Albumaktuella Amaranthe: ”Vår musik får aldrig bara bli en nostalgitripp”
Med fyra album i ryggen, över 180 miljoner besökare på Youtube, en halv miljard streams på Spotify samt flera världsturnér har svenska AMARANTHE blivit ett etablerat namn i branschen. Just nu är de aktuella med sitt nya album ”Helix” där de fortsätter att blanda snygga popmelodier med metall och elektroniska element. Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en pratstund med bandets gitarrist Olof Mörck om mentala kreativa zoner, hur det är att skriva musik till en ny sångare och att våga utvecklas som band.
Det har gått snabbt för AMARANTHE. Den självbetitlade debutplattan släpptes 2011 och sju år senare finns deras femte platta nu ute i handeln. Trots de stora framgångar man har haft hittills finns det en vilja att fortsätta utvecklas både individuellt och kollektivt samt en musikalisk nyfikenhet att fortsätta experimentera med det sound som gett bandet dess framgång.
-Vi hittade ganska tidigt vårt sound som AMARANTHE, men kände att vi ville utveckla det för att undvika att vi skulle stå och stampa på samma plats musikaliskt. De två plattorna vi spelade in innan ”Helix” var ju mycket mer experimentella. ”Massive Addictive” var mer utforskande. Vi arbetade med raka låtar med mer tyngd. ”Maximalism” var ännu mer utforskande där vi experimenterade med fler elektroniska element. För oss handlar den nya plattan om att utkristallisera vårt DNA, det mest centrala i AMARANTHE-soundet. Men utan att det enbart blir en nostalgitripp och att vi fortsätter att involvera nya element och tar det vidare.
Finns det något från den första skivan som ni som band och du som låtskrivare återkommer till? Något som bara måste finnas med på en AMARANTHE-skiva?
-Det är kul att gå tillbaka och lyssna på den första skivan, tycker jag. Den otyglade ungdomliga entusiasmen som fanns då är delvis charmig och musikaliskt intressant, och det är bra. Det fanns fler tekniska element i gitarrerna och rytmiseringar med udda, olika taktarter. Detta formade det som blivit några av de typiska delarna i AMARANTHE-soundet. Samtidigt blir det en balansgång: att ha med specifika delar i musiken som ger en igenkänningsfaktor, men samtidigt undvika att blir pastisch om det blir för repetitivt. På ”Helix” har vi en låt som heter ”Inferno” och den har element av det förflutna, men i en ny kontext så det inte bara blir nostalgi.
Finns det en risk att musiken blir för genomarbetad? Att man analyserar sönder varje beståndsdel.
-Det är faktiskt precis tvärtom i vårt fall. På den första plattan hade vi en stark vision kring hur vi ville låta. Jag satt och arbetade många långa nätter och skruvade på detaljer som exempelvis körer och syntar och var helt besatt och kände mig tvungen att pusha det så långt som möjligt. Vi hade tillbringat två till två och ett halvt år till att skriva alla låtar till den första plattan under en period då vi inte hade skivkontrakt. Tredje skivan skrev vi kanske på ett halvår och materialet till ”Helix” skrev vi på två månader. Det handlar om att sätta press på sig själv och gå in i en kreativ zon på ett oavbrutet sätt. Det innebär att man inte får åka ut på gig utan ha totalt fokus på den kreativa processen. Nu försökte jag inte överarbeta och forcera saker utan allt föll på plats väldigt naturligt. Det märks om man lyssnar på albumet och jämför med våra demos. Versionerna skiljer sig inte åt så mycket, vilket inte alltid är fallet.
Hur mycket väger man in förväntningar från skivbolag och fans i den kreativa processen kring skapandet av ett album?
-AMARANTHE var ju relativt kontroversiella när vi slog igenom. Vi hade många fräscha idéer till en början och lät annorlunda jämfört med andra band. Ett av de viktigaste elementen för oss är som sagt vår kreativitet och viljan att konstant försöka utveckla oss musikaliskt som band. Mest av allt gör vi musik för oss själva. Tänker man för mycket på hur vissa saker och vägval kan påververka ens karriär är det lätt att låsa sig känner jag. Samtidigt får man inte blunda för fansen och vad de vill ha.
Ni har en något annorlunda konstellation på denna platta. Jake E lämnade er 2016 och istället kom Nils Molin från DYNAZTY. Hur har det ändrat på dynamiken i bandet kring exempelvis låtskrivandet?
-Det är ganska likt som det alltid har varit faktiskt. Jag har egentligen sedan början stått för de flesta arrangemangen av trummor, gitarr och keyboards, rent inspelningsmässigt och till största delen kompositionsmässigt. Sen har jag givetvis tagit in synpunkter och tankar från de jag skrivit tillsammans med. Vissa låtar, eller delar av låtar, skrev jag bara med Jake där Elize inte var med. Sen skrev jag ”Drop Dead Cynical” enbart med Elize till exempel. Jake var inte med på den här plattan och det gör viss skillnad givetvis. Med två personer som huvudsakliga låtskrivare är det kanske lättare att vara helfokuserad än att behöva hoppa mellan ”flera stolar”. Jag och Elize har ju ändå skrivit musik ihop i tio år och det har fungerat utmärkt.
Fanns det någon gång en oro hos dig om att ni inte skulle lyckas att leverera denna gång med en förändrad låtskrivarkonstellation?
- När man börjar analysera för mycket och tänka att det kan bli ett problem kan det många gånger bli en självuppfyllande profetia. Jag försökte därför inte tänka för mycket på det för att just undvika att skapa bekymmer. Inför den här plattan bestämde vi väldigt medvetet att jag och Elize skulle ansvara för låtmaterialet. Vi kände, med de förändringar som skett, att det var viktigt att inte ta in en massa yttre element just i den här fasen. Vår nye sångare Nils är en väldigt duktig låtskrivare och jag försökte lyssna mycket på hans tankar och idéer kring låtarna. Sen har han givetvis bidragit med inspiration kring hans sångstil. Han har ju ett annat röstregister och det är spännande och annorlunda att skriva för en annan sångare med andra infallsvinklar.
Har Nils fått dig att tänka musik på ett annat sätt? Kring hur du skriver och arrangerar musik?
-Man gör det per automatik när en ny person kommer in tycker jag. Detsamma hände med Henrik (Englund Wilhelmsson) när han var ny i bandet. Han hade ju en väsentligt annorlunda growl-stil än det vi hade haft tidigare och det påverkade mig när jag skrev ”Massive Addictive”. Nils har en ganska klassisk hårdrocksröst, som ligger i linje med sångare som Ronnie James Dio. Den stilen blandat med vår mer moderna kontext gör det hela väldigt spännande. Sättet han tolkar nya låten ”Unified” på inspirerar verkligen.
När Jake E lämnade AMARANTHE, vilken typ av sångare ville ni ha in istället? Ville ni ha en ”klon” av honom eller något helt nytt och annorlunda?
-Vi ville ha någon med en egen stil, helt klart. Det blir bara konstigt att ta in en ”klon” för att imitera en tidigare bandmedlem. Samtidigt får det inte heller låta helt annorlunda. Jag tycker att Nils tillhör samma skola som Jake sångmässigt, men de kanske tolkar den skolan annorlunda. När jag hörde honom sjunga på de första DYNAZTY-albumen kände jag att Nils hade liknande melodispråk som Jake. När sen Jake började prata om att sluta kändes Nils därför som ett naturligt val. Men förutom rösten handlar det också om personligheten och hur man samarbetar. Vi spenderar 250 resdagar ihop per år och då måste man funka tillsammans som personer också, så vi testade i 4-5 månader och det kändes helt perfekt.
Nils hade ju en karriär med DYNZATY innan han blev medlem hos er. Var den erfarenheten viktigt för er?
-Vi kände att oavsett vilken sångare som kommer in så måste det vare någon som har någon typ av karriär. Personen måste veta hur det är att spela in skivor och att vara ute på turné. Från mitt perspektiv hade det varit helt omöjligt att ta med någon utan de erfarenheterna, särskilt med tanke på vårt schema för i år. Vi har varit på turné konstant sedan Nils kom med i mars 2017. Nu under hösten har vi haft en månad av ”ledighet” men där vi istället har gjort en massa promotion för den nya skivan. Det har varit en utmaning för oss alla och även för Nils. Samtidigt kör han på med DYNAZTY och vi arbetar utifrån deras planering också.
Hur gick dina tankar kring denna skiva? Ville du ha en röd tråd genom musiken och texterna eller skrev du låtar utifrån det som kändes bra och angeläget för tillfället?
-Jag var med och skrev texter från början i bandet och där har fokus skiftat lite under resans gång. Från den tredje plattan blev texterna mer personliga och med mindre tyngd på framtidsvisioner och sci-fi. Den här plattan är ännu mer personlig. Det är en blandning av saker vi upplevt och betraktelser. Låttexter för mig handlar om att skriva ner det man grubblar på och på sätt hantera sina tankar, känslor, filosofiska funderingar och mänsklig psykologi. När man lever det här extrema livet som vi lever skapar det väldigt mycket intryck och påfrestningar på relationer samtidigt som det skapar fantastiska upplevelser och kontakt med vår publik. Delvis handlar det mycket om att hitta sig själv kreativt och personligen. Alla människor genomgår ju ganska dramatiska personliga förändringar genom sina liv. Så några texter pratar om att fortsätta att kämpa trots att det är hårt eller om ren glädje om att ta nästa steg i livet En annan text kan handla om hur extremt hårt det är att vara ute och turnera. Rockbranschen är ju en ”renare” bransch idag jämfört med hur det var förr, men det finns fortfarande människor som bedövar sig med alkohol och annat. Vår senaste singel, ”Countdown”, handlar just om det.
Nu är plattan släppt så vad har AMARANTHE planerat för den närmaste framtiden?
-Vi kör en höstturné tillsammans med tyska POWERWOLF fram till slutet av november, sen gör vi några spelningar i Norge innan vårt turnéår är över. I januari börjar vi turnera i Europa igen. Planen är att göra en full världsturné med stopp även i USA, Japan, och Australien plus alla stora sommarfestivaler, men där har vi inget spikat ännu.
Text: Henrik Halvardsson
Foto: Linnea Frank
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
