Giant - Shifting Time
 |
Band: Giant Recensent: Dag Harrison |
Amerikanska Giants båda första album ”Last of the runaways” (1989) och ”Time to burn” (1992) har gjort ett outplånligt intryck på inte minst Sveriges fans av AOR och pudelrock. Nu har en av dessa Giant-frälsta svenskar, Kent Hilli från Perfect Plan, utsetts till bandets nye frontman i samband med deras tredje comebackförsök. De båda föregående blev kortvariga, då vid ”III” (2001) tiden ännu inte var mogen, och vid ”Promise land” (2010) frånvaron av klassiske frontmannen Dann Huff upptogs onådigt av publiken, fastän suveräne Strangeways-sångaren Terry Brock installerats i hans ställe.
Dessa plattor är i sig fullt godkända utan att vara briljanta. Detsamma kan sägas om ”Shifting time”, vars Giant-känsla är så genuin som den kan bli utan Huffs låtskrivande, sång och gitarrspel att falla tillbaka på. Huff står förvisso för gitarrsolot på ”Never die young”, men själva låten är snarare ett stycke äktskandinavisk pudelrock än muskulös AOR av gängse Giant-modell.
I låtar som ”Highway of love”, ”The price of love” och ”Standing tall” känner ett gammalt fan däremot igen sitt Giant. Liksom även i ”Let our love win” – åtminstone fram till den lätt antiklimaktiska refrängen. För det har vi förmodligen Kent Hilli, i egenskap av låtskrivare, att tacka. Hans föresats att verka i klassisk Giant-anda gör att ”Shifting time” inte framstår som bara ett i raden projekt från låtskrivarpartnern och sessionkeyboardisten Alessandro Del Vecchio. Åtminstone inte helt och hållet. ”Don't say a word” kunde vara gjord av vilket band i den hårdare Journey-skolan som helst, och balladerna ”It's over now” och ”Anna Lee” har inget av personligheten hos motsvarigheterna på Giants arla verk. Med det sagt är ingen låt på skivan direkt misslyckad, och den maffiga, lätt ödesmättade ”I walk alone” som strategisk final efterlämnar ett närmast garanterat gott helhetsintryck.
Som sångare är Hilli mindre personlig än Huff, men personlig nog. Han kommer närmast med säkerhet att gå hem bättre hos äldre Giant-fans än föregångaren Terry Brock, vars mer traditionella AOR-stämma inte framstod som direkt anpassad till just Giant. Vilket Hillis livslustiga pudelrocksuttryck däremot gör. Att gitarristen John Roth (även i Winger) utvecklats till en formidabel lirare, med en smakfullhet och stilsäkerhet i paritet med Huffs egen, är förstås inte heller till bandets nackdel.
”Shifting times” enda verkliga svaghet – förvisso ingen liten sådan – är att den åtminstone i nuet tycks sakna blivande klassiker. Men då den är förväntat välspelad, och till sin stil och allmänna kvalitet i god linje med vad fanskaran förväntar och begär, kan den nog ändå räkna med ett relativt positivt mottagande.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
