Uriah Heep - Outsider (5)
 |
Band: Uriah Heep Recensent: Erik Thompson |
Det är väldigt frestande att försöka vara överslätande. För det första är URIAH HEEP ett av mina absoluta favoritband. För det andra är det roligare att berömma än kritisera ett band som utstått så många prövningar med så obruten optimism. Men det hjälps inte. ”Outsider” är URIAH HEEPs blekaste platta sedan 1991 års ”Different World”. I själva verket ett av de svagaste under deras 45 år och 24 studioalbum långa karriär.
Ett skäl till det är enkelspårigheten. URIAH HEEP är kungarna av pomprock (de har influerat självaste QUEEN). Deras paradgrenar är majestät och mångfald. Storslagna låtepos avlösta av spröda och undersköna ballader. På ”Outsider” återfinns ingetdera. I stället utgörs hela låtlistan av tämligen traditionella rocknummer, något som aldrig varit bandets främsta gren. Det mesta rör sig i försiktigt mellantempo med eller utan triolfeeling. Undantagen är enstaka och aldrig särskilt drastiska, ens när Russell Gilbrook lägger in dubbeltrampsväxeln (som i titellåten). Helhetsintrycket blir därmed jämntjockt, för att inte säga sävligt.
Det är förstås viktigare att en låtlista håller en viss kvalitet än ett visst stuk. Tyvärr brister ”Outsider” även på denna punkt. ”Speed of Sound” och ”One Minute” inleder plattan under om inte föredömliga så åtminstone godkända former. Bättre än så blir det aldrig. Framför allt inte på den erbarmligt trista ”The Law” och den nattståndet gubbrockiga ”Rock the foundation”. En låt som ”Jessie” känns som en ansats till något annorlunda, närmare bestämt en refrängstark singel av radiorocksmodell. Slutprodukten är emellertid halvdan. Finalen ”Say Goodbye” är en dubbel antiklimax. Ännu en trög rocklåt, där titeln ingav förhoppningar om ett gripande hyllningsnummer till basisten Trevor Bolder (1950-2013).
Att slutintrycket inte blir ännu blekare beror på bandmedlemmarnas individuella insatser. Parhästarna Mick Box och Phil Lanzon är efter 28 år förkrossande samspelta med sitt fläskiga gitarrspel respektive ännu fläskigare orgelmattor. Nykomlingen Davey Rimmer (ex-ZODIAC MINDWARP) levererar just det melodiska och ogenerat platskrävande basspel som hör till den URIAH HEEP:ska ljudbilden. Och så kanadensare han är kvarstår Bernie Shaw som vår tids främste utövare av gamla skolans ärkebrittiska, dramatiska hårdrockssång.
Det blir nog bättre nästa gång. För två svaga plattor i följd har URIAH HEEP faktiskt aldrig släppt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
