Sabaton - The Art of War (8)
 | Band: Sabaton Titel: The Art of War År: 2008 Bolag: Black Lodge Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
"Reich", "War", "Panzer", "Elite", "Nazis", "Battalion" är exempel på välanvända ord i det svenska kompaniet SABATONs krigslyrik och det i kombination med att Joakim Brodéns grova röst har viss likhet med en typisk vit makt-vokalist, är det kanske inte så märkligt att det finns de som fått för sig att sextetten skulle hylla högerextrema företeelser. Detta är givetvis så långt ifrån sanningen man kan komma - men att texterna på de senaste plattorna "Primo Victoria" (2005) och "Attero Dominatus" (2006) nästan uteslutande behandlar krig och konflikter under 1900-talet är å andra sidan ingen hemlighet - och tanks och maskingevär fortsätter att sprida förödelse även på "The Art of War". Men som fundament i lyriken denna gång döljer sig ett över 2000 år gammalt krigsmanual (med samma namn som skivtiteln) författad av en kinesisk militärstrateg vid namn Sun Tzu. Bandet skall definitivt ha eloge för att de väljer att ge mer substans till sina texter på detta sätt. Den tematiska inriktningen har dessutom tydliggjorts lite extra genom att en kvinna före varje låt läser upp ett och annat krigsföringsvisdomsord hämtat från nämnda bok. Gissningsvis finner vissa narrationstilltaget irriterade, men personligen anser jag att det tillför lite extra då känslan av ett konceptverk förstärks.
Det har viskats om att SABATON delvis hade utvecklat sitt sound till detta album, men gruppens tio nya skottsalvor ljuder ungefär som vanligt (även om det givetvis finns några små nya tilltag här och där) och detta är helt och fullt på sin plats då audioattackerna är lika effektiva och välriktade som vanligt - med andra ord omöjliga att värja sig emot. Goda exempel är öppningsbröderna "Ghost Division" och "The Art of War"; überpampiga till bristningsgränsen tack vare de heroiska syntharna som ligger och driver i förgrunden uppbackade av hederliga metal-riff, triumfiska marschtakter, mullrande bas och maffiga refränger. Under den resterande repertoaren tar sedan synthen ett litet nätt steg tillbaka och agerar mer atmosfärskapare än drivkraft. Något som jag anser helt rätt, annars hade risken varit att man blivit överdoserad av nämnda instrument. I "40:1" bjuds vi på en markant hastighetsökning och i den sex minuter långa "Unbreakable" forslas tunga, mörka tongångar ut ur högtalarna för att sedan halvvägs smakfullt öka och växla till up-tempo. Sex minuter är också skivans kanske bästa och mest varierade spår - singelsläppet "Cliffs of Gallipoli". Det tonsatta slaget på den turkiska halvön är en fantastiskt ihopmejslat audiohistoria med bland annat framträdande piano, lugna partier, läckra 80-talsmetalriff, dramatiska körer, klockrena verser och kanonrefräng - en hit från början till slut helt enkelt. De efterföljande spåren "Talvisota" (kvick och rak), "Panzerkampf" (tung, storslagen och inkluderar pamprefräng a la rysk/sovjetisk armémusik), "Union" (bjuder på inslag av violintoner), "The Price of a Mile" (med en refräng som påminner stark om ett melodisk GRAVE DIGGER dito) och "Firestorm" (högt tempo och galopptakter) håller alla hög klass och när den högläsande kvinnan för sista gången lägger ifrån sig "Krigskonsten" (som boken heter på svenska) i outrot "A Secret" är jag minst lika imponerad som jag var av 2005 och 2006 års prestationer.
Framgångarna lär definitivt inte minska för Faluns metalfenomen - för i och med "The Art of War" och deras relativt unika "pamp heavy metal" stil - är jag tämligen övertygad om att de inte bara befäster sin position vid frontlinjen utan även avancerar. Införskaffa, om du råkar vara en av dem som ännu inte gjort det!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
