Nita Strauss på egna ben
Hon är mest känd för den breda publiken som medlem i ALICE COOPERS band, men har även spelat gitarr för THE IRON MAIDENS och FEMME FATALE. Nu är hon aktuell med sitt första soloalbum, ”Controlled Chaos”. Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en pratstund med gitarrvirtuosen från Kalifornien och samtalet kom snabbt att handla om nya plattan, varför hon inte gillar att sjunga och varför Yngwie Malmsteen aldrig har fel.
Det är inte alls konstigt att det blev just musiken som blev Nitas livskall. Särskilt inte med tanke på att hon växte upp i Los Angeles med en pappa som själv spelade bas i ett rockband. Faktum är att Nita testade både trummor och bas innan hon upptäckte elgitarren.
-Som liten fick jag ett trumset men insåg ganska snart att spela trummor är hårt arbete. Det var kul att prova på men det intresset tog slut ganska snabbt. Sedan hade jag en vän som spelade gitarr så då provade jag på att spela bas, precis som min pappa. Men det kändes inte heller tillräckligt spännande eller fascinerande för mig. När jag väl plockade upp en gitarr och började spela klickade det bara och allt föll på plats.
Var det bara för ljuden som du kunde få ur gitarren eller fann du kärleken till instrumentet också för gitarrhjältarnas skull? För deras image och sätt att spela och showa för publiken?
-Om jag ska vara riktigt ärlig så ja, det stämmer. Jag har alltid varit svag för delen som handlar om show och effektsökeri när det gäller musik. Det är något som jag faktiskt kan sakna i mycket av dagens musik. För mig har det alltid varit viktigt att bjuda på en show på scenen; att ”headbanga” och slänga med håret. Artister och band som bara står stilla och spelar sina instrument har jag aldrig förstått mig på faktiskt.
Minns du exakt vad det var som fick dig intresserad av metal?
-Jag började spela gitarr vid 13 års ålder och det som verkligen förändrade allt för mig var när jag såg filmen ”Crossroads” med STEVE VAI. Där upptäckte jag ”shredding”. Efter det konsumerade jag allt med klassiska gitarrgudar som PAUL GILBERT, JASON BECKER och TONY MCALPINE. Jag minns att jag också i den vevan fick tag på en gitarrinstruktionsfilm på videoband med YNGWIE MALMSTEEN och såg den om och om igen. Jag kände tidigt att jag också ville bidra till metal-genren precis som exempelvis MARTY FRIEDMAN har gjort.
Vart kommer albumtiteln till ditt första soloalbum ”Controlled Chaos” ifrån?
-Det är som en reflektion eller bild av mig själv. Mitt arbete och liv är väldigt kaotiskt. Det händer saker hela tiden. Det är som en storm som är konstant aktiv. Utmaningen är att kontrollera den och tämja den på ett sätt så den blir något positivt. Samtidigt har varje storm sitt öga, sitt center, och där går det långsammare, därav de mer långsammare inslagen på albumet. På det stora hela är det ett tufft och aggressivt album. Jag tycker plattan är ganska eklektisk ändå. I vissa låtar har jag varit mer sparsam när det gäller den tekniska delen av mitt gitarrspelande och gått mer på känsla. Jag vill visa upp alla delar av min personlighet i låtarna. Vissa är därför hårdare och mörkare medan andra är lugnare och mer fridfulla.
Har du skrivit allt material själv?
-Ja, och samtliga låtar skrevs specifikt till detta album, förutom ”Pandemonium” som jag skrev 2016 till en samlingsplatta som en annan av mina idoler, STEVE VAI, satte ihop. ”She Rocks Vol. 1” var en samlingsplatta med enbart duktiga kvinnliga gitarrister. Just den låten kom till väldigt snabbt då jag fick en tajt deadline av honom. Det fina med det var att jag aldrig hann bli nervös. Jag menar, det var ju ändå STEVE VAI! Jag fick bara koncentrera mig på att göra det så bra som möjligt. Jag spelar även samtliga gitarrer, bas och samplingar på skivan. Min pojkvän Josh Villala spelar trummor och min vän och före detta bandmedlem från FEMME FATALE, Katt Scarlett, spelar keyboard och Tina Guo på cello.
Skrev du samtliga låtar på elgitarr eller experimenterade du med någon låt?
-Låten ”Hope Grows” skrevs faktiskt på en akustisk gitarr. Jag ser inte mig själv som en akustisk gitarrist och fick tänka helt annorlunda musikaliskt med den låten än vad jag gör i vanliga fall. Sanningen är den att jag inte ens äger en akustisk gitarr utan jag fick låna en! (skratt). Det är den första låt jag någonsin skrivit utan dist och många gitarreffekter och jag försökte medvetet se till att den förblev lite ”enklare”. Min första tanke var att göra en instrumental platta med en låt med sång på. Jag hade Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY i åtanke initialt, men ändrade mig efter ett tag och bestämde mig för att göra en helt instrumental platta istället.
Har du aldrig haft lust att sjunga själv?
-Jag växte upp i Los Angeles och som ung fick jag ständigt höra ”Du är snygg, du borde bli modell”. Jag har aldrig varit intresserad av att stå längst fram och få all uppmärksamhet. Jag kan sjunga, men är inte intresserad av att göra det. Det finns så många andra sångare därute som vill sjunga så bättre att låta dem göra det! (skratt). Det finns en del gitarrister som också vill sjunga av någon avledning. Personligen vill jag bara höra dem spela gitarr och inget annat! (skratt).
Du är mest känd från ALICE COOPERS band, men har även spelat med FEMME FATALE som kan kännetecknas som klassisk hårdrock. Ditt soloalbum däremot är 100% metal. Var känner du dig mest bekväm? Inom hårdrocken eller metallen?
-Jag har alltid varit en riktig metallskalle och de lite mindre banden jag turnerat med genom åren har också varit metalband. Däremot har jag en enorm respekt för hårdrock och har lärt mig enormt mycket genom att spela den typen av musik. Framförallt när det gäller förmågan att låta låten “andas” i vissa partier. Metal tillåter inte så många nyanser utan det är oftast hårt och rakt på sak. I hårdrocken spelar och arrangerar man låtar på ett annat sätt. På det viset är det lättare att låta låten och melodin träda fram och ta plats. Att spela med ALICE COOPER och spela hans hitlåtar kväll efter kväll har lärt mig att tänka mer på denna aspekt i musiken.
Så YNGWIE MALMSTEEN hade fel då menar du? ”Less is more”?
-Yngwie har aldrig fel! (Skratt!). Seriöst, ta en låt som “Black Star” exempelvis. Där gör han samma sak. Han öser inte på hela tiden utan han tar ett steg tillbaka musikaliskt och låter nyanserna träda fram i låten.
Du är ett stort YNGWIE MALMSTEEN fan har jag förstått?
-Verkligen! Det lustiga är att jag har träffat alla av mina gamla gitarrgudar och förebilder förutom Yngwie. En gång gjorde jag gjorde en festivalspelning i USA och han skulle också spela där. Jag sa till arrangören att jag gärna skulle vilja träffa honom och säga “hej” lite kort så jag fick en plats vid sidan av scenen under spelningen. Men tyvärr gjorde han sin spelning, rusade av scenen, klev rakt in i en väntande limousine och åkte iväg. Gissa om jag kände mig snopen! Kvar på scenen stod dock hans gitarr så jag plockade upp den och fick hålla i hans gitarr åtminstone! (skratt. I grunden är jag verkligen en enorm beundrare av musik och en riktig nörd. Jag älskar musik och att spela musik.
Kommer du att turnera med nya plattan efter att den släppts?
-Absolut! Nu i november gör jag en turné i USA tillsammans med gitarristen ANGEL VIVALDI som spelat bland annat med GUS G. och en massa andra fantastiska gitarrister. Vi är vänner sedan många år tillbaka och jag spelade på hans platta ”Synapse” ifjol. Han är en riktig visionär och hittar nya gitarrvirtuoser som han samarbetar med. Den här gången sa vi att “ingen lär bjuda in oss till G3 så då får vi fixa det själva” (skratt!). Jag vet att vi kommer att turnera en hel del med ALICE COOPER nästa år. Det blir alltid något av en utmaning att hitta tid för egna projekt, men jag hoppas kunna spela och pusha för mitt soloalbum i exempelvis Europa, Australien och Sydamerika. Samtidigt är bandet givetvis min prioritet och jag klagar absolut inte. Man väntar ett helt liv för att få en chans som den jag har fått att spela och turnera med ALICE COOPER.
Blir det en vända till Sverige och Skandinavien?
-Det hoppas jag verkligen! Jag har besökt Sverige flera gånger de senaste åren med ALICE COOPER och har alltid trivts otroligt bra. Dessutom gillar jag skandinavisk musik, särskilt metal och power metal. AT THE GATES har jag lyssnat på idag medan jag tränade exempelvis. Band som IN FLAMES och NIGHTWISH gillar jag också verkligen.
/Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
