Uriah Heep - Chaos & colour
 |
Band: Uriah Heep Recensent: Dag Harrison |
Har Uriah Heep åldrats med värdighet, frågar ni? Har Uriah Heep åldrats överhuvudtaget, är frågan ni borde ställa. Att ”Chaos & colour” är studioalbum nummer 25 från ett 53 år gammalt gäng skulle garanterat överraska en oinvigd förstagångslyssnare. Det må så vara att endast gitarristen Mick Box varit med under hela resan, att trotjänarna Phil Lanzon (keyboards) och Bernie Shaw (sång) båda klockar in på 37 år i bandet får bedriften att framstå som väl så imponerande ändå.
Dagens Uriah Heep-sound utgår, liksom 70-talets, från svulstig, melodistark och urbrittisk hårdrock, på en gång tidlös och omisskännligt knuten till sin tillkomstepok. Det vill säga, liksom ”Demons and wizards” är hörbart en 70-talsplatta är ”Chaos & colour” lika hörbart en produkt av vår egen tid, utan att för den skull tidsandan tillåtits påverka grundidén. Höjdarproducenten Jay Ruston har inte oväntat fått förnyat förtroende efter sin hyllade insats på föregångaren ”Living the dream” (2018), och gjort ett om något ännu bättre jobb med att fånga bandets spelglädje på en soniskt välbalanserad inspelning. Bandmedlemmarnas egna insatser är förväntat oklanderliga, med Phil Lanzon som den klarast lysande stjärnan på i synnerhet Hammondorgel. Mick Box’ karakteristiskt vräkiga gitarrspel och Bernie Shaws lika karakteristiskt teatraliska sång inte att förglömma.
”Chaos & colour” fallerar bara något på samma punkt som varje Uriah Heep-album alltsedan ”Wake the sleeper” (2008) fallerat något. Det vill säga i fråga om avsaknaden av tveklösa blivande låtklassiker. Lägstanivån hos materialet är förvisso hög, och utstickarnummer saknas inte heller. Singeln ”Save me tonight” är fin och köttig, balladen ”One nation, one sun” nog så behaglig och ”Fly like an eagle” tämligen slagkraftig med en snygg Lanzon/Box-duell som uppskattad bonus. Främst av alla tronar dock ”Golden light”: så typiskt Uriah Heep-fläskig att hälften vore nog och så gott som säkert en favorit att återvända till även under kommande år. Inte desto mindre: de där RIKTIGT smittsamma refrängerna saknas, de mer episka numren ”You’ll never be alone” och ”Freedom to be free” överväldigar inte RIKTIGT lika mycket som sina äldre motsvarigheter, och ”Closer to your dreams” är ingen ”Easy livin’” för 20-talet vare sig ansatsen är seriös eller inte.
Vad ”Chaos & colour” däremot har i överflöd är känsla och atmosfär. Glöden och energin hos dagens Uriah Heep är, som sagt, anmärkningsvärd i högsta grad, och det är både begripligt och välförtjänt att de förefaller uppleva en ny vår hos en publik som kanske inte ens frågar så mycket efter deras tidigaste bedrifter. ”Living the dream”, och nu ”Chaos & colour”, har sina egna, icke nostalgiberoende ben att stå på.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
