Ljuva tonår
Nästa år har jag lyssnat på metal halva mitt liv. Den tidsmarkören kommer sent för min del; alla metalskallar jag känner verkar ha fått musiken med bröstmjölken.
Jag fick den från kampsports-Ola (som manglade FEAR FACTORY och SEPULTURA innan Drakar & Demoner-sittningarna och fick oss övriga syntare att kippa efter andan och längta efter S.P.O.C.K) och från death metal-Pontus (en kille i min gymnasieklass som jag fick låna "Burn My Eyes", "To Ride..." och "Destroy Erase Improve" av).
Min brygga mellan synt och hårdrock måste ha varit FRONT LINE ASSEMBLY, som samplade riff från PANTERA och SEPULTURA och hade Devin Townsend som gästgitarrist på två album. Det tog lång tid att lära sig lyssna på metal för att det var bra, snarare än att man framstod som excentrisk och svår av att göra det.
De senaste dagarna har jag funderat på hur mycket av den där tonårsmusiken - den som med få undantag skapar de starkaste minnena, den mest rosaskimrande nostalgin - som fortfarande känns relevant. Man utvecklas, vidgar sina referenser, ser nya sammanhang, hittar andra sätt än musik att uttrycka sin identitet på (säg någon annan anledning att lyssna på rysk porrgrind).
Därför tänkte jag i mån av tid genomföra ett projekt på bloggen: återvända till det jag lyssnade på i de sena tonåren och i vissa fall inte har hört på över tio år, och se vad som händer.
Ger KMFDM fortfarande gåshud? Är "Roots Bloody Roots" fortfarande världens tyngsta låt? Är "Enthrone Darkness Triumphant" fortfarande ett svavelosande sataniskt monument?
Redan nu vågar jag gissa att det inte var bättre förr. Det är bara något man inbillar sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
