Tystnadens slut
Nu är det väl knappast mer som kan gå snett, efter en mängd tekniska problem orsakade av tredje part och dessutom lite problem från en ryggskada är tanken att jag ska kunna köra framåt igen om än med reducerad fart. Just nu filar jag på ett stort inlägg om vinylens återtåg för Den Rockande Kocken och ett relaterat inlägg kommer även här inom kort. Under tiden bjuder jag på lite skåpmat, en krönika som skrevs för Hey Sugar Magazine för några år sedan och som förtjänar att få läsas av fler.
In Memoriam
Varje gång jag köper en ny platta försöker jag få tag på vinylutgåvan om det finns någon, det är ändå något visst med dessa otympliga svarta plastskivor. Samtidigt slås jag av hur lyckosam jag är som fick vara med innan den digitala revolutionen och kan inte undvika att tycka lite synd om alla unga människor som inte fick uppleva framför allt det decennium när revolutionen satte igång tack vare lanseringen av CD-systemet, 1980-talet. Jag fyllde 15 samma år som 80-talet började och hann bli nästan 25 innan det var slut.
Jag är nog inte ensam om att sakna det årtiondet när nästan allt var tillåtet och det skulle vara så mycket som möjligt av allt. Inget årtionde varken före eller efter har till exempel fört med sig så mycket ny musik och nya stilar. Det är kanske inte så konstigt att den mest envetna retrotrenden är 80-talet när det gäller såväl mode som musik, det kommer en uppsjö av covers och omgjorda versioner av låtar varje år som kan spåras tillbaka till de åren.
Med den digitala tekniken där vi kan ladda ner all musik direkt till våra datorer och läsa om allt på internet har vi förlorat något. Det är inte längre någon som sitter utanför den lokala tidningsbutiken och väntar på att det nya numret av OKEJ ska sättas ut i hyllan för att direkt kunna köpa den, bläddra och läsa om vad våra favoritartister har haft för sig den senaste tiden. Istället kan vi varje dag läsa de senaste nyheterna på nätet, men det är inte samma sak som att bläddra i en tidning med fyrfärgstryck och inte heller får vi dessa små affischer som följde med i varje nummer att pryda våra pojk- och flickrumsväggar med.
Det är inte heller samma känsla att ladda ner musiken istället för att stolt bära hem den senaste LP-skivan med till exempel Mötley Crüe för att försiktigt placera den på skivspelaren, trycka på startknappen eller för de som hade halvautomatiska skivspelare försiktigt lyfta ut pickupen och sätta ner nålen i början av skivan. Samtidigt som musiken strömmade ut ur högtalarna kunde man sedan sitta och njuta av inte bara den utan av konvolutet som ofta var ett riktigt litet konstverk, något som också gått förlorat tack vare CD-konvolutens mindre storlek, och i de fall det förekom läsa låtarnas texter på innerkonvolutet och försöka sjunga med.
Det är inte bara covers och omgjorda versioner av 80-talslåtarna som levereras till oss än idag, förvånansvärt många av de artister som slog genom och blev stora under den tiden spelar fortfarande och är stora liksom det ena bandet efter det andra återbildas för att ge oss sin musik. Det är inte bara de gamla banden som spelar de stilarna, det kommer ständigt nya band också som musikaliskt står med fötterna djupt ner i 80-talsmyllan. Även det så kallade svenska popundret har sitt ursprung på 80-talet. Hade vi inte haft så många bra och internationellt gångbara artister då som lade grunden hade vi inte varit så framgångsrika idag.
Jag önskar det hade funnits ett sätt att låta dagens unga få uppleva 80-talet som det var, då hade de kanske också haft en annan förståelse för sin egen samtid. Själv håller jag de viktiga 10 åren i minnet och återvänder ständigt dit när jag ska välja musik som ska spelas, det kan inte undvikas att det blir både gamla vinyler och nya plattor med både gamla och nya band som spelar de stilarna som var stora då och i en del fall fortfarande är det.
Länge leve det glada 80-talet!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
