Metallsvenskan 2014
Metallsvenskan 2014-05-23/24
Fredag 23/5
Årets upplaga av Metallsvenskan är den sjätte i ordningen. Trots hemmaplan är det blott den andra jag besöker, vilket får skyllas på några års ”utflykt” till Västmanland. Men nu är jag här för att stanna, förhoppningsvis gör Metallsvenskan detsamma. För även om 2014 års startfält kanske inte riktigt når samma höjder som i fjol, är förväntningarna höga. Både på artister och arrangemang.
I år har festivalen flyttat från Örnsro till Brickebacken, ett område som jag har dålig koll på trots många års studier vid universitetet, som ju i princip är närmaste granne. Väl på plats upplever jag att området är väl tilltaget med fotbollsplanen direkt till höger, ölserveringen rakt fram och de tre scenerna, samt de flesta matserveringarna, till vänster. En, kommer det visa sig, utmärkt lösning.
Liksom förra året lyser solen starkt över Närkeslätten; pannor blänker av svett, en och annan svart t-shirt har knutits runt midjan och stämningen är uppsluppen. Relativt många har hittat hit trots att klockan bara är sju och festen inte riktigt dragit igång ännu. Dagens första mål är BOMBUS, som i mina öron gjorde ett av 2013 års starkaste album.
När så göteborgarna äntrar Nemisscenen prick kvart över sju är vi ett par hundra som slutit upp. Feffe, Matte, Jonas och Peter är på spelhumör och ger ett energifyllt set fyllt med bra musik. Dubbelsången, Rydbergs frenetiska rörelsemönster, som resulterar i en allt mörkare färg på skjortan och Peters tunga slagserier ger en fingervisning om den intensitet kvartetten bjuder. Efteråt konstaterar jag att:
- 1.”Apparatus” är en fantastisk låt.
- 2.”A Safe Passage” är en fantastisk låt.
- 3.BOMBUS är ett fantastiskt band.
För att kunna sortera intrycken är ett besök i öltältet ett måste. Förra året fick festivalen kritik för att köerna var för långa och organisationen i det närmaste obefintlig, något som man tagit på allvar. Visst får jag vänta en stund på ölen nu också, men i övrigt finns inget att anmärka på. Möjligen priset och utbudet, men det är ju festival och då är utbudet i vanlig ordning begränsat.
Blir kvar i tältet en stund och ser och hör KREATOR inledningsvis på håll. Mitt förhållande till tyskarna sträcker sig egentligen inte mycket längre än till ”Enemy Of God” och ”Hordes Of Chaos”. Senaste given, ”Phantom Antichrist”, som spelades in i just Örebro (vilket Mille återkommer till ett flertal gånger under kvällen), har jag knappt hört. Kanske är det därför spelningen känns ljum, eller så är det helt enkelt så att mitt intresse för tysk thrash är tämligen svalt.
Efter en slitsam arbetsvecka har tröttheten börjat smyga sig på och jag bestämmer mig för att avstå SAXON då jag helt enkelt inte orkar vänta. Bestämmer mig för att satsa krutet på dag två istället.
Lördag 24/5
Även lördagen bjuder på vackert väder och vad passar då bättre än att avnjuta en fotbollsmatch mellan THUNDERMOTHER och THE KRISTET UTSEENDE? Matchen bjuder inte på någon riktig spänning, då åskmödrarna inte når sin fulla potential på den småskaliga planen. Fotbollskonceptet är ett trevligt inslag för såväl medverkande som publik, då ambitionen hos kombattanterna är på ”rätt” nivå, det vill säga inte på blodigt allvar. Åtminstone inte för de flesta. En av medlemmarna Decibel Rebels visar på humör i mötet med Peking Metalheads. Antagligen har det att göra med den utskåpning Norrköpingslaget står för. Jag tvingas lämna mitt i krossen då det snart är dags för IN SOLITUDE.
Att IN SOLITUDEs senaste giv ”Sister” rönte stor uppmärksamhet är en underdrift. Många var de som höjde plattan till skyarna, andra var mer återhållsamma. Själv tillhör jag kategori nummer ett och förväntningarna är således höga. Väderleken (strålande sol) passar egentligen bandets mörka framtoning dåligt, men det hindrar inte Pelle Åhlin med manskap från att anamma mörkrets makter. Med ”litterära” inpass mellan låtarna som ”dödens fitta luktar lavendel” visar Pelle med tydlighet att IN SOLITUDE inte är ute efter att stryka någon medhårs. Låtarna, samtliga hämtade från nämnda ”Sister”, framförs med övertygelse. Det vilar nästan något rituellt över skådeplatsen och de fem musikanterna. Gottfrids mimande och extroverta scenspråk kontrasterar på ett lyckat sätt till Pelles mer introverta dito. Inför sista låten förkunnar frontmannen: ”Nu tar vi livet av den här saken” och plötsligt går solen i moln för en stund och jag börjar nästan tro att IN SOLITUDE påverkat naturens krafter.
Mötet med IN SOLITUDE är så starkt att jag måste lämna festivalområdet några timmar och samla kraft inför PENTAGRAM.
För den som sett filmen ”Last Days Here”, eller valfritt klipp på youtube känns det nästan osannolikt att Bobby Liebling befinner sig i Örebro den här kvällen. Och viss oro hinner infinna sig när han, iförd en pastellfärgad blus inhandlad på närmsta damekipering, stapplar in på Nemis. Jag väntar mig det värsta, lyckligtvis besannas inte mina farhågor, Pentagram anno 2014 är nämligen en väloljad maskin som gör en kort men stabil spelning. Victor Griffin, Greg Turley och Sean Saley ger den tonsäkra frontmannen perfekta förutsättningar att framföra klassiker som ”All Your Sins” och ”Forever My Queen”. Mellansnacket ger en annan bild av frontmannen, det hårda levernet verkar ha påverkat hans förmåga att kommunicera ”normalt”. Tur då att fokus ligger på det musikaliska. Valet av låtar är bra, även om jag gärna hade hört mer från ”Last Rites”. Samtidigt är det stort nog att bara få uppleva PENTAGRAM. För vem vet hur länge till Bobby Liebling står pall?
Kort efter PENTAGRAM är det dags för Peter Stjärnvinds skötebarn BLACK TRIP, vars fjolårsdebut golvade mången nostalgiker. Och nog levererar bandet även från scen. Kvintettetens klassiska hårdrock framförs med skärpa och Stjärnvind ser verkligen ut att njuta av gensvaret. Mest imponerad blir jag ändå av Joseph Toll, vars Paul Dianno-röst verkligen är som klippt och skuren för låtmaterialet. Tyvärr ställer tekniken till det under nya låten ”Danger” och när bandet går över tiden stryps musiken. Snopet både för publik och band.
I mitten av 90-talet var Örebros MILLENCOLIN ett av mina absoluta favoritband. Ep:n ”Use Your Nose” och fullängdaren ”Tiny Tunes” spelades flitigt i pojkrummet. Så här tjugotalet år senare blir jag inte lika imponerad. Åtminstone inte över låtmaterialet, däremot av proffsigheten i framförande och möte med publiken. MILLECOLIN utstrålar spelglädje och har en vilja att ge publiken något utöver det vanliga. Det är stort. Efter fem, sex låtar räcker det dock för mig, resten hör jag från öltältet. Eller hör och hör, sorlet under tälttaket är så pass öronbedövande att musiken endast sipprar fram mellan tordönet.
En öl senare och det är dags för NIFELHEIM, ett av de band jag sett mest fram emot på årets festival. Tack vare en ”dokumentär” i SVT blev bröderna Pelle och Erik Gustafsson ”Bröderna Hårdrock” med hela svenska folket, ett epitet som lär följa dem i graven. Och nog vore det enkelt att avfärda NIFELHEIM som ett black metals svar på SPINAL TAP (scenutstyrseln är ett kapitek för sig), om det inte vore för duons absoluta dedikation till genren. Här snackar vi total hängivenhet och kompromisslöshet.
Med övertygelsen om att de är världens näst bästa band (IRON MAIDEN kommer alltid vara nummer ett), tar NIFELHEIM scenen i ett järngrepp under den åtta låtar långa spelningen. Fokus ligger främst på den självbetitlade debuten och ”Servants Of Darkness”, men även ”Storm Of The Reaper” från senaste skivan ”Envoy Of Lucifer” hinns med. Allt låter förträffligt och när de sista tonerna av ”Storm Of Satan’s Fire” ebbar ut ropar åhörarskaran på mer. Ett betyg så gott som något.
Efter NIFELHEIMs sataniska besvärjelser är det så dags för det som visar sig bli festivalens höjdpunkt: HORISONT. Med låtar på svenska var det lätt att sortera in dem under ”grupper som låtit sig inspireras av NOVEMBER”, men så här tre skivor in i karriären är det uppenbart att bandets inspiration hämtats från andra håll, däribland THIN LIZZY och DEEP PURPLE.
Det är blott andra gången jag ser HORISONT. Då en kort och missljudande spelning i en källarlokal i centrala Örebro, nu ett kort men välljudande set på en gräsplätt i Örebros utkanter. Kontrasten kunde knappast vara större. Hundratals spelningar och två skivor har gjort underverk med kvintetten. Från början till slut; supertajt, svängigt, stundom nästan magiskt.
Gode vännen S konstaterar att Axel Söderberg står för på festivalens i särklass bästa sånginsats och jag kan bara instämma. Men det är självklart inte bara han som är bra, HORISONT imponerar i allt och allra bäst blir det i ”Crusaders Of Death”, där bandet får spela ut.
Efter HORISONTs urladdning blir det korv och pommes, och slötittande på ett par låtar med FREEDOM CALL. En musikalisk mättnad har infunnit sig och jag beslutar mig för att stå över barndomsfavoriten HELLOWEEN till förmån för en varm säng. Visst hade det varit kul att se tyskarna, men det band som står på scenen är inte samma gäng som en gång i tiden förändrade mitt hårdrocksuniversum.
Två dagar är därmed till ända. Förnöjsam sätter jag mig på cykeln och försöker summera Metallsvenskan anno 2014. Över lag en mycket bra festival med många fina musikupplevelser. Flytten till Brickebacken har jag bara gott att säga om, likaså organisationen. Känns över huvud taget dumt att klaga, jag menar hur många andra städer erbjuder en tvådagarsfestival, till bredden fylld med hårdrock, för under sexhundra spänn? Vill ändå avsluta med några korta tips:
- Bygg ut en av de små scenerna, förslagsvis Nemis så att det blir två stora och en mindre scen.
- Servera ytterligare en ölsort på fat och sänk gärna priset.
- Boka några av följande akter: MASTODON, ELECTRIC WIZARD, BLOOD CEREMONY, BARONESS, HIGH ON FIRE, WATAIN, SATYRICON, OPETH, TRUCKFIGHTERS, WITCHCRAFT (om de fortfarande existerar), HIGH SPIRITS.
Tack för i år!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
