Pirate metal - en enögd genre?
Pirater, pirater.
Historiska figurer som både skön- och svartmålas.
Precis som hårdrockare - eller?
I slutet av mars går den populära tv-serien "Black sails" i land med sin tredje säsong. Ett kostymdrama som utspelar sig i Nassau på Bahamas i början av sjuttonhundratalet och som skildrar utsattheten - och osaligheten - hos en brokig skara sjömän som med dagens språkbruk skulle kallas yrkeskriminella. Hamnstadens invånare befinner sig långt bortom ära och redlighet, i ett hörn av världen som tillfälligt lyckats slita sig ur civilisationens kvävande grepp och lämna sina förtryckare bakom sig. I boken "Under the black flag: The romance and the reality of life among the pirates" reflekterar David Cordingly över drivkrafterna hos dessa sägenomspunna sjöfarare och belyser en rad omständigheter med visst bevis- och förklaringsvärde. Som att kolonialmakternas nedrustning av sina örlogsflottor bidrog till massarbetslöshet bland skeppsfolket, liksom att tyranniet under maktberusade kaptener i många fall födde en revanschlusta i den kuvade besättningen. En del - kanske de flesta - var dock simpla opportunister som lockades av äventyret och löftet om rikedomar.
Sanningen om pirater är nämligen långtifrån så romantisk som populärkulturen försökt tuta i oss. Redan 1712 iscensattes Charles Johnson drama "The successful pyrate", baserad på Henry Averys handel och vandel. Publiksuccén öppnade dammluckan för allsköns piratskildringar, från Lord Byrons "The corsair" till Robert Louis Stevensons tongivande "Skattkammarön", som tillsammans med Hollywoods storsatsningar under trettiotalet förvandlade den kallblodige busen till en seriefigur med heroiska kvaliteter, en ställföreträdare för vår kollektiva frihetslängtan.
Med det sagt är det inte att undra på att pirater och metal blandar sig lika väl som rom och cola. Om man tillåts relativisera en smula kan sjöröveriet beskrivas i termer av en subkultur, om än med egen jurisdiktion och vapenmakt; en sammansvärjning på samhällets skuggsida. Under RUNNING WILDs "Under jolly Roger" (1987) löper en myllrande stig av mer eller mindre seriösa pirate metal-band (jo, genren har en egen Wikipediaartikel). Metal Archives listar ett sextiotal akter hos vilka pirattemat har en framskjuten position, varav de flesta trafikerar farvattnet mellan heavy och power metal.
Många behandlar imagen med samma allvar som en lösnäsa, som australiska LAGERSTEIN med sitt outtömliga förråd av dryckesvisor, som "Fountain of rum", "Drink the rum" och "The rum thieves". Eller obegripligt populära ALESTORM vars programförklaring, enligt sångaren Christopher Bowes, är Disneypirateri. Andra lyfter i stället genren till melodramens höjder, som finska CAT O' NINE TAILS (den här musikvideon ser man på egen risk). Kvinnor är dåligt representerade, kanske för att avspegla könsfördelningen i en autentisk piratbesättning (Anne Bonny, Mary Read och Mrs. Cheng är de dokumenterade undantagen från regeln). Eller så har de bara mer skam i kroppen och vägrar att synas i så komprometterande sammanhang.
RUNNING WILD, och dess underbara epigon BLAZON STONE, är egentligen all pirate metal en vuxen människa behöver. För att blåsa nytt liv i genren krävs radikalt nytänkande. Kanske att tiden trots allt är mogen för en mer socialrealistisk klangbotten. Jag tänker förstås på de somaliska pirater som varit en följetång i pressen de senaste åren, med sina sjöodugliga skorvar och osäkrade AK-47:or. Om inte annat vore det en provokation värdig en subkultur som yvar sig över sin kontroversiella och konfrontativa historia.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
