Manimal - Armageddon
 |
Band: Manimal Recensent: Dag Harrison |
För de allra flesta är det ett vanskligt vågspel att försöka göra ett helt album med enbart, i brist på bättre ord, hitlåtar. Få klarar av det, ännu färre undviker att framstå som tjatiga på kuppen. Men under heavy metals guldålder fanns det ju en och annan som lyckades utföra bedriften, och nu har även Manimal gjort det. Med råge.
Det är en skam av metalgudarnas nåde att dessa Kungsbacka-bor ännu vid sitt fjärde album inte är allom välbekanta som ett av Sveriges förnämsta heavy metal-band. Även om Manimal, i rättvisans namn, inte direkt jobbat häcken av sig för att erhålla det erkännande deras musik förtjänar. På den punkten vill det till att de skärper sig, för ”Armageddon” får helt enkelt inte komma bort i hanteringen. Plattan är ett måste för envar med det minsta intresse för kraftpackad, melodisk heavy metal, av såväl traditionellt Judas Priest- och Accept-slag som power metal av, i sin tur, såväl europeisk som amerikansk modell.
Inledande ”Burn in hell” (saknar plattan något, är det originella titlar) sätter tonen direkt med tungrullande dubbeltrampsmattor och en Sam Nyman som utan hörbar ansträngning prickar toner på ett sätt som skulle få själve Daniel Heiman att blotta sitt huvud i vördnad. Själva riffandet för tankarna till såväl sentida Judas Priest som de ädlaste av amerikanska efterföljare typ Cage, Helstar och Vicious Rumors. Titelspåret ”Armageddon” går, liksom ”Insanity”, i den mer trallvänliga Primal Fear-stilen, medan ”Evil soul” är en blästrande heavy metal-dänga som av ett Wolf i högform. Likt landsmännen i Tad Morose och Lion's Share har Manimal bara blivit (ännu) bättre av att offra de tväraste kasten på rättframhetens altare.
Inte desto mindre är frågan om inte albumet når sina allra högsta toppar i de nummer som flirtar med Manimals arla, mer Queensrÿche-proggiga stunder. Om inte annat så för själva bedriften i att få äventyrliga, stilblandande låtar som ”Path to the unknown”, ”The inevitable end” och ”Slaves of Babylon” att framstå som så klockrent lättdiggade. Sistnämnda låt i synnerhet är ett mästerverk – svulstig, klurig och mörkmelodisk i samma anda som tyska kultmästarna Rough Silk och Angel Dust. Eventuellt, för att inte säga troligtvis, 2021 års låt alla kategorier.
Av utrymmesskäl, och för att lämna åtminstone något kvar för lyssnaren själv att upptäcka, kommer övriga, och i det närmaste lika mästerliga låtar inte att presenteras här. Låt oss bara avslutningsvis påpeka det genialiska i att ingen av de tio passerar femminutersstrecket, och att om också Nyman är skivans självklara hjälte ska envar av medmusikerna – gitarristen Hank Stenroos, basisten Kenny Boufadene och trummisen André Holmqvist – ha allt beröm för en spelinsats helt fri från överspel utan att någonsin bli tråkig.
Har det framgått tydligt nog att ”Armageddon” är årets platta? Tänkte väl det.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
