Hardcore Superstar - Abrakadabra
 |
Band: Hardcore Superstar Recensent: Dag Harrison |
Nu snackar vi! Göteborgs sleaze metal-kungar är slutgiltigt tillbaka på banan som om de mellanliggande albumen efter ”C'mon take on me” (2013) aldrig ens existerat. Nog för att jag i rättvisans namn kan förstå varför de gjordes. Ovannämnda platta sålde inte så jättebra, hur grym den än var, så det är möjligt att publiken upplevde en viss mättnadskänsla och tidpunkten föreföll mogen att pröva något nytt. Men det planlösa 90-talsflummandet på ”HCSS” (2015) blev som bekant en flopp, och efterföljande ”You can't kill my rock'n'roll” (2018) ett slokörat och tämligen halvhjärtat återtåg till mer välkänt territorium.
”Abrakadabra” är en helt annan femma. Tillbaka är nu såväl Hardcore Superstars klassiska bandlogga som deras klassiska sound, etablerat på 2005 års självbetitlade ”svarta skiva”. Och inte blir det sämre av att det, av alla bandets tidigare plattor, det nog är denna eviga fanfavorit som ”Abrakadabra” mest påminner om. Den smällfeta, bastunga produktionen talar sitt tydliga språk och ja, visst är det ”svarta skivan”-producenten Johan Reiven i egen hög person som bestått med den. Kalkylerat? Vem bryr sig. Allt som räknas är resultatet, och i fallet ”Abrakadabra” är resultatet förträffligt.
En av de två saker som imponerar mest med albumet är att det som helhet låter så omisskännligt som Hardcore Superstar, fastän varje enskild låt har sin egen prägel gentemot de övriga. Den andra saken är att ingen av dessa låtar är att betrakta som utfyllnad: de försvarar alla sin plats genom att vara bra på riktigt, i motsats till blott pikanta mångfaldsalibin. ”Forever and a day” balanserar det smäktande med det kraftfulla så som få gjort med framgång sedan 80-talet. Vräkiga ”Weep when you die” skulle ha passat in (lika) fint hos gitarristen Vic Zinos forna bandkamrater i Crazy Lixx, medan ”Give me a smile” cementblandar pudelrock och Metallica så att fans av 2007 års HCSS-platta ”Dreaming in a casket” kunde gråta av lycka. ”Catch me if you can” är ett uppkäftigt fartvidunder, ”Dreams in red” något av en postpunkshuffle och ”Influencer” ett stycke tjockissleaze vars sarkastiska text kunde vara ett sladdsyskon till Bruce Dickinsons gamla Nikki Sixx-sågning ”Tattooed millionaire”. Och så vidare, och så vidare. Skivan är som sagt bökig att beskriva i alla sina beståndsdelar, medan slutprodukten är Hardcore Superstar av bästa sort från början till slut.
Som musiker är och förblir Zino, basisten Jonas Sandvik och trummisen/huvudkompositören Adde Andreasson (eller Adde Moon, om man så vill) en hänförande förening av spetskompetens och anspråkslöshet. Och vad Jocke Bergs fenomenala sleazepipa beträffar, har den till höres inte åldrats en dag sedan, ja, vilken Hardcore Superstar-platta som helst egentligen. ”Abrakadabra” är, kort sagt och ”every pun intended”, det nya svarta.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
