav mig en fin hemkänsla - och en omedelbar längtan tillbaka - trots att besöket bara varade 24 timmar.
Det mest hotfulla i gatubilden var alla levande statyer som kantade gågatorna. Oslo visade det moderna samhället från sin bästa sida: välmående, tryggt, framåtblickande. Att Nobels fredscenter låg vid vattnet vid Aker brygga kändes inte som någon slump.
Nu är den bilden bokstavligen krossad. Jag känner igen byggnaderna som visas om och om igen, precis som den 11 september 2001, i tv och tidningar. Men ändå inte. Allt är grått, trasigt och öde. Förödelsen ser ut som en scen ur "The Walking Dead". Det är den närmsta referens min hjärna kan komma på. Det är så många av oss brukar tänka när det ofattbara inträffar, att det "ser ut som på film". Den sortens associationsbanor är, inser jag idag, ett privilegium.
Långt mer obegripligt är att minst 80 ungdomar samtidigt dödats på ett politiskt läger i Utöya. Där har min hjärna inte ens fiktiva arkivbilder att plocka fram som någon sorts mental rollator.
Hur gör man? Hur gör man om man sitter vid en datorskärm i lilla Lund och ser morgonregnet vräka ner över domkyrkan och inte riktigt vet vart man ska ta vägen? Min fru sover gott en vägg bort, min dotter ligger i kontorssängen. Hennes bröstkorg rör sig i takt med de snabba andetagen. Ibland rycker det i hennes fingrar.
Vi mår bra. Väldigt många människor gör det inte.
Ord räcker inte till för att förklara hur jag känner med de drabbade. Ord räcker inte till för att förklara den maktlöshet och vrede jag känner.
Musiken får tala.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
