Reportage från Göteborg Rockfest
Göteborg Rockfest, Sticky Fingers, Göteborg - 24-25 April, 2015.
Vädret i Göteborg är inte känt för sin harmoniska karaktär. Men det råder dock inget fel på det gemytliga klimat som genomsyrar tvådagarsfestivalen Göteborg Rockfest på Sticky Fingers. Göteborg Rockfest bjuder på två scener och fyra barer (det gäller att ha koll på prioriteringarna) inklusive den takprydda uteserveringen. Scenen på entréplan är inte större än en skokartong och här huserar akter som ännu inte fått det lyft flera av dem förtjänar. En trappa upp ligger Top Floor, en scen av storleken normal, men förbehållen band som har nått en bit längre. Lokalernas layout är givetvis inget arrangörerna av Göteborg Rockfest kan påverka och någon sorts indelning måste man ha. Jag tror dessutom att bedömningen överlag är korrekt när det gäller vilka band som spelar på vilken scen.
Med det sagt har jag ändå svårt att hitta anledningar till varför LANCER är placerade på den lilla scenen. Det enda skäl jag kan komma på är att Arvikas Power Metal-hjältar, med ”bara” två släppta plattor i bagaget, fortfarande ses som färskingar sammanhanget. Men efter fredagens urladdning tror jag att det bara är en tidsfråga innan en permanent uppgradering till landets största estrader är ett faktum.
LANCERs evigt sympatiska frontman, Isak Stenvall, har en fysisk uppenbarelse och en scennärvaro som gör det omöjligt att låta bli att dra paralleller till Bruce Dickinson. Han eldar på publiken för allt vad tygen håller. Röstmässigt påminner han om en hybrid av Michael Kiske och Joachim Cans. Mest av allt är han dock sig själv och sin egen. Vissa människor är helt enkelt födda att framföra och underhålla, och det är häftigt att se en sådan person hamna exakt på det stället han/hon hör hemma. Resten av LANCER bildar en stabil rytm- och melodisektion som sluter upp väl bakom sin sångare. Gitarristerna Fredrik Kelemen och Per-Owe ”Ewo” Solvelius fyrar av gitarrsolon och delar broderligt på gitarrharmonier. Basisten Emil Öberg håller sig lite i bakgrunden och sneglar lagom lojt på sin partner in crime, trummisen Sebastian Pedernera. Alla som har kunskap om musik vet att rytmsektionen är den viktigaste, det går inte att framföra ett fartnummer som ”Behind The Walls” med någon form av trovärdighet annars.
En trappa upp, avslutar grammis- och P3 Guldnominerade SPIDERS den första kvällens spelningar från Top Floor. Jag är inte bekant med bandet sedan innan och jag blir upplyst av MAMONs sångerska, Caroline Wennergrund, att jag levt under en sten den senaste tiden. Nog för att hon har rätt i det, men jag förblir påfallande oberörd av SPIDERS framträdande, vilket kan ha att göra med att jag är främmande för materialet. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles gör dock sitt yttersta för att ändra på min uppfattning. Hon har en självklar utstrålning och rör sig på scenen med ett kattdjurs grace. Att resten av bandet hamnar lite i skymundan tror jag är ett faktum samtliga inblandade kan leva med. En sak stör mig dock, sången är i många stunder oförlåtligt falsk. Det kan helt enkelt vara att Ann-Sofie Hoyles har en dålig dag på jobbet, eller att medhörningen krånglar. Mina förkunskaper om SPIDERS är för bristfälliga för att jag ska kunna uttala mig med säkerhet. Hur det än ligger till med den saken är det inget fel på vare sig uppslutning eller publikrespons, så jag låter det tala för sig självt den här gången.
Under lördagen, tillika festivaldag nummer två, kommer det till min kännedom att AIR RAID har tvingats ställa in på grund av sjukdom. Istället faller mitt val slumpmässigt på REVOLVER ELEVEN, som bjuder på schysst Rock n' Roll av lagom tillbakalutad karaktär. Den sanna spelglädjen lyser igenom hos samtliga bandmedlemmar, vilket är befriande inom en genre där på tok för många grupper tar sig själva på för stort allvar. REVOLVER ELEVEN är en fullt godkänd räddare i nöden.
Det måste vara något med vattnet i Arvika, då både LANCER och ENFORCER har sitt ursprung därifrån. Energi är det som präglar ENFORCERs framträdande mer än något annat.
Basisten Tobias Lindqvist har slitit av sig t-shirten redan till den tredje låten och är på god väg att headbanga sig själv medvetslös. Sångaren och gitarristen Olof Wikstrand pumpar sin knutna näve i luften och får varenda kotte i publiken att göra detsamma på sitt kommando. Det är vid tillfällen som dessa jag minns exakt vad som fick mig att gilla hårdrock från första början. Om jag ska hitta något smolk i bägaren är det att sången för det mesta låter åt skogen. Också detta uppträdande är på Top Floor vilket förstärker mina misstankar om att det är något tjall på medhörningen, även om det kanske är så enkelt att Olof Wikstrand är så övertänd att han lägger på lite för mycket kraft och helt sonika slår över. Struntsamma, close enough for Rock n' Roll, som det heter. Publiken är glad och det är jag med.
Summa summarum är Göteborg Rockfest en välregisserad tillställning som lämnar ytterst få besvikna. Tack för den här gången, jag och flera med mig återkommer gärna nästa år.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
