Sweden Rock Festival - reportage från festivalen, 2007
Sommartider = festivaltider. Metalcentral bjuder på ett reportage från Sweden Rock Festival.
Onsdag 6 juni
Onsdagen är den i särklass svagaste dagen och jag ser bara tre band. Först ut av dessa är WOLF. WOLF live är ungefär som WOLF på skiva; stabilt och bra, men utan det där lilla extra. En helt OK inledning på festivalen i alla fall.
Bättre blir det när Norrlands Guld, dvs NOCTURNAL RITES, en halvtimme senare kliver upp på scenen. Jag har sett dem ett antal gånger nu och de är alltid mer eller mindre skitbra, så även ikväll. Spelglädjen är påtaglig och det smittar naturligtvis av sig på publiken. Att de sedan med åren byggt upp en enorm låtskatt att ösa ur gör ju inte saken sämre. Snacka om hitkavalkad! Det enda negativa är att det blir ganska tydligt att låtarna från nysläppta skivan "The 8th Sin" inte riktigt håller samma höga nivå som brukligt. Värt att nämna är också att NOCTURNAL RITES står för festivalens mest oförutsägbara tilltag. Mot slutet av spelningen kommer Håkan Hemlin och Mats Wester, dvs duon som utgör NORDMAN, in på scenen och tillsammans bränner de till publikens stora förtjusning av "Vandraren". Allsång var ordet!
NOCTURNAL RITES & NORDMAN
Eftersom jag är totalt ointresserad av att se onsdagens headliner THE AUSTRALIAN PINK FLOYD SHOW, står jag nu inför valet om jag ska avsluta kvällen med sleazerockande CRASHDIET eller fortsätta i tungmetallens tecken tillsammans med ANNIHILATOR. Har aldrig sett något av banden, men valet faller till sist på de sistnämnda. Om jag gjorde rätt eller inte kommer jag aldrig att få svar på, men den dryga timmen som ANNIHILATOR spelar är klart underhållande. Den första halvan domineras av sentida låtar som jag inte alltid har koll på, men jag trivs ändå eftersom bandet med sin energi är roliga att se på. Den andra halvan domineras således av låtar från de tidiga skivorna, vilket gör att jag känner igen mig lite bättre. Samtidigt märks det att sångaren Dave Padden inte riktigt kommer till sin rätt i de äldre låtarna som kräver mer ren sång. Han låter som bäst i de mer aggressiva partierna. På det stora hela en mycket bra spelning och visst var det en fröjd att äntligen live få höra en av tidernas bästa låtar, "Alison Hell".
Torsdag 7 juni
Festivalens andra dag blir både lång och hård. Lång i bemärkelsen att jag ser band från lunch till natt, under mer än ett halvt dygn. Med hård avser jag att det sliter, men främst tänker jag på att det med SRF-mått mätt är många riktigt hårda band som spelar, t.ex. DARK TRANQUILLITY, AMON AMARTH och DIMMU BORGIR
DARK TRANQUILLITY kliver på redan vid 12.00, men både band och publik verkar vakna från start. Precis som ovan nämnda NOCTURNAL RITES är DARK TRANQUILLITY ett väldigt stabilt liveband som alltid levererar, mycket tack vare frontmannen Mikael Stannes suveräna publikkontakt och hans till synes outtömliga entusiasm. Första halvan är grym, men tyvärr mattas det hela efter hand, främst pga ett i mina ögon mindre upphetsande låtval. Står på slutet mest bara och väntar på låtar som aldrig kommer. För att ta ett exempel; om man väljer att köra så många låtar från nya "Fiction", hur kan man då låta bli att spela en så fantastisk låt som "Misery's Crown"? Ja ja, man kan inte få allt. En mycket trevlig inledning på dagen trots allt.
Slötittar sedan lite på början av THUNDERs spelning på största scenen, men eftersom det inte riktigt är min tekopp väljer jag istället att smälta den nyss inmundigade vildsvinskebaben framför ELDRITCH. Italienarna har onekligen några sköna låtar, men är tämligen tråkiga att se på och deras gig får anses som en parantes.
Nu har vi kommit fram till den för mig personligen allra värsta krocken under festivalen, AMON AMARTH vs AXEL RUDI PELL som tyvärr spelar exakt samtidigt. Jag vet ju egentligen på förhand att AMON AMARTH kommer att vara bättre, men samtidigt är även herr Pell en liten favorit som man inte får chansen att se live alltför ofta här i Sverige. Efter att ha studerat tidigare setlists blir min plan att först se ca en halvtimme AMON AMARTH.
Jag hinner precis som jag räknat med att se flera av de bästa låtarna från senaste plattan "With Oden on Our Side" plus den makalösa "Death in Fire". Bandet är sjukt bra live och krossar allt i sin väg med sin brutala, men ändå melodiösa dödsmetall. Därför känns det lite hårt att gå därifrån för att få en glimt av AXEL RUDI PELL också. Jag hade kanske uppskattat halvtimmen mer om jag inte just kommit från AMON AMARTHs urladdning. Visst är det bra, men det känns lite tamt och jag längtar mest tillbaka. Ser sedan sista kvarten med AMON AMARTH för att enligt kalkylen, som åter visar sig stämma, hinna med den ultimata(?) livelåten "The Pursuit of Vikings". Frågan är om det är bandet eller publiken som headbangar hårdast. Tokröj!
AMON AMARTH
Efter en musikpaus, med intagande av festivaldryck är det dags att ta plats framför DIMMU BORGIR. Norrmännens majestätiska black metal gör sig väldigt bra live och trots att medlemmarna inte lever ut särskilt mycket på scen utstrålar de ändå en rejäl dos pondus. När det börjar mörkna kommer också den läckra ljusshowen till sin rätt. En mycket bra spelning med avslutande "Mourning Palace" som definitiv höjdpunkt. Där har de verkligen fått till en hit, om man nu kan prata om hits i samband med black metal. Plus också för den atmosfäriska "A Succubus in Rapture" som kommer som en välkommen andhämtning bland allt rens.
Så har det då efter en lång dags färd mot natt äntligen blivit dags för festivalens enda riktigt intressanta headliner, HEAVEN & HELL. Om det nu mot förmodan gått någon förbi, så handlar det alltså om BLACK SABBATH med Ronnie James Dio på sång. Dio sjöng ju med bandet på skivorna "Heaven and Hell" (1980), "Mob Rules" (1981) och "Dehumanizer" (1992). Spelningen flyter på ungefär som man kunde tänka sig. Dios sång håller fortfarande hög klass. Gitarristen Tony Iommi rör sig inte särskilt mycket, men det behöver han inte heller. Han är ju Tony Iommi, för fan. Det räcker så. När det gäller låtmaterialet så blandar man och ger från samtliga av ovan nämnda album. Det som främst slår mig är att de blytunga versionerna av "Dehumanizer"-låtarna "I" och "Computer God" står sig riktigt bra jämfört med klassikerna. Däremot är nyskrivna "Shadow of the Wind" konsertens svagaste låt, möjligen i konkurrens med den förhållandevis tråkiga "Voodoo". Även om HEAVEN & HELL bjuder på bra underhållning är det först mot slutet när de drar igång "Die Young" som det lyfter rejält. Allsången på efterföljande klassikern "Heaven and Hell" kan nog i stort sett bara jämföras med när publiken sjunger med i "Fear of the Dark" på en IRON MAIDEN-konsert. Mäktigt värre! Tyvärr ger de oss en på tok för utdragen version av låten ifråga (nästan 25 min!), vilket förstör denna mästerliga låt som annars skulle kunna ha blivit hela festivalens höjdpunkt. En grym version av "Neon Knights" avslutar denna ca 1½ h långa spelning innan jag trött, men lycklig lämnar festivalområdet.
Fredag 8 juni
Dag 3 är det dags för återhämtning. En rejäl sovmorgon, en rejäl frukost och "allmän rekreation" får idag gå före åtminstone halvintressanta band som PRETTY MAIDS och MEMFIS som jag annars hade kunnat tänka mig att se. Siktar istället på att 15.00 inleda med KREATOR och WHITE LION som tyvärr spelar exakt samtidigt. Av tidigare setlists att döma är det läge att börja med WHITE LION, vilket jag också gör. Efter taxistrul kommer jag lite för sent, men hinner ändå höra låtarna jag kom dit för, nämligen "El Salvador" och "Broken Heart". Nostalgi! Eftersom KREATOR egentligen lockar mer än WHITE LION hade jag nu tänkt bege mig dit, men jag inser att jag inte mår särskilt bra. Alkoholintaget på campingen i kombination med den just nu fruktansvärda hettan har fått det att snurra rejält i skallen på mig och för att inte gå in i väggen får jag lov att prioritera skugga, vatten och mat. Sätter mig dock så att jag i alla fall kan höra KREATOR och det låter klart bra. Kvicknar så småningom till och hinner se de tre sista låtarna, däribland den obligatoriska avslutningen med klassikerna "Flag of Hate" och "Tormentor". Ett jävla ös och jag önskar att jag hade orkat se mer. Kompisarna intygar också att KREATOR gjort en mycket bra spelning och att jag missade något.
Söker mig åter till skuggan, denna gång framför Zeppelin-scenen där norska progmetallarna CIRCUS MAXIMUS lirar. Bra musik, men ack så tråkiga att se på. Håller sedan hårt på min plats i skuggan och inväntar AFTER FOREVER som spelar på samma scen en halvtimme senare. Sitter från början kvar på min plats under en björk, men det går inte många låtar förrän jag inser att det är omöjligt att sitta kvar. Jag måste närmare scenen och uppleva konserten på riktigt. Hade aldrig sett dem förut och visste inte riktigt vad som väntade, men det här var ju riktigt jävla bra. Bandets musik som kan beskrivas som en tyngre variant av WITHIN TEMPTATION får en helt ny dimension i liveformat. Att Floor Jansen kunde sjunga visste jag redan, men det visar sig även att hon är en frontkvinna av rang och i de tyngsta partierna headbangar hon och övriga medlemmar på värsta AMON AMARTH-vis (nja, nu överdrev jag kanske lite"). Hade från början planerat att gå en kvart innan slutet för att se U.D.O. från start, men kan inte slita mig eftersom det är så himla bra. Får också belöning i form av en synnerligen vital version av nya singeln "Energize Me". Festivalens största positiva överraskning, helt klart!
Anländer till U.D.O.s spelning till tonerna av nya "The Wrong Side of Midnight" som bör vara typ tredje-fjärde låt. Den stora publiken får se herr Dirkschneider & Co i högform där U.D.O.s egna material blandas med gamla ACCEPT-klassiker. Själv tycker jag U.D.O.-låtarna i många fall står sig bra jämfört med ACCEPT-låtarna, men visst märks det att det är de gamla klassikerna som folk vill höra. Allsången i låtar som "Son of a Bitch", "Metal Heart" och framförallt "Balls to the Wall" är grym. En väldigt bra spelning där ledordet är spelglädje.
Slötittar lite på HARDCORE SUPERSTAR som äntrat den största scenen, men drar snart vidare för att kika på TALISMAN. Efter första 45 min är jag beredd att utse TALISMAN till en av festivalens höjdpunkter. Med en för dagen mycket inspirerad Jeff Scott Soto i spetsen radar de upp hits från kanonplattorna "Talisman" (1990) och "Genesis" (1993). Tror faktiskt inte att något band hittills på hela festivalen fått mig att sjunga med så mycket som TALISMAN. Tyvärr tappar det hela fart under sista halvtimmen, dels p.g.a. att låtvalet försämras och dels för att det förekommer viss instrumentonani.
Megahiten "Ill Be Waiting" räddar dock upp det hela på slutet och i stort har TALISMAN gjort ett riktigt gott dagsverke.
Jag fortsätter kvällen i den melodiösa hårdrockens tecken med att kolla in SKID ROW. Hade funderingar på att välja TIAMAT istället, men valet faller till slut på jänkarna. Tyvärr såg jag aldrig SKID ROW under deras storhetstid så jag ser fram emot att äntligen få höra de gamla hitsen live, men samtidigt känns dagens band utan Sebastian Bach som ett mindre roligt substitut. Gruppens spelning präglas av ojämnhet. Dels för att det nya materialet inte på långa vägar kan mäta sig med låtarna från "Skid Row" (1989) och "Slave to the Grind" (1991) och dels är "nye" sångaren Johnny Solinger något ojämn. I riviga låtar som "Slave to the Grind", "Riot Act" och RAMONES-covern "Psycho Therapy" passar Solingers röst utmärkt, men i låtar som kräver lite mer "vacker" sång får han problem. I t.ex. "18 and Life" och "I Remember You" står jag mest och drömmer om en återförening med Bach. Tur att de inte ger sig på "Wasted Time", det hade kunnat sluta med katastrof"Nåväl, bitvis är det riktigt underhållande och helhetsintrycket hamnar någonstans runt bra.
Kvällens headliner AEROSMITH känns oerhört ointressant och därför avslutar jag dagen här och nu och tar bussen till min camping för att samla kraft inför festivalens slutetapp.
Lördag 9 juni
Så här på festivalens sista dag befinner jag mig på området redan på förmiddagen, då FALCONER går på så tidigt som 11.30. FALCONER är verkligen inget visuellt band. Det lyser tydligt igenom att sångaren Matthias Blad först och främst är musikalartist och inte hårdrockssångare. En så stel frontman som Blad har jag nog aldrig sett på en hårdrocksscen. Däremot ska Blad ha cred för fantastisk sång och bandets låtmaterial kan man ju verkligen inte klaga på, så det blir i slutändan ganska bra ändå.
I väntan på nästa stora begivenhet BLOODBOUND går jag för första gången under festivalen till den lilla Gibson-scenen där de för mig okända MANIMAL spelar. De kör melodiös heavy metal i stil med tidiga QUEENSRYCHE och visst känns sångaren som en Geoff Tate-wannabe. Inget ont i det, sämre förebilder kan man ha. Med mer varierad sång och starkare refränger kan nog det här bli något. Potentialen finns i alla fall.
Strax efter MANIMAL äntrar Karlstadbaserade SPARZANZA samma scen. Bandets tunggungande hårdrock svänger rejält och de gör en riktigt bra spelning fylld av energi. Snyggt jobbat! Tar mig även en snabb titt på TROUBLE som är först ut på största scenen idag innan jag drar vidare för att för första gången någonsin se ett av mina absoluta favoritband BLOODBOUND.
BLOODBOUND har dagen till ära återförenats med sin tidigare sångare Urban Breed (ex-TAD MOROSE). Om det bara är ett tillfälligt inhopp eller om han är på väg tillbaka som permanent sångare vete gudarna, men man kan ju alltid hoppas på det sistnämnda. Breeds starka röst gör sig perfekt till BLOODBOUNDs traditionella heavy metal och de ser faktiskt ut att trivas tillsammans på scen, så det blir till att hålla tummarna. Breed sjunger som vanligt grymt bra och han är på ett riktigt spexhumör. Han balanserar dock på gränsen till att bli löjlig. BLOODBOUND gör bra ifrån sig, men det känns ändå som att det fattas något och det är egentligen inte förrän under avslutande duon "Book of the Dead" och "Nosferatu" som det lyfter ordentligt. Klart bra, men jag hade nog väntat mig lite mer trots allt.
BLOODBOUND
Nu väntar en musikpaus på 1½ h och jag fördriver tiden med att kolla in stånden utanför området, dock utan att inhandla något. Tar sedan plats framför BLIND GUARDIAN. Ett hemskt bra band på skiva som tyvärr inte riktigt kommer till sin rätt live, då de är tämligen stela på scen. Underhållningsvärdet ligger istället, precis som i fallet med FALCONER, i det enormt starka låtmaterialet. BLIND GUARDIAN känns dessutom något malplacerade på den största scenen, då ytan närmast framför scen är överraskande glesbefolkad. P.g.a. den relativt fåtaliga publiken blir inte allsången i publikfavoriter som "Valhalla" och "The Bard's Song " In the Forest" lika mäktig som den brukar vara.
Nästa band som ses är ICED EARTH. Wow, säger jag bara! Det första jag reagerar på är det enastående ljudet. Så rent, så fett, så tungt! Sedan så har sångaren Tim "Ripper" Owens en synnerligen bra dag. Hans sånginsats måste ha varit festivalens bästa. Vilken jävla pipa! Vidare är låtvalet mycket angenämt och jag sjunger mig hes till allt från klassiker som "Pure Evil" till nya starka singeln "Ten Thousand Strong". Festivalens bästa spelning slutar dock med ett rejält antiklimax. ICED EARTH har 90 min till sitt förfogande, men kliver av efter redan dryga 50 min. "Va, extranummer redan?", tänker jag. Besvikelsen växer när det visar sig att de helt enkelt inte har tänkt sig att spela några fler låtar. Vad blir det? Snopet värre! I den form bandet var idag hade de gärna fått spela flera timmar"
I samma ögonblick som ICED EARTH kliver av scenen blir jag egentligen "klar" med årets festival. Jag har sett alla "måsteband". Klockan är dock bara drygt 19.00 och det är ju lite tidigt att avsluta kvällen, så jag beslutar mig för att till att börja med för första gången besöka Restaurangscenen som ligger utanför själva festivalområdet för att ta en titt på melodimetallarna i SUPREME MAJESTY. På väg dit passerar jag KORPIKLAANIs spelning och det verkar vara ett ordentligt tryck och jag överväger att stanna kvar, men till slut bestämmer jag mig för att se SUPREME MAJESTY ändå. I det varma, lilla tältet bjuder de på en klart godkänd spelning som jag inte alls ångrar att jag gick och såg. Plus till bandet för en skön cover på den gamla Gary Moore/Phil Lynott-hiten "Out in the Fields".
Börjar nu bli rejält mätt på musik, men bestämmer att jag ändå ska hänga kvar tills första bussen till min camping går 23.00. Slår ihjäl tiden med att se ca 45 min KRUX som i alla fall får godkänt. "Förkrossande bra" eller något sånt vill jag minnas att Martin Carlsson skrev i Expressen om giget. Hmm, med tanke på att han stod och pratade med en bekant under hela tiden jag var där undrar jag vad han menar. En "förkrossande bra" spelning står man väl inte och pratar bort, eller? Alla är vi olika dock"
Ser avslutningsvis första timmen av MOTÖRHEAD, men de är verkligen inga favoriter. Det handlar för egen del mest om att fördriva tiden, men jag tycker att det är OK ändå. Är nu sjukt trött i både kropp och själ efter fyra intensiva dagar i metallens tecken och att stanna kvar och se kvällens headliner SCORPIONS finns inte på kartan. Av recensionerna dagen efter verkar jag inte ha missat något heller.
För att sammanfatta Sweden Rock Festival 2007, så har det varit fyra fantastiska dagar, men det känns lite som att det räcker med tre dagar som det brukar vara. Stämningen har varit allmänt skön. Men det är väl så det är, att vi hårdrockare är som en enda stor familj. Det finns liksom inga motsättningar. När det gäller organisationen finns det inget att klaga på. Allting bara flyter på och det tycker jag räcker som omdöme. Det jobbigaste har varit solen. Eftermiddagarna har varit fruktansvärt varma och det känns ibland lite frustrerande att man hela tiden måste se till att prioritera vatten före öl för att må bra och orka. Nu är det dock ingen katastrof för egen del eftersom jag främst är där för musikens skull, men ändå. Hellre stekande sol än regn dock.
Damm är nog bättre än lera trots allt...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
