Lanfear - aNother gOlden rAge (8)
Band: Lanfear
Titel: aNother gOlden rAge
År: 2005
Bolag: Massacre
Betyg: 8/10
Recensent: Erik Arvidsson
Hmm, hur i hela fridens namn har detta band lyckats gå mig förbi? Tycker att jag har haft ganska bra koll på de flesta grupper inom metal-genren de senaste femton åren, men trots att Lanfear inte är ett purfärskt band (bildat 1993, debutskiva 1996) så har jag tydligen missat dem. OK, jag har nog stött på namnet någon gång, men det är allt! Och detta är beklagligt, för är tidigare verk lika imponerande som detta så är det en skam att tidigare alster inte ingår i min kollektion. Nu vet jag förstås inte om så är fallet, men jag kommer garanterat kolla upp backkatalogen bestående av "Towers of February" (1996, nyutgiven 1997), "Zero Poems" (1999) och "The Art Effect" (2003). "aNother gOlden rAge" är därmed bandets fjärde bidrag till metalvärlden. Om titeln är fyndig eller fånig låter jag förbli osagt, men bandmedlemmarna lär ju säkerligen varit mäkta stolta över sig själva när de kom på den.
Musikaliskt befinner sig Lanfear någonstans i Power Metal-facket, men utan att bli stereotypt. Vid första genomlyssningen känns skivan ganska okomplicerad, men ganska snart blir ens medvetande varse om alla de idérika arrangemangen och de snyggt inbakade progressiva inslagen som låtarna inrymmer. Detta gör givetvis att skivan växer för varje genomlyssning. Men det som imponerar allra mest är att materialet som helhet känns väldigt homogent men med en bibehållen känsla av variation mellan de individuella låtarna. Denna kombination är tveklöst den rätta formel för att hålla lyssnarens interesse uppe och vad som definierar en mogen skiva. Att peka ut örhängen som höjer sig över mängden känns meningslöst på en så pass jämnstark skiva, men däremot finns det ett fåtal överraskningsmoment värda att ventilera. I alla fall spärrade jag upp ögonen när sångaren i låten "Shades of Black" helt plötsligt går över i Black Metal-sång och trummorna hamrar på betydligt snabbare än vad som är vedertaget inom Power Metal. Tummen upp! Tummen ner däremot för det sliskiga saxofonsolo som oväntat dyker upp i den annars snygga ballanden "Eternally". Tonerna som strömmar ut påminner om musik från halvtaffliga amerikanska advokatserier där kameran sakta sveper över ett nattligt inramat New York i någon sentimental stund. För alla er som tycker saxofon är ett hjärtgripande instrument kommer detta inslag säkerligen generera en och annan tår i ögonvrån, men personligen har jag ytterst svårt för detta instrument. Nåväl, ett saxsolo mer eller mindre" KÖP och låt dessa tyskar få den uppmärksamhet de förtjänar!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
