Saxon - Carpe Diem
 |
Band: Saxon Recensent: Dag Harrison |
Sedan Motörhead tragiskt nog lämnat oss, och självaste Iron Maiden slutligen presenterat en ohjälpligt tveksam senaste skiva som krymper med varje lyssning, är Saxon ensamma kvar av de band från det äldsta gardet heavy metal-hjältar som släppt enbart bra skivor. Att fjolårets ”Inspirations” var en coverplatta, och därtill ett spontant påkommet pandemitidsfördriv, ger en läglig förevändning att bortse från den katastrofen.
Saxons tjugotredje egentliga studioalbum ”Carpe diem” är, till ingens överraskning, av ett helt annat virke. Troget bandets mångåriga tradition att bevara grundidén men variera presentationen från platta till platta, uppvisar verket inte samma konsekventa råa kärvhet som egentliga föregångaren ”Thunderbolt”. Överlag har det en tämligen direkt approach, ända från det inledande titelspåret – en lättdiggad heavy metal-godbit och, i en obestämd framtid, blivande livefavorit. Tempot skruvas upp i ”Dambusters” och i synnerhet ”Living on the limit”, den sistnämnda till stuket snarlik Scorpions' ”Dynamite”. ”The pilgrimage” är tvärtom trolskt melodisk och skulle ha känt sig hemma på såväl ”Innocence is no excuse” som ”Lionheart”. Versriffet till ”Remember the fallen” är så snarlikt ”Forever free” att dess övergång i en helt annan refräng blir närapå omskakande. ”Age of steam” återbesöker i stället Saxons lyriska förflutna – liksom på ”Princess of the night” handlar texten om ett ångtåg. Musikaliskt för dock den tungrullande låten mer tankarna till albumet ”Metalhead”, vilket även gäller för ödesmättade och triolsvängiga finalspåret ”Black is the night”.
Detta kan verka förvirrande, och är det också. I början. På sikt, däremot, blir effekten av den skenbara splittringen att intresset upprätthålls och upplevelsen av skivan förblir spännande och uppfriskande även vid upprepade lyssningar. Det är bara halvhjärtade balladexperimentet ”Lady in gray” som fortsätter göra ett, om inte precis hopplöst så tämligen umbärligt intryck. Den i förlängningen behagliga spretigheten ger även ”Carpe diem” en egen profil inom Saxons fortfarande obrutna svit av högklassiga album.
Originalgitarristen Paul Quinn har, som det senaste kvartsseklet, sporrats till stordåd av att få samåka med jämnstarke strängbändaren Doug Scarratt, i motsats till att själv tvingas utföra alla tunga gitarrlyft. Även Nibbs Carters basgångar är lika mustiga och pådrivande som vanligt. Men mest imponerar kanske de båda som på papperet borde känna av sin ålder mest, utan att verka göra just det. Centralgestalten Biff Byfords sång förblir lika aggressivt dramatisk, och Nigel Glocklers trumspel lika hårdfjällat och trampmanglande som någonsin.
De som envist motsätter sig varje avsteg Saxon månde ta från ”Wheels of steel”- och ”Denim and leather”-stuket, kommer förvisso att muttra över ”Carpe diem”. Också. För oss som hävdar att de albumen rentav överglänses av mer sentida verk som ”Metalhead” och ”Lionheart”, däremot, är även detta ett icke-problem.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
