WhoCares - Out of My Mind/Holy Water (7)
 |
Band: WhoCares Recensent: Neven Trosic |
1989 medverkade hårdrocksstorheterna Ian Gillan och Tony Iommi på en ny version av DEEP PURPLES megaklassiker ”Smoke on the Water”, tillsammans med en mängd andra betydande namn som Bruce Dickinson (IRON MAIDEN), Ritchie Blackmore (DEEP PURPLE), David Gilmour (PINK FLOYD), Bryan Adams och Brian May (QUEEN). Inspelningen var en del av det brittiska välgörenhetsprojektet Rock Aid Armenia, vars mål var att samla in pengar åt de drabbade av 1988 års stora jordbävning i Spitak.
Efter ett besök till Armenien ungefär 20 år senare bestämde sig Gillan och Iommi för att åter slå sina påsar ihop och göra något liknande, denna gång med en fattig och nedgången musikskola i fokus för det filantropiska ändamålet. Resultatet är en singel med två helt nya låtar och en ånyo ryktbar musikuppställning. Förutom de två herrarna med lila respektive svart bandanknytning ståtar omslaget med namnen Jason Newsted (ex-METALLICA, FLOTSAM AND JETSAM), Nicko McBrain (IRON MAIDEN), Linde Lindström (HIM) samt Jon Lord (ex-DEEP PURPLE). Försäljningsarbetet kunde knappast vara mer direkt och effektivt, lika väl som frågan kring hur produkten låter inte kunde vara angelägnare.
”Out of My Mind” kretsar kring ett typiskt mäktigt Iommi-riff med en Gillan som levererar en vokal insats vilken inte kan stämplas som något annat än passionerad. Den släpiga kompositionens sångmelodier i verserna drar en del åt DEEP PURPLES utmärkta ”Soon Forgotten” från ”Purpendicular” (1996), vilket ska ses som en högst positiv liknelse. Toppningens utgörs av mäster Lords karaktäristiska hammondmatta och att sammantaget referera till låten som såväl ödesmättad som en aning LED ZEPPELIN-doftande känns inte alls fel. Tungt och övertygande.
Den hårda rocken lutar sig däremot för det mesta tillbaka och vilar i B-sidan ”Holy Water”. Iommi är här inte alls lika framträdande och det mesta gitarrarbetet verkar skötas av Gillans gamla kollegor Steve Morris och Michael Lee Jackson. Saken är nämligen den att vokalisten och BLACK SABBATH-gitarristen är de enda av omslagets uppradade celebriteter som gör sig hörda i singelns andra låt, resten är mestadels folk som Gillan har haft att göra med i sina solosvängar. Halvfalsk marknadsföring? Måhända. Rör det sig fortfarande om en lyssningsvärd skapelse? Absolut. Låten beskrivs enklast som en stämningsfull ballad med folkmusikaliska toner, närmare just Ian Gillan solo än varken PURPLE eller SABBATH. Lyckad är den absolut och växer rentav för varje lyssning, även om en klassikerutmärkelse inte direkt är i antågande. Åter måste sånginsatsen från den forne falsettguden betonas, med 65-åringens speciella känsla i stämbanden på precis rätt plats.
Allt som allt: Visst blev Ian Gillan och Tony Iommis miniåterförening lyckad och att den bakomliggande orsaken är en väldigt hedervärd sådan är självklart bara ett extra plus. Hade man däremot hoppet inställt på något som skulle kunna vara starten på en potentiell ”Born Again” (Gillans enda skiva med BLACK SABBATH) del två finns förstås risken för att en besvikelse är nära förestående. Med detta sagt skulle jag aldrig i livet tacka nej till en ny fullängdare signerad de två vännerna. Inte med detta släpp som ett gott bevis på vad ett fortsatt samarbete skulle kunna bringa.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
