Grave Digger - The Last Supper (7)
Band: Grave Digger
Titel: The Last Supper
År: 2005
Bolag: Nuclear Blast
Betyg: 7/10
Recensent: Erik Arvidsson
Om jag räknar rätt, är nya alstret från Tysklands maskulinaste band den elfte fullängdaren i ordningen. I ganska exakt tjugo år har Grave Digger - med den grovstämmade Chris Boltendahl i spetsen - bjudit oss toner av renaste stål och man kan inget annat än imponeras av deras gedigna backkatalog av tung, hård och oförfalskad Heavy Metal. Om hårdrocksband vore industrier är Grave Digger otvivelaktigt ett rejält stålverk till bredden fyllt med grovarbetare.
När bandet efter den raka och okomplicerade "The Grave Digger" (2001) på uppföljaren "Rheingold" (2003) återupptog de mer storslagna arrangemangen med körer och orkestrala inslag, var det nog fler med mig som trodde de skulle fortsätta på denna inslagna väg. Men nya skivan har " lite oväntat " mer gemensamt med "The Grave Digger" än "Rheingold". De orkestrala elementen är som bortblåsta och kvar är "obefläckad" tung Heavy Metal. "The Last Supper" är låtmässigt en uppryckning sedan "Rheingold", som var en förhållandevis blek utgåva med ganska oengagerande låtmaterial. Men det är fortfarande en bit kvar till bandets mest guldkantade stunder kring mitten av 90-talet med praktverk som mörka "Heart of Darkness" (1995) och storslagna "Tunes of War" (1996). Men många av låtarna på senaste alstret är av riktigt ädel valör, speciellt tunga mid-tempo kompositioner som "The Last Supper" och "Grave in the No Man's Land", vilka har ett imponerade groove och en väldig dynamik. Fan, det känns som hela rummet gungar när ljudet från de feta gitarrerna och den alltid imponerande rytmsektionen dundrar ut från högtalarna. Det är få band som kan få till ett så fett sound. Dessutom hör låten "Divided Cross" till gruppens mer ädla stunder " mycket imponerande med en fängslande gitarrslinga som etsar sig fast i hjärnbarken. Men här finns också en del material som går ganska obemärkt förbi. På intet sätt dåligt, men ganska anonyma kreationer som inte gör något större intryck. Denna blandning av mästerliga och mediokra låtar gör "The Last Supper", om inte till ett ojämnt, så till ett inte lika fulländat album som det kunde ha blivit.
Avslutningsvis en eloge till det ytterst stilfulla omslaget, ja till hela bookleten, som är fylld med mörka stilfulla illustrationer kring Jesus sista dagar i livet. På konvolutet där döden tornar upp sig bakom en dyster och uppgiven Jesus vid sin sista måltid, är inget annat än mästerligt. Efter att på en handfull temaskivor avhandlat Skottlands krigshistoria, tempelriddarna, kung Arthur legenden, Edgar Allen Poe's berättelser och Wagners "Nibelungens Ring" så är det nu alltså dags att avhandla Jesus sista dagar i livet och religion i allmänhet. Vi får väl förutsätta att "den sista måltiden" inte blir "den sista skivan" för Herr Boltendahl och co eftersom det - trots två gångna decennier - finns mycket energi kvar i bandet. Nästa gång räknar jag dock kallt med att bandet tar ytterligare ett steg närmare fornstora dagars glans.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
