D-A-D - Speed of darkness
  |
Band: D-A-D Recensent: Dag Harrison |
Själv har jag aldrig träffat någon. Men jag antar att de måste finnas. Alltså de som uppriktigt uppskattar D-A-D:s skivsläpp efter de fyra första, klockrena albumen från 1985-91. Någon kundkrets någonstans måste ju ha möjliggjort framställningen av danskarnas, i och med ”Speed of darkness”, nio ytterligare studioalbum. Fastän jag personligen anser dessa vara en samling sorgebarn långt från fornstor klass som självaste Queensrÿche kan ta av sig hatten för.
Vid en första lyssning verkar ”Speed of darkness” arta sig till ett välkommet undantag. Då gör plattan ett idérikt, intressant och allmänt nytänt intryck. Tyvärr bleknar den för varje gång man återvänder till den. Den intressanta idérikedomen visar sig vara ren spretighet och planlöst kastande av idéer i väggen i förhoppningen att någonting ska fastna. Och ”nytändningen” är kort och gott frontmannen Jesper Binzers vanliga attityd som egenhändigt hållit D-A-D:s kollektiva näsa över vattenytan under de senaste tre decennierna.
I sin krafts dagar handlade D-A-D, som bekant, om hårdsvängig garagerock med pikanta countryinslag och punkattityd. Föga oväntat är ”Speed of darkness” som bäst på de spår som hjälpligt upprätthåller den stilen. Det vill säga ”1st, 2nd & 3rd”, ”Live by fire”, ”Keep that mother down” och i viss mån ”Waiting is the way”, fastän den sistnämnda mattas något av sin rumphuggna refräng. Som näst bäst är plattan på ”The ghost” och i synnerhet ”Crazy wings”: countryfylliga ”nästan men inte riktigt”-ballader snarlika klassiker som ”Point of view” och ”Grow or pay”.
I övrigt är ”Speed of darkness”, som sagt, spretig och framför allt ojämn. Illa valda öppningsspåret ”God prays to man” är ett stycke trögboogie modell Georgia Satellites en dålig dag. Ansatserna till direkt metalltyngd, i titellåten samt de rent sludgeflirtande ”Strange terrain” och ”In my hands”, är ingalunda bra nog för att uppväga malplaceringsfaktorn. Av två rena ballader är ”Head over heels” som ett loungemakligt Red Hot Chili Peppers och avslutande ”I’m still here” direkt sömnig. Frenetiska actionrockaren ”Everything is gone now” är desto piggare, och den mer vemodiga ”Automatic survival” något av ännu ett känslosamt gungande eko från D-A-D:s svunna guldålder.
Sammanfattningsvis är ”Speed of darkness” snarare spridda skurar än ett direkt magplask. Den samlade lyssningsupplevelsen är hur som helst måttligt engagerande, genom bristen på röd tråd och direkta höjdare bland de alltför många låtarna – fjorton stycken, för den som hållit räkningen. Kort och gott, ännu en D-A-D-skiva som endast kommer att imponera på de redan, eller fortfarande, frälsta. Vilka de nu kan vara.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
