Saxon - Call to Arms (7)
 |
Band: Saxon Recensent: Neven Trosic |
Åsikterna om den period av SAXONS karriär som inleddes 1997 med släppet av ”Unleash the Beast” går inte sällan isär. Somliga, som undertecknad, anser att denna tyngre, storslagnare och stundtals lite (men bara lite) progressivare epok är en tämligen lysande sådan. En tid under vilken kanonalbum efter kanonalbum har serverats, med muskulösa vidundret ”Lionheart” (2004) som kronan på verket och något ostadiga ”Killing Ground” (2001) som ett litet undantag från den annars så prima formen. Sedan har vi då motståndarsidan, de som endast accepterar 80-talets klassiska rock ’n’ roll och bluesinfuserade heavy metal som det enda sanna SAXON och samtidigt envist hävdar att bandet mot slutet av 90-talet började snegla alltför mycket mot tysk power metal. ”Call to Arms”, den nittonde studioprestationen, framstår närmast som ett direkt försök att medla mellan de båda lägren. Eller kanske närmare bestämt ett försök att blidka puristerna, då fansen som uppskattar de mer sentida alstren ofta är benägna att även hålla titlar som ”Strong Arm of the Law” och ”Denim and Leather” högt.
Hursomhelst är ”Call to Arms” en uppenbart tvådelad skapelse; soundmässigt mest jämförbar med 1990 års ”Solid Ball of Rock” (och faktiskt inspelad i samma studio), en tydlig ”tillbaka till rötterna”-platta som bitvis också var det hårdaste som Biff Byford & co hade spelat in dittills. Inledande ”Hammer of the Gods” bär en titel som skriker epik, vilken egentligen enbart sträcker sig till låtens text. Istället handlar det om en tämligen riffösig dänga vilken lika gärna kunde ha varit hämtad från ”Power & the Glory”-eran. I efterföljande ”Back in ’79” är det övertydligt vilken hårdrocksera, tillsammans med den egna historien, som är föremålet för hyllning. Målet verkar ha varit att aspirera på en ny metalhymn av typen ”Denim and Leather”; emellertid är kompositionen ifråga något för seg för att ro uppgiften i hamn, även om den tjänar på upprepade rundor. Då lyckas fartfyllda ”Surviving Against the Odds” betydligt bättre; tematiskt snarlik tidigare nämnda låt men betydligt mer lättuggad och framför allt ädel SAXON så det stänker om det. Även ”Ballad of the Working Man” sällar sig till det nostalgiskt märkta och skulle med sina gitarrharmonier och gungande tempo absolut inte göra bort sig på framtida setlistor. Bluesbetonade ”Chasing the Bullet” bygger på ett enkelt men väldigt medryckande huvudriff (ett av bandets typiska signum) och är en annan höjdare, ungefär i samma stil som förra skivans ”Slow Lane Blues”.
Resterande fem nummer utgör då den fot som stadigt står fast i den senare delen av SAXONS diskografi. ”Mists of Avalon” samt titellåten utgör egentlig ingång för gruppens ovannämnda episka sida. Båda två är lyckade, den tidigare dock något mer så, då den senare aldrig riktigt uppfyller sin svulstiga potential fullt ut. Versionen med orkestrala pålägg som hänger med som bonusspår visar ganska väl vad som fattas och kunde gott ha ersatt ”originalet”. ”When Doomsday Comes” innehåller ett riff som drar tankarna till DEEP PURPLES ”Perfect Strangers”, så till den grad att den måste ses som en medveten hyllning, för att uttala sig i positiva ordalag. Till på köpet bidrar nämnda bands keyboardist Don Airey med ett österländskt klingande solo mot slutet av låten. Men vass, det är den likväl i all sin mörka prakt. Samma omdöme gäller i ännu högre grad för ”No Rest for the Wicked”, vilken ståtar med plattans bästa refräng och därtill hör bland topparna på densamma. Återstår gör ”Afterburner”, stöpt i samma dubbeltrampande form som exempelvis ”Let Me Feel Your Power” och ”All Guns Blazing”. Den är nära att få statusen som mest anonym bland sitt sällskap, men räddas av sitt starka mellanparti.
”Call to Arms” må vara något fattigare på direkta favoriter än vad man har blivit van att bli bortskämd med, men har trots det inga problem med att sälla sig till den långa raden av starka SAXON-släpp, samtidigt som den förtjänstfullt för samman det nya och det gamla. Avslutningsvis förtjänar ytterligare två ljuspunkter att nämnas: Den förhållandevis nakna produktionen gör sitt för att förgylla materialet; att denna gång genomföra inspelningen helt live var uppenbarligen en mycket god idé. Vidare utstrålar 60-årige Biffs sång större kraft än på tag och då har han ändå aldrig varit i närheten av att göra en dålig prestation. För övrigt uppskattar jag även omslaget. Lord Kitcheners välkända rekryteringsaffisch hör visserligen inte till de snyggaste omslagsmotiv man kan tänka sig, men är trots allt jävligt mycket metal.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
