Seventh Crystal - Wonderland
 |
Band: Seventh Crystal Recensent: Dag Harrison |
Om AOR och Evergrey fick ett barn tillsammans, skulle det vara Seventh Crystal. Sistnämnda grupps likhet med sina äldre medgöteborgare blir särskilt påfallande i detta albums sorgmodigt klingande finalspår ”Rodeo”. Som rentav tar farväl med en sista ensam, vädjande sångutgjutelse i sann Tom S Englund-stil från Kristian Fyhr, även han kompenserande med karaktär det, ändå rätt lilla, han saknar ifråga om stilrenhet.
Då har förstås vägen till denna final gått över nio föregående låtar på ”Wonderland”, och allt sammantaget framträder bilden av en positiv utveckling från förstlingsverket ”Delirium” (2021). Det albumet var i princip färdigskrivet av centralfiguren Fyhr innan något Seventh Crystal ens existerade. På ”Wonderland” har övriga medlemmar – däribland nytillkomne gitarristen Gustav Linde – varit med under hela tillkomstprocessen. Vilket hörs väl på dessas påfallande förstärkta självförtroende och pondus i sina instrumentalattacker. Inte minst rytmsektionen Olof Gadd (bas) och Anton Roos (trummor), som med slagfast elegans grundmurar även mer okonventionella taktarter. Sådana dyker nämligen upp då och då, företrädesvis på en låt som ”Higher ground”. Gränsen till uppvisningsbetonat prog metal-krångel överskrids dock ingenstädes på skivan. Gitarristerna Linde och Emil Dornerus samt keyboardisten Johan Älvsång förlitar sig även de på köttighet snarare än akrobatik då de drar sina strån till den musikaliska stacken. ”Wonderland”, och denne recensent, tackar så hjärtligt.
Skivan som helhet är jämnstark men når, som ju vanligtvis är fallet, högre höjder på vissa spår än andra. Om inte på det inledande titelspåret, så däremot på den efterföljande, tidigare nämnda ”Higher ground”. Denna, ”Million times”, ”My own way” och ”Next generation” utgör albumets mest refrängstarka stunder. Ett mer udda utropstecken utgörs av att en lättproggig halvballad – ”Imperfection” – följs av en renodlad ballad – ”In the mirror”. Värda ett omnämnande är även texterna, som i sann Evergrey-anda är poetiska utbroderingar kring Fyhrs inte alltid så muntra personliga minnen, möjligen något mindre hörbart ångesttyngda än Tom S Englunds.
Seventh Crystal sticker ut från den svensk-melodiösa rockmängden. Däremot höjer de sig inte över den. Så värst mycket. Än så länge. Men de går åt rätt håll, trots att ”Wonderland” i slutänden ändå får nöja sig med samma försiktigt positiva sifferbetyg som sin föregångare.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
