Alice Cooper - Road
 |
Band: Alice Cooper Recensent: Dag Harrison |
Just nu vill Alice Cooper låta som när han inte bara var ett ”han”, utan ett ”dem”; det vill säga som bandet Alice Cooper årgång tidigt 70-tal. En tanke som så klart mången nostalgiker ställer sig bakom. Och så låter mycket riktigt också Alice Coopers 29:e (!) studioalbum ”Road”. På papperet. I praktiken är det någonting som saknas, oklart dock vad. Eller är det bara denne recensent som lurar sig själv? Läs vidare.
Manualen som ”Road”-bygget utgår från är väl uttänkt. Utan att direkt vara en konceptplatta har den en röd tråd av upplevelser från och tankar kring turnélivet – ingen dum idé, och väldigt Alice Cooper. Fyndigheten hos, och den teatraliska leveransen av, texterna ligger absolut på den nivå ett Alice Cooper-fan har rätt att begära. Själva det musikaliska är till soundet snarlikt just bandet Alice Coopers tidiga 70-tal, och till framförandet i linje med soloartisten Coopers sena 70-tal: mer precisionsdrillat än känslostyrt, men ändå med den karakteristiska Cooper-symbiosen mellan rocktraditioner och konvenansbrott.
Problemet är att själva låtarna inte griper tag.
Variationen och idérikedomen är ytligt sett som de ska vara. Pompösa ”I’m Alice” sätter stämningen, klämkäckt garagerockande ”Welcome to the show” hänger på, och under resans gång hinner det bjudas såväl blåsfest och ”Under my wheels”-vibbar i ”All over the world” som flåshurtig garagerock i ”Go away” och acke-dominerad trånsjuka i ”Baby please don’t go” och mycket, mycket mer. Och alla dessa låtar har egentligen allt – förutom bett.
Alice Cooper var som bäst när han följde med rockens utveckling i stort, och agerade makaber skrattspegel åt hela scenen i ett givet ögonblick. Men från det att han år 2000 bröt en lång skivtorka har han istället ägnat sig åt medvetna ansatser att återskapa ett eller annat förflutet karriärskede. Utan att någonsin närma sig fornstor klass igen. Det är förstås möjligt att nostalgins förvrängoskop spelar mig ett spratt, och att om ”Road” släppts under samma period – eller jag upptäckt den i samma veva – som 70-talets Cooper-klassiker, jag skulle hålla den förstnämnda som jämbördig med de sistnämnda. Men jag tvivlar.
Ljuspunkter saknas ändå inte. Rifftunga ”White line Frankenstein” är dock den enda låt som imponerar i sin helhet. Spikpianorefrängen i ”Big boots” är cool, nyinspelningen av 1977-höjdaren ”Road rats” som ”Road rats forever” är bra men som karbonkopia av originalet tämligen obehövlig. The Who-covern ”Magic bus” och Black Label Society-sumpiga ”Dead don’t dance” borde dock aldrig ha lämnat ritbordsstadiet. Och som pricken över frustrationens i är de alltför många låtarna ofta, paradoxalt nog, för korta – i ”bästa” 70-talsstil. Effekten blir inte ”har vett att bryta upp i tid”, utan ”upphör när det efter en trevande start äntligen blir intressant”.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
