Sweden Rock Festival - reportage från festivalen, 2006
En av sommarens viktigaste festivaler - Sweden Rock Festival har nu avverkats. Metalcentrals utsände Peter Lindgren ger er ett reportage från händelsen.
Torsdag 8 juni
Anländer till festivalområdet tillsammans med mitt sällskap, som för övrigt består av kollegor från ett annat webzine (tänker dock inte bjuda på någon gratisreklam och avslöja vilket"), en bit ut på eftermiddagen lagom för att se DORO framföra sina två sista låtar. Den tyska metalldrottningen verkar vara i fin form, så det känns lite synd att man inte hann se mer.
Drar vidare för att kolla in fartdårarna i DRAGONFORCE. Normalt sett älskar jag deras supersnabba power metal, men idag känns det hela mer enformigt än vanligt och halvlugna "Dawn Over a New World" känns därför som en skön kontrast till toköset. Att den galne Vadim Pruzhanovs keyboardsolo framstår som spelningens höjdpunkt får väl ses som ytterligare ett tecken på att jag inte är helt nöjd, men DRAGONFORCE får ändå klart godkänt. En helt OK inledning på festivalen.
Nu finns det inget intressant på programmet för egen del. Jag beslutar mig dock för att ge de kritikerrosade, men för mig nästan helt outforskade, PORCUPINE TREE en rejäl chans.
Det första som slår mig är att de känns helt malplacerade på den största scenen. Det är inte så där jättemycket publik om man säger så. Det andra som slår mig är att bandets progressiva rock, precis som jag anade, är lite för svår för mig som vill ha lite mer lättsmält och helst lite hårdare musik. I brist på annat dröjer jag mig ändå kvar, men sittandes i gräset en bit från scenen njuter jag mer av att sommaren äntligen har kommit och att spana in den brokiga skaran av festivalbesökare än av musiken.
Strax innan PORCUPINE TREE spelat klart tar jag plats framför den scen där BONFIRE ska spela. Enligt egen utsago har inte bandet spelat i Skandinavien på 16 år och det var väl ungefär då jag slutade bry mig om dessa melodiösa tyskar. De tre första plattorna med "Fire Works" (1987) som högsta topp är ju dock riktigt bra, så vissa förhoppningar om en skön nostalgitripp har jag. BONFIREs spelning blir åtminstone nästan lika trevlig som jag hoppades och visst står jag där och sjunger med i gamla hits som "Never Mind", "Sweet Obsession" och "Ready 4 Reaction". Kul, men med en så begränsad speltid som 40 min undrar jag stilla varför de klämmer in en cover på den minst sagt uttjatade "Sweet Home Alabama". Ofattbart!
Efter att ha tagit en musikpaus på ca 50 min är jag tillbaka vid samma scen för att, till viss del i avsaknad av annat, ge RAISE HELL en chans. Hade knappt hört bandet innan, men de imponerar stort med sin headbangingsvänliga thrash metal. Jimmy Fjällendal, som både låter och ser ut som Charles Rytkönen (MORGANA LEFAY), är grym både som vokalist och frontman. Inser snabbt att jag har missat något och att detta band måste kollas upp snarast. En mycket positiv överraskning och festivalens hittills vassaste gig.
Nu väntar ytterligare en tid av för mig mindre intressanta band. Slölyssnar lite på JOURNEY (för mesigt), tar en snabbtitt på GRAVE (för brutalt) innan jag anländer till Rockklassikertältet för att spana in HARDCORE SUPERSTAR som jag aldrig har sett, men som har rykte om sig att vara ett mycket sevärt liveband. Blir lite trött när jag ser att tältet är minst sagt överfullt och att det inte finns en chans att se något överhuvudtaget. Här snackar vi planeringsmiss! HARDCORE SUPERSTAR borde uppenbarligen ha fått spela på en betydligt större scen. Hade visserligen kunnat stå utanför och lyssna, men besvikelsen gör att jag väljer ett besök i baren istället.
Blir snart på bättre humör när jag besöker NEVERMOREs spelning. För dagen är det Seattlebaserade metalbandet reducerat till en kvartett eftersom gitarristen Steve Smyth har fått stanna hemma p.g.a. sjukdom. Trots endast en gitarrist låter det bra, riktigt bra. Många av låtarna höjer sig ett snäpp i liveversion och när jag får höra en helt underbar version av min personliga favorit "The Heart Collector" är gåshuden nära. I konkurrens med RAISE HELL står NEVERMORE för dagens starkaste insats. En mycket trevlig avslutning på festivalens första kväll.
Visserligen återstår ju kvällens headliner DEEP PURPLE, men det är inget favoritband direkt.
Det känns liksom inte värt att stanna ytterligare två timmar för att höra 3-4 bra låtar. Som tur är, är mitt sällskap inne på samma linje och vi drar oss tillbaka för att ladda batterierna inför nästa dag.
 Bonfire |  Raise Hell |
Fredag 9 juni
Fredagen är på papperet överlägset mest intressant och idag är vi med redan från start.
Dagen börjar med en liten krock för min del. Hade gärna sett CLOUDSCAPE, men när konkurrensen kommer i form av ARCH ENEMY är valet ändå ganska enkelt. Blir lite förvånad när jag ser hur mycket folk som samlats framför scenen trots att klockan bara är 12. ARCH ENEMY är tydligen mer populära än jag trodde. Bandet levererar sin melodiska dödsmetall på ett utmärkt sätt. Sångerskan Angela Gossow låter kanske inte riktigt lika bra som på skiva, men jag kan inte låta bli att förundras över hur denna lilla späda kvinna kan growla som en hel karl. ARCH ENEMY är riktigt bra och dagen har börjat på ett mycket tillfredsställande sätt.
Nu väntar ett par timmar innan nästa intressanta band står på scenen. Som skribenter får vi ju röra oss på backstageområdet och vi bestämmer oss för att fördriva tiden i Backstage Bar.
Man kanske är lite barnslig, men jag måste erkänna att det ändå är rätt spännande att se vilka kändisar man kommer att få se i baren. Igår såg jag t.ex. "Rundgång"-killarna och Mike Terrana (RAGE). Idag kommer efter ett tag Tobias, Dirk och Jens från EDGUY in i baren. Barnet i mig väcks till liv och jag kan inte låta bli att be om att få fotograferas tillsammans med mina power metal-hjältar, vilket inte är något problem. Coolt"!
Några intensiva timmar väntar nu. 15.00 står jag framför scenen när GAMMA RAY drar igång sitt set. GAMMA RAY gör en kanonspelning. Det är fullt ös från början till slut och Kai Hansen sjunger ovanligt bra. Han har ju annars en tendens att sjunga betydligt sämre live än på skiva. Allra bäst är sista halvtimmen då bandet bränner av HELLOWEEN-trippeln "Ride the Sky", "Future World" och "I Want Out" och sedan avslutar med urstarka trion "Rebellion in Dreamland", "Land of the Free" och "Send Me a Sign". Magiskt bra!
En kvart senare är det dags för QUEENSRYCHE att äntra den största scenen. QUEENSRYCHE av idag är väl inte mycket att hurra för, men när ryktet sade att de skulle köra HELA mästerverket "Operation: Mindcrime" (1988) på SRF gick mina förväntningar i taket. Nu visade det sig att detta var en sanning med modifikation. QUEENSRYCHE börjar med att spela stora delar av "Operation: Mindcrime" och så långt står jag bara och njuter. Sedan följer dock stora delar av "Operation: Mindcrime II" (2006) och den är ju inte i närheten av föregångaren. Tappar snabbt intresset och passar på att få lite mat i mig samtidigt som jag tar en snabbtitt på coverbandet ALICE TROOPERS där två av mina gamla skolkamrater ingår i sättningen. Hör dock på håll att QUEENSRYCHE nu spelar den suveräna "Eyes of a Stranger" och jag går tillbaka. Bandet avslutar sedan med "Jet City Woman" och en riktigt bra version av "Empire". Festivalens överlägset mest ojämna spelning är ett faktum.
När SYMPHONY X var tvungna att ställa in kallades norsk-amerikanska KAMELOT in som ersättare. Inget som jag grät över, då KAMELOT är ett av mina absoluta favoritband. Lika jävla bra som de är på skiva, lika jävla bra är de live. Visst, Roy Khans röst skär sig ett par gånger och låtvalet kunde ha varit bättre, men det är i sammanhanget petitesser. KAMELOTs spelning är i mina ögon och öron festivalens höjdpunkt och jag sjunger mig hes till de fantastiska refrängerna i t.ex. "Center of the Universe" och "Karma". Med ca en kvart kvar drar mina skribentkamrater på presskonferens med W.A.S.P. och det hade säkert varit intressant att vara med, men det finns inte en chans att jag lämnar KAMELOT-spelningen i förtid. Att uppleva KAMELOT live är bland det bästa man kan göra med kläderna på.
Efter att ha njutit av KAMELOTs melodiska och vackra metal är det nu dags för deras motsats att gå upp på den stora scenen. Jag talar om kultbandet VENOM. Jag har aldrig kunnat förstå deras storhet, men med tanke på deras kultstatus känner jag ändå att jag måste se dem. Det låter dock minst lika jävligt som på skiva och efter tre låtar ger jag upp, men nu kan jag i alla fall säga att jag har sett VENOM. Kult"!
Istället för att fortsätta självplågeriet går jag på presskonferens med DEF LEPPARD. Nu är de ju i och för sig inget favoritband, men jag tycker att det är tämligen intetsägande. Mest intressant blir det när trummisen Rick Allen berättar om tiden efter olyckan då han miste sin arm. Det var ju ingen nyhet precis, men ändå kul att höra Rick berätta med sina egna ord. Mest komiskt är avslutningen. Den ansvarige för presskonferensen meddelar att det bara finns tid för ytterligare EN fråga. En dansk kollega får chansen: "Are you coming to Denmark?". Mmm, troligen exakt vad hela det samlade pressuppbådet ville ha svar på"
I väntan på nästa begivenhet blir det återigen ett besök i Backstage Bar. Nu har Kai Hansen letat sig hit och, rätt gissat, resultatet blir ett foto med Kai och undertecknad. Hur stort som helst"
Klockan 21.45 uppstår festivalens hittills värsta krock, EVERGREY vs W.A.S.P. Har oerhört svårt att välja, men till slut låter jag kvalitet gå före nostalgi. Vet inte om det var helt rätt, men det var definitivt inte fel. EVERGREY live är alltid en upplevelse. Deras dynamiska metal blir inte mindre dynamisk när de äntrar scenen. Bandets flitiga turnerande har verkligen gett resultat. EVERGREY känns oerhört samspelta. Har ni chansen att se ett av Sveriges bästa liveband, så ta den. Det är en order!
Så har tiden kommit för festivalens enda någorlunda intressanta headliner, DEF LEPPARD. Det börjar dock väldigt segt och trött i både kropp och själ efter en heldag i hårdrockens tecken börjar jag ångra att jag inte gjorde som igår och åkte hem i förtid, men trägen vinner ibland. "Animal" får mig att vakna till och sista delen av konserten blir riktigt trevlig med "Pour Some Sugar On Me", "Rock of Ages" och framför allt "Wasted" som höjdpunkter. Trots en seg inledning känns ändå DEF LEPPARD som en helt OK avslutning på festivalens klart bästa och mest intensiva dag.
 Queensrÿche |  Kamelot |
Lördag 10 juni
Lördagen är festivalens klart svagaste dag och vi blir kvar och festar på campingen större delen av eftermiddagen. Inte helt nykter anländer jag vid 15.30 för att se FIREWIND. Trodde jag. Det visar sig att "någon" i sällskapet har lyckats läsa fel på spelschemat. FIREWIND slutar spela 15.30. Snopet! Inte alltför ledsen drar jag istället till Backstage Bar för att se andra halvlek av England-Paraguay. Lite senare är det dags för festivalens absolut värsta krock, ett av världens bästa liveband EDGUY vs Sverige-Trinidad/Tobago. Med tanke på att jag redan sett EDGUY sex gånger varav senast i februari får fotbollsidioten i mig vinna över musiknörden och jag blir kvar i baren. Med facit i hand hade det förmodligen varit trevligare att se EDGUY, som enligt rapporterna var bra, men det är lätt att vara efterklok.
Av ovan nämnda anledningar ser jag idag inget band förrän 21.00. Även här har det uppstått en krock, TREAT vs OBITUARY, 80-talshjältar vs 90-talshjältar. Väljer efter moget övervägande pudelrock istället för dödsmangel. Till skillnad från min kompis och, som det verkar, merparten av publiken blir jag inte särskilt exalterad av TREAT. Det kanske bara är jag som har en dålig dag, men jag får ingen som helst kick. Tycker det känns som att se ett ordinärt coverband på den lokala krogen. Det är först efter trekvart när de kör "Conspiracy" som mitt intresse väcks till liv, men den menlösa "Mr. Heartache" tar mig snart ner på jorden igen. "Get You On the Run" och "World of Promises" räddar sedan upp det hela något, men när det hela är över står jag ändå mest och funderar på om jag inte hade fått en större kick av att bli överkörd av svintung Floridadöds istället.
Nu återstår inte mycket av intresse. Gör pliktskyldiga besök på ALICE COOPER och CELTIC FROST som spelar samtidigt, men det är inget som berör mig nämnvärt. Avslutar årets upplaga av SRF gör WHITESNAKE. Trots en pigg inledning känner jag att två timmar gubbrock kommer att bli för mycket, så tonerna av WHITESNAKEs tredje låt "Love Ain't No Stranger" får bli mitt sista minne av festivalen.
På det stora hela har det varit tre mycket trevliga dagar med GAMMA RAY, KAMELOT och EVERGREY som musikaliska höjdpunkter. Banden har över lag haft bra ljud och vettig volym. Startfältet var totalt sett i svagaste laget, men samtidigt blir det ju jobbigt om det blir för mycket man vill se. Även om man älskar musik går det liksom inte att ta in hur mycket som helst på en gång. Maten och vädret var också kanon. Ibland kändes det dock som att det var lite för varmt, men det är synd att klaga. Det kunde ju ha regnat i tre dagar. Organisationen kring festivalen får också klart godkänt. PORCUPINE TREE på en för stor scen och HARDCORE SUPERSTAR på en på tok för liten scen är de enda missarna jag kan erinra mig.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
