Hammerfall - Avenge the fallen
  |
Band: Hammerfall Recensent: Dag Harrison |
Ett koncept som helt bygger på nostalgi, och därmed saknar naturliga utvecklingsmöjligheter, kan bara förbli relevant så länge det ännu har bett. Heavy metals forna retropionjärer Hammerfall förlorade det bettet, och under lång tid sin relevans, fram till 2022 års ”Hammer of dawn”. Ett album som utan att nå upp till höjderna hos Hammerfalls arla släpp, ändå utgjorde en välkommen och intresseväckande nytändning. Uppföljaren ”Avenge the fallen” ter sig vid inledande bekantskap som ett fortsatt steg i rätt riktning. Något av en överdrift, får man beklagligtvis konstatera ett antal lyssningar senare.
Det är intensiteten i själva framförandet som främst frapperar vid en första lyssning av Hammerfalls trettonde studioalbum. Inklusive Joacim Cans’ taggade och fortsatt välljudande sång. Soundet återkallar rentav vibbar från självaste ”Crimson thunder” (2002) – men endast tillfälligt. Vid upprepad bekantskap förmår ”Avenge the fallen” inte dölja att själva låtmaterialet, dess entusiastiska presentation till trots, är ojämnt. Titelspåret är en svag, för att inte säga avkylande inledning. Varför envisas Hammerfall med att inkludera detta slags slöa, klumpiga, lufsande heavy metal-låtar som bara visar dem från deras sämsta sida?
Nästa låt, ”The end justifies”, är redan omtalad bland recensenter som en ny ”Heeding the call”. Den är ingen ny ”Heeding the call”. Den är, kort och gott, en av endast två snabbare låtar på skivan. Och den andra, ”Hero to all”, är en ren bagatell. Om avsikten är att få ”Avenge the fallen” att framstå som varierad, vilket resten av materialet tyder på, så gör slutresultatet snarare ett jämntjockt intryck. I förbigående sagt en svaghet som även ”Hammer of dawn” led av.
Av resterande låtar passerar ”Freedom”, ”Burn it down”, ”Capture the dawn” och ”Rise of evil” som nöjaktiga men måttligt engagerande. (Att den sistnämnda delar titel med ett gammalt epos av nuvarande genreledarna Sabatons känns ofrivilligt ironiskt.) Men för att göra albumet rättvisa kvarstår i slutänden tre russin i kakan. ”Hail to the king” är piggt supvisekäck och har en refräng med anthem-potential. ”Hope springs eternal” är skivans ballad och en av Hammerfalls bättre av det slaget. Och ”Time immemorial” förtjänar rentav att växa till klassiker: stilfull, svulstig och ytterst välvald som grandios final.
Sammanfattningsvis är ”Avenge the fallen” strängt taget inte ett sämre album än ”Hammer of dawn”. Det är bara snopet att Hammerfall inte lyckats ta uppsvinget med den sistnämnda vidare ytterligare ett kliv. Och olägligt, med tanke på vilken nivå vissa av konkurrenterna för närvarande befinner sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
