Opeth - Watershed (8)
 | Band: Opeth Titel: Watershed År: 2008 Bolag: Roadrunner Betyg: 8/10 Recensent: Anders Jacobsson |
När året var 1995 och jag nyligen hade lämnat tonåren bakom mig, släppte ett svenskt nytt fräscht metalband sitt debutalbum. Plattan hade namngets "Orchid" och kritikerna var i stort sett eniga om att en ny lovande krydda hade satt fart på den svenska metalkompotten. För mig var det först när uppföljaren "Morningrise" (1996) kom ut som jag begrep vart skåpet skulle stå. Detta mästerverk står fortfarande väldigt högt bland mina favoriter inom svensk metal. Jag talar såklart om OPETH. Sedan dess har tåget rullat på och fortsatt att flitigt imponera undertecknad, samt ja, i princip alla andra.
När 2005 års "Ghost Reveries" kom ut, kunde jag inte ge annat än stående ovationer. Nu hade de överträffat sig själva. Betyget var bara en kaksmula från topp och jag hade svårt att tro att OPETH skulle nå samma höjder igen.
Nu, efter ett par medlemsbyten och omsträckande turnéer, är "Watershed" äntligen här, och inte helt oförutsett så har den en kompatibilitet och en ingivelse som inte liknar något annat jag hört i år. Produktionen är som vanligt signerad Jens Bogren i verkstaden Fascination Street, och det är inget annat än enastående. Man har nästan slutat att häpnas över OPETH. Det kanske kan verka trist, men man kan ändå glädjas åt att man aldrig blir missnöjd. Mikael Åkerfeldts låtskriveri liknar utsökt alkemi och Jens Bogrens mejslande fullgör guldet till dess skimrande glans. OPETH har ändock några överraskningar att bjuda på.
Den största styrkan ligger som vanligt mest i gitarrarbetet, och produktionen tar fram alla toner och skiftningar på ett naket men otroligt snyggt sätt. Det hörs klart och tydligt på skivans öppningsspår, där man vill gripa tag i lyssnaren från första sekund, med den melankoliskt vackra "Coil", men utan att kastas huvudstupa in. Här för första gången får vi höra kvinnosång i OPETH, och hur utarbetad den här företeelsen än må vara, så lyckas OPETH bevara sin säregna känsla.
I "Burden" (som jag tror kommer att bli den stora favoriten hos ett flertal fans), ligger känslan och svävar likt en sammetsfilt över kreationen. Här finns det inget annat än ingivelse och djup, som på ett lite blygsamt sätt griper tag i mig. Man infinner sig snabbt och vardagens kaos tystnar.
Min personliga favorit är avslutande "Hex Omega", där jag får allt jag älskar med OPETH. Jag må sakna growlet här, men låten är så ofantligt snygg så man får gåshud. Balansen mellan gitarr och melotron är vass och elegant, liksom på hela plattan.
Allt detta eftertryck i känsla och hantverk gör "Watershed" till en sjukt bra platta. Den numera karakteristiska sjuttiotalskänslan har kanske mer utrymme här än på tidigare plattor, men sätter aldrig för stor prägel. Jag står nog dock fast vid mitt tidigare ställningstagande. Enligt mig så har "Ghost Reveries" en helhetskänsla, en pondus och en nerv som "Watershed" har lite svårt att nå upp till.
Helheten känns lite fattig i slutändan, men hade känts rikare med ytterligare en låt . Men egentligen ska jag väl inte gnälla eftersom den limiterade utgåvan innehåller 3 bonusspår.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
