Grand Magus - Sunraven
  |
Band: Grand Magus Recensent: Dag Harrison |
Inget har förändrats. Ändå är det inte som förut.
Grand Magus tycks slutligen ha drabbats av den sjuka som snarast undantagslöst drabbar band med en klart avgränsad stil utövad under en längre period. Visst, Stockholmstrions två första album uppvisade en mer 70-talsköttig typ av tyngd, men alltsedan 2005 års ”Wolf’s return” har det handlat om renodlad, fastän sällsamt groovebottnad heavy metal. Riffande av Saxon- och Manowar-modell, svänget närmast Status Quo-mässigt. Ett originellt stuk, och knäckande bra – på sex plattor. Vilket tycks vara så många jämnstarka upprepningar som går att uppbringa från det naturligt begränsade konceptet. ”Wolf god” (2019) var inte riktigt av föregångarnas kaliber, och trots att Grand Magus tagit fem år på sig för uppföljaren är ”Sunraven” det inte heller.
Öppningsspåret ”Grendel” anger tonen direkt. Ett stiltypiskt Grand Magus-huvudriff, som på papperet borde vara medryckande, men i praktiken framstår som slentrianmässigt och glödfattigt. JB Christofferssons brösttonssång har förlorat i pondus och låter snarast liknöjd. Och om det nu beror på materialet eller på att deras frontman drar dem med sig i fallet, så låter även basisten Fox Skinner och trummisen Ludwig Witt segare än vanligt.
Resten av plattan följer i stort sett samma mönster. ”Hour of the wolf” (poäng till Christoffersson där för ett schyst solo) och speciellt ”The end belongs to you” är uppbyggda kring snygga riff men lyfter ändå inte fullt ut. Samma sak med den kontrastlekande ”Skybound”. ”The wheel of pain” är en fattigmansrepris av ”Iron will” och titellåten ”Sunraven” det närmaste en utfyllnadslåt som Grand Magus någonsin kommit. Märkligt nog framstår både plattans starkare och svagare nummer som på tok för korta. De sätter på det mest frustrerande sätt punkt när de just börjar engagera på allvar. Undantagna endast de båda doomigaste spåren, ”The black lake” och avslutande ”Winter storms”, som dock inte heller nämnvärt överskrider plattans trots allt hyfsat höga lägstanivå.
Den som i och med ”Sunraven” hör Grand Magus för första gången kan mycket väl bli imponerad. Till själva soundet är bandet sig likt och det är jämfört med tidigare stordåd som plattan kommer till korta, snarare än som musikalisk skapelse i allmänhet. En mer garvad Grand Magus-lyssnare tvingas dock oundvikligen konstatera att ingenting på ”Sunraven” håller tillnärmelsevis samma klass som deras verkliga karriärhöjdpunkter, och förlika sig med den sorgliga men inte osannolika eventualiteten att bandet har sin bästa tid bakom sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
