Arch Enemy - Khaos Legions (8)
 |
Band: Arch Enemy Recensent: Stefan Lejon |
Mitt "problem" med ARCH ENEMY utgörs av följande dilemma. Rent musikaliskt har jag alltid favoriserat bandets tre första plattor, alltså de med Johan Liiva på sång. Attitydmässigt har jag dock alltid föredragit den av Angela Gossow frontade sättningen. Liiva var i mitt tycke en undermålig frontman och sångare, medan Gossow är raka motsatsen. Ingen av de skivor bandet släppt sedan sångarbytet i och med "Wages of Sin" är egentligen dålig, de har dock samtliga varit av såpass varierande kvalitet att man skulle ha behövt stryka 5-6 låtar per skiva för att få ihop något helgjutet. Efter att ha genomlidit aptrista "Rise of the Tyrant" och de menlösa återinspelningarna på "The Root of all Evil" (som borde ha funkat med ovanstående logik) hade jag därmed mer eller mindre gett upp hoppet om att få höra de två världarna mötas i en fullkomlig symbios.
Men ack den som ger sig, för med "Khaos Legions" bjuder herrskapet och damen på en attack så sprudlande av liv att trumhinnorna hoppar jämfota i ren glädje. Äntligen! Musikaliskt är skivan i mina öron en återgång till den snuskigt melodiösa dödsmetall som bjöds i begynnelsen. Det är mindre aggrotrams ala PANTERA och LAMB OF GOD och istället melodier en masse från höger och vänster. Det är lite som i fallet AMON AMARTH. Varenda låt är en regelrätt hit och man tycker nästan att Agda, 92, borde kunna digga till detta på ålderdomshemmets danskväll. Faktum kvarstår dock att det handlar om extrem metal, om än i sin mest melodiska skrud. Smaka på refrängmelodin i "No Gods, No Masters" eller öppningsmelodin i avslutande "Secrets" (stulen från någon klassisk kompositör?). Det blir nästan - men bara nästan! - FÖR mesigt för att få kallas metal. Jag slukar fanskapet med hull och hår och dyrkar! Jag har ingen aning om hur bröderna fördelar låtskrivandet sinsemellan men de just nämnda låtarna doftar av lillebrors låtsnickeri. Vibbarna för mig tillbaka till ARMAGEDDONs fantastiska men sorgligt förbisedda debut "Crossing the Rubicon". Magiskt!
Bandet har inför släppet snackat om en punkigare edge men det hör jag ingenting av. Möjligtvis om vi snackar trallpunk. Jag förstår om en del med smak för brutalare tongångar kommer att tycka att skivan är lite väl trallvänlig emellanåt. Personligen är jag dock glad som en lärka och jag hoppas att bandet fortsätter i den här stilen framöver. Ett par lite tråkigare låtar på slutet drar ner betyget något men detta är ändå i mitt tycke bandets hittills starkaste album och ett som bör kunna tilltala den stora massan. Dödsmetall für alle helt enkelt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
