Lemmy Kilmister överlever oss alla
Teorin om allt:
Drömmen att förklara världsalltet utifrån en enda universalprincip.
Inom hårdrocken ägde Lemmy Kilmister denna sammanfattande kraft.
Ett liv som spänner över åtta decennier. En båge som bildar portalen till det underverk som återupprättar mänskligheten gång på gång: rock'n'rollen. Med Ian Fraser "Lemmy" Kilmisters hädanfärd den 28 december 2015 står vi utan andlig ledare, utan den faderliga handen på axeln. Och allvarligast av allt: utan tronarvinge.
Genom tid och rum, sprakande över en halvdan telefonlinje, kan jag höra hur han stönar över förgudningen, över att än en gång behöva maka sig upp på den förbannade piedestalen, som om han var himlasänd och vägen till frälsning gick genom honom, en arbetarklassgrabb från Stoke-on-Trent som växte upp med mor, styvfar och äldre halvsyskon i norra Wales. "Det hörde till ovanligheterna att vi fick besök. Med andra ord var jag mer eller mindre lämnad till mig själv. Det fanns inga jämnåriga att umgås med, förutom i skolan, men där fann jag inga vänner", som han berättade för mig i #127 av Close-Up Magazine.
Motiven för att börja spela gitarr fann han i dragningen till det motsatta könet, en sällsam kraft han studerade empiriskt livet igenom, med samma nit och flit som sin pilska rock'n'roll. I boken "Sex tips from rock stars: in their own words" berättar han om ett kärleksmöte som sannolikt inte sanktionerats av Amor: "Jag hade sex ovanpå en av dessa fotokiosker på Chester station mitt under rusningstid och ingen upptäckte oss." En barnförbjuden illustration över Lemmys paradoxala natur: en exhibitionist som helst inte vill synas. Eller ens höras.
Mitt starkaste minne av den telefonintervju jag gjorde med honom för drygt fem år sedan är det sjå jag hade med att hålla liv i samtalet under den avsatta halvtimmen. Det var som att flämta på en glöd som aldrig riktigt ville ta sig. Lemmy tänkte på det han sa i stället för att säga det han tänkte. Självförtroendet är tystlåtet, osäkerheten högljudd.
Genom självbiografier, dokumentärfilmer, intervjuer och nu dödsrunor har Lemmy Kilmisters skapelseberättelse blivit lika spridd och allom bekant som Stålmannens. En kort resumé: som sextonåring ser han THE BEATLES spela på The Cavern Club i Liverpool, några år senare kuskar han runt med band som THE RAINMAKERS, THE MOTOWN SECT och THE ROCKIN' VICKERS innan han får påhugg som roddare åt Jimi Hendrix, som på krokiga vägar leder honom rätt in i gapet på den psykedeliska tornadon HAWKWIND, från vilken han sedan får focken när han ertappas med amfetamin av den kanadensiska tullen.
Därmed är manegen krattad för den arbetshäst i vars sadel Lemmy satt stadigt i imponerande fyrtio år: MOTÖRHEAD. Observera att den fyrfota liknelsen är avsiktlig. I tonåren tillbringade han nämligen en hel del tid i stallet, även om det säkert var kvinnotycket snarare än hästintresset som fick honom att mocka skit i spiltorna. Vem vet om det inte var erfarenheterna från den nordwalesiska boskapsskötseln som senare blev ingången till hela cowboyestetiken, som cementerades med skivomslaget till "Ace of spades" (spoiler: bilden är knäppt i ett sandtag i den purbrittiska staden Chipping Barnet, inte i en mexikansk gränsstad befolkad av svartmuskiga män och fala kvinnor).
Cowboyen är så klart en passande dubbelexponering för Lemmy, som i hela sitt liv drivit runt från stad till stad, rotlös och väderbiten, beryktad för sitt leverne, med ett självförtroende som får saloondörrarna att svänga upp av sig själva. In i det sista vägrade han att låta sig behängas med den legendstatus som han tycktes uppfatta som en kvarnsten. Eller en licensbricka för att bete sig tölpaktigt: "Börjar man ta sådant nys på allvar dröjer det inte länge förrän det slår slint och man blir helt koko. Eller möjligen ett rövhål." (#127)
På många sätt var MOTÖRHEAD neutral mark där punkare och hårdrockare tillfälligtvis kunde mötas, en icke-angreppszon framtvingad av den överväldigande kraften i musiken som tog andan ur var och en som drabbades av chockvågen, av den mirakulösa föreningen av å ena sidan instinkt och nerver, å andra sidan musikaliskt mästerskap; två egenskaper som de flesta trodde var åtskilda likt kropp och ande eller underklass och överklass. Lemmy var legeringen mellan punk och metal. Åtminstone om man frågar musikhistoriker. Själv sköt han ned påståendet med pricksäker sarkasm varje gång det for ur munnen på någon stolle. Ovilligheten att låta sig rekryteras till ett läger hängde säkert ihop med hans djupt rotade skepsis mot all slags flockmentalitet, som han - om man tillåts spekulera - kanske förvärvade under sina bildningsresor i den nazistiska historien, som han ju fascinerades storligen av.
"Vi föds ensamma och vi dör ensamma", sa han den där gången för drygt fem år sedan. Sorgen däremot, den bär vi tillsammans.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
