Rage - The Devil Strikes Again (7)

 

Det första smakprovet från RAGEs nya sättning var EP:n ”My Way”. Den övertygande inte. Titel-/huvudspåret höll förvisso acceptabel klass, men lämnade en något besk eftersmak av slätstrukenhet och brist på finess. Men allvarligaste misstaget var att inkludera nyinspelningar av mästerstyckena ”Black in Mind” och ”Sent by the Devil” (från fullpottaren ”Black in Mind”, 1995) och förvandla dem till sämre pastischer av sig själva i en opassande produktion. Tack och lov är RAGEs 22:a fullängdsalbum i ordningen ”The Devil Strikes Again” betydligt mer övertygande än teasern.

 

Som indikerades inledningsvis så har vi med en ny konstellation att göra. Ok, en sanning med modifikation. Grundaren, huvudsakliga låtförfattaren, vokalisten och basisten Peter ”Peavy” Wagner är självfallet kvar. Peavy är RAGE. Tysken har nu hållit sitt metallskimrande skötebarn vid liv sedan 1986 (1983 om man räknar förlagan AVENGER) och likt man delar in Jorden kronologiskt i eror och perioder kan man numera göra det samma med RAGE. Vi skall inte analysera detta djupare än att kort fastställa att faserna kommit att bli ett antal och att den senaste - ”Viktor Smolski”-perioden - avslutades förra året efter hela 16 år och sju plattor. Utöver den vitryske gitarristens frånfälle fick även batteristen André Hilgers foten av bara farten. Med de nya medlemmarna Marcos Rodriguez (gitarr) och Vassillos Maniatopoulos (trummor) är ansatsen att återupprätta fornstora glansdagar genom en återgång till stilen från främst första halvan av 90-talet. En period då RAGEs kreativitet och vitalitet var på sin absoluta topp. Missionen har förvisso burit njutbar frukt, men inte till den grad att det blir en fullständig smakexplosion. Den naturliga följsamhet och själ som omhuldande kompositionerna från nämnda era finns inte riktigt där. Men intentionerna är goda och man kan nästan förnimma den genuina lidelse och glöd som genomsyrat tillkomsten av ”The Devil Strikes Again". Det är nästan så entusiastiskt att man tappat fokus på professionen ibland. Bland annat så lämnar skärpan i sången stundtals mer att önska.

 

Men låt oss granska opuset för vad det verkligen är; en snabb och energisk konstruktion bestående av tio relativt raka dängor utan kompromisser grundat på RAGEs signum av heavy/speed metal, smakligt glaserade med thrashiga riff och starka refränger. Öppningslåten, tillika titelspåret, tar inga fångar. Den är kompromisslös så det förslår och du lämnas i spillror när den tonat ut. Härligt. Med ”Back on Track”, ”The Final Curtain”, ”Ocean Full of Tears” och ”Spirits of the Night” kommer trion allra närmast med att lyckas återuppväcka anden och andan de eftersöker. Dessa bidrag hade nog kunnat kvalat in på album som ”Trapped” (1992), ”The Missing Link” (1993) eller ”Black in Mind”. Överlag är det effektiva spår med hög lägstanivå vi bjuds på, om än ”Deaf, Dumb and Blind” passerar ganska obemärkt förbi och ”Times of Darkness” som trots sina goda intentioner att ta lyssnaren in på mer komplexa territorier aldrig lyckas bilda önskad substans. Lyfter gör däremot avslutningskompositionen, den relativt intensiva ”The Dark Side of the Sun”, där Peavy i sina pre-chorus-sångslingor förmedlar vibbar av mer exotiska platser och svunna tider. Refrängen som därefter följer är av delikataste art. En värdig avrundning på en värdig skiva.

 

Passion före perfektion. Äkthet före märkvärdighet. Tillbakablick före progression. Ös före subtilitet. Starkt, men inte förträffligt. Detta sammanfattar RAGE anno 2016 och deras ”The Devil Strikes Again” ganska väl.