Tony Martin - Thorns
 |
Band: Tony Martin Recensent: Dag Harrison |
Att ha varit med om att skapa en del av historiens bästa musik förpliktigar. Och det har Tony Martin som bekant. Mellan 1987 och 1995 sjöng han på fem album med Black Sabbath – fler än någon annan sångare utom Ozzy Osbourne – och bättre än så blir det ju knappast. Blott ett försvinnande fåtal förmår åstadkomma något tillnärmelsevis lika bra.
Det gör inte Tony Martin heller, på sitt aktuella och tredje soloalbum. Hans nye gitarrist och låtskrivarpartner Scott McClellan är givetvis ingen Tony Iommi. Men att ”Thorns” oundvikligen kommer till korta vid en direkt jämförelse med Black Sabbath, innebär inte att skivan skulle vara misslyckad. Långt därifrån. Den är tvärtom det bästa som Martin sjungit på sedan 2002 års ”Our cross, our sins” med Rondinelli (kolla upp den, ni som missat!), och vida överlägsen mannens närmast (nåja) föregående soloplatta ”Scream” från 2005.
Det är framför allt två saker som imponerar med ”Thorns”. För det första låtmaterialets styrka och jämnhet. McClellans, enligt Martin, lovande men oslipade riffkläckande har genom Martins egen rutinerade försorg fogats samman och kompletterats med sångmelodier med anmärkningsvärd ackuratess. För det andra sången. Den gyllene stämma vi förknippar med Martins Black Sabbath-period – Ronnie James Dio-pampig med ett närmast keltiskt vemod – som varit förlorad i åtminstone femton år, är tillbaka med besked. Lika oväntat som vältajmat.
Låtlistan är, som sagt, av det jämnstarka slaget. Inledande, videoaktuella ”As the world turns” är föredömligt tung och vältrande, om än inte skivans absoluta höjdpunkt. Den äran tillkommer ”Book of shadows”, en guldtacka i bästa ödesmättade Black Sabbath-stil. Närmaste konkurrent är ”Damned by you”, med ett sväng så läckert och suggestivt att den inte ens sänks av saxofonen (att Martin även är multiinstrumentalist är också något som framkommer upprepade gånger på plattan). ”This was your damnation” är en uppfriskande ironisk dänga med Led Zeppelin-vibbar, titelspåret ”Thorns” en känslosam duett med Queensrÿche-bekantingen Pamela Moore, och även relativa bagateller som ”Nowhere to fly” når med marginal över godkäntstrecket.
Varmt beröm förtjänar även den entusiastiska rytmsektionen – trotjänaren Danny Needham (Venom) och alternerande baslegendarerna Magnus Rosén (ex-Hammerfall) och Greg Smith (ex-Alice Cooper, Rainbow) – liksom den imponerande ljudbilden, som får ”Thorns” att framstå mer som en påkostad studioproduktion än det hemmabygge den i huvudsak är. Allt sammantaget är detta en skiva som kan, och borde, återge Tony Martin något av den respekt han så väl förtjänar och värva ett och annat nytt fan på kuppen. Med lite hjälp från den box med hans samlade Black Sabbath-verk som är att vänta senare i år.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
