Judas Priest - Invincible shield
  |
Band: Judas Priest Recensent :Dag Harrison |
Man ska ju ta farväl med värdighet, om man kan. Och det gör Judas Priest.
Inte för att bandets splittring ter sig omedelbart förestående i skrivande stund. Men gitarristen Glenn Tipton vacklar så synbart under tyngden av sina 75 år och den oförsonliga Parkinsons sjukdom, att han troligtvis inte har ännu en studioinspelning i sig. Och att köra med livevikarie är en sak, men ett studioalbum av Judas Priest utan deras kreativa ledstjärna som musicerande part … det lär knappast bli aktuellt. Och tur är väl det.
”Invincible shield” återuppfinner inga hjul. Det är en stiltypisk Judas Priest-produkt som faller tillbaka på bandets 80-tal utan direkta självplagiat. Annorlunda uttryckt, en logisk uppföljare till dundersuccén ”Firepower”. Vilket får sägas vara ett klokt upplägg. Judas Priest av idag gör bäst i att undvika alltför djärva experiment, eftersom det är decennier sedan de varit vidare bra på det. Vasskantad proto-power metal, däremot, förblir deras paradgren, och ”Invincible shield” är anmärkningsvärt vital och svackfattig.
Rob Halfords återuppryckning som sångare håller i sig. Gitarrduon Tipton och Richie Faulkner är lika väldrillad som vanligt (fastän inbitna nostalgiker nog saknar den sistnämndes kantigare föregångare KK Downing). Trummisen Scott Travis dubbeltrampar och taktvänder med samma obekymrade lätthet som vanligt. Basisten Ian Hill är, förstås, diskret effektiv. Andy Sneaps produktion framhäver allt och missar inget. Check, check, check. Helheten är sig, som sagt, lik från ”Firepower”.
På enskilda låtar finns inte heller mycket att anmärka. Redan välbekanta ”Panic attack” är en stark inledning vars otippat ”Turbo”-minnande intro följs av en lagom skiftesrik, ”Painkiller”-mässig mellantemposnyting. Titelspåret, ”As God is my witness” och – för all del – ”Sons of thunder” bjuder power metal-fart av tyskeffektivt snitt. ”Escape from reality”, en småpsykedelisk skummis i ”Revolution”-stil, och prog metal-bökiga ”Trial by fire” är skivans mesta ögonbrynshöjare. Vilket förvisso är coolt. Den ljusnande framtid som livefavorit tillkommer dock snarare en tunggungspärla som ”Devil in disguise”. Liksom den grymt välkomponerade ”The serpent and the king”, de melodiska ”Giants in the sky” och ”Crown of horns” – för att inte tala om ”Gates of hell”. En blivande liveklassiker och true metal-anthem: sanna mina ord.
Judas Priests nittonde studioalbum är något för fansen att med glädje och beundran återvända till under kommande år – en aktningsvärd slutstation på en resa som få andra i heavy metal-historien.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
