Eclipse - Megalomanium II
  |
Band: Eclipse Recensent: Dag Harrison |
Så – ett år efter släppet av ”Megalomanium” dyker dess förut okända tvilling upp till festen också. Den givna frågan är, utgörs ”Megalomanium II” av uppenbara restprodukter? Nej, faktum är att varje liten låt på bägge skivorna är väl värd att utges. Skivorna är också stilistiskt närbesläktade, så om materialet har fördelats utifrån något slags ”låtar typ A här, låtar typ B där”-princip, som exempelvis Opeth och Axxis tidigare gjort, framgår det i så fall inte. Möjligen uppvisar ”Megalomanium II” inte fullt lika tvära stilkast, med Eclipse-mått mätt, som sin föregångare. Också möjligen är dess atmosfär i genomsnitt något mera allvarsam. Hur som haver är den åtminstone nästan lika bra, och, som sagt, lika utfyllnadsfri.
Plattans första halva är som helhet dess muntraste, med vissa brasklappar. Inledande ”Apocalypse blues” kunde varit en stiltypisk Eclipse-smocka i mängden om det inte vore för dess subtilt tankeväckande lyrik. ”The spark”, den H.e.a.t-lika ”Falling to my knees” och ”All I want” är mer markerat sprudlande, modell muskulös tuggummipop. Därpå följer något av en övergångsfas i form av ”Still my hero” och ”Dive into you”. Dessa är båda mera nutidsrepresentativa i sin dunkla hårdpoppighet och sina synteffekter, som i mindre förfarna låtskrivarhänder kunde ha fått fatala resultat. Med Erik Mårtensson vid rodret blir de istället illustrationer av Eclipses säregna förmåga att rätt kombinera dåtid och nutid – den som så många yngre mellohårdrockskollegor försökt och misslyckats med att kopiera. Den balladlika ”Dive into you” i synnerhet hör till plattans höjdpunkter.
Härifrån blir ”Megalomanium II” mera konsekvent mörkmelodisk. Och tar därtill på sig sina verkligt högkvalitativa hårdhandskar. ”Until the war is over” är fartfylld, intensiv och lika plågad som titeln antyder – associationerna går rentav till Rushs gamla ”befrielsen av Auschwitz”-mästerverk ”Red sector A”. ”Divide_conquer” går i samma musikaliska fotspår, medan ”Pieces” erinrar om ett uppspeedat Coldplay. Och nej, det sistnämnda framstår faktiskt inte som något dåligt i sammanhanget. ”To say goodbye” inleds med ett grunge-basintro (!) för att övergå i en av de mest imponerande moderna pomprockslåtarna på mången god dag. Varpå plattan slutar som den börjat, med en mer stiltypisk Eclipse-dänga utan större överraskningar. Frånsett kanske att ”One in a million” petat in några svenska textrader just före solot. Svårbegripligt, men inte precis irriterande.
Enklare uttryckt: är du redan ett Eclipse-fan, så vet du vad du får, och du blir inte besviken. Den här gången heller.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
