Lucka 21: ORANSSI PAZUZU - Velonielu

Finsk prog-psych-black-kraut-whatever som gör skäl för uttrycket far out. Den här skivan har jag bara börjat lyssna på, ändå är den självklar på en topp 24-lista som den här.

Lucka 20: INTER ARMA - Sky Burial

De enda NEUROSIS-arvingar vi behövde i år.

Lucka 19: BÖLZER - Aura

Det här är bara en ep, men den är 23 minuter lång och innehåller den mest uppfriskande death metal jag hört i år. (Tack till kollega Torbjörn som missionerade om schweizarna.)

Delar av "Entranced by the Wolfshook" låter lite som om KYUSS hade spelat death metal och sedan blir det ännu roligare. Det är något coolt och tillbakalutat över duons rens, trots att bandnamnet ska betyda något i stil med "bulldozer" och trots att de poserar med kranium på pressfoton.

"Feelgooddöds" är förstås en helt orimlig genre, men någon ska vara först. Och vad händer när BÖLZER får ihop ett helt album? Tanken svindlar.

Lucka 18: ALTAR OF PLAGUES - Teethed Glory & Injury

Frontmannen James Kelly flyttade sin bostad från Irlands landsbygd till London och sitt skapande från en replokal till sin dator. Hej då, episk och naturromantisk post-black metal! Hej GODFLESH-inspiration och korta låtar!

Som singel släppte Kelly den inte helt lättsmälta "God is Alone", vars video föreställer en modern dansperformance i svartvitt som "utforskar människokroppens konturer och möjligheter".

Vilket är precis vad ALTAR OF PLAGUES gör med metal (utan prefix) skivan igenom. Synd att det är bandets sista album, skitcoolt att de vågar sluta när de är som mest kreativa.

Nu längtar jag ihjäl mig efter en fullängdare med Kellys elektroniska soloprojekt WIFE. EP:n "Stoic" från 2012 är briljant, lyssna genast på Spotify.

Lucka 17: AOSOTH - IV: An Arrow in Heart

Fransk black metal när den är som bäst, fast inte spelas av DEATHSPELL OMEGA. Någon recension jämförde den här skivan med tumskruvar som sakta dras åt, och det är en liknelse så god som någon. Tid tar det, och ont gör det. Vokalisten MkM låter helt rabiat, riffen är skruvat melodiska och basisten har något att tillföra. Toppklass!

Lucka 16: GORGUTS - Colored Sands

Sedan kanadensiska GORGUTS försvann efter 2001 års "From Wisdom to Hate" har nätet svämmat över av sovrumsmusiker som misslyckas med att rekonstruera Luc Lemays dissonanta, konservatorieskolade riff. Nu är mästaren tillbaka med årets death metal-comeback.

Frontmannen brukar säga att han skriver soundtrackmusik snarare än death metal, men först nu förstår man varför. Femte albumet skulle passa fler scener i "Rädda menige Ryan" än D-dagsinvasionen. Malströmmen av gitarrer låter berättande, inte pulvriserande och "The Battle of Chamdo" är ett rent stråkarrangemang.

Fast bättre Youtubecovers lär vi inte få, då kvartetten numera rymmer Kevin Hufnagel (gitarr) och Colin Marston (bas) från det ännu krångligare instrumentalbandet DYSRHYTHMIA. Därför kan vissa få för sig att detta är krävande musikermusik - vilket det också är. Men sådan spelas sällan med så mycket själ som på det hrä konceptalbumet om tibetansk kultur.

Lucka 15: CASTEVET - Obsian

Jag behövde läsa titeln på CASTEVETs andra album ett antal gånger innan min hjärna uppfattade att den inte heter "Obsidian", utan "Obsian". Felkopplingen är rätt talande för hur svårgreppbar New York-trion är.

När det till exempel tittar fram en akustisk gitarr i deras intrikata stök – en felande länk mellan black metal och nittiotalets hårdaste Touch & Go-släpp – behöver det inte betyda att musiken lugnar ned sig, tvärtom.

Låtarna borde kanske bli luftigare av alla instrumentala äventyr, men i dem är det som mest att hålla reda på. Nye basisten Nicholas McMaster (även i svåra KRALLICE) bidrar ytterligare till utmaningen.

Det här kan vara årets balansgång mellan teknisk komplexitet och elegant direkthet.

Lucka 14: BEHEMOTH - The Satanist

Nu fuskar jag och listar en skiva som släpps först nästa år: "The Satanist", BEHEMOTHs första album på fem år. Men den är så bra att jag inte kan låta bli att ge den en lucka i min kalender.

Kanske låter den lite extra bra och kraftfull tack vare storyn bakom, med Nergals cancerkamp som oemotståndligt dramaturgiskt lockbete, men jag tror att den ändå skulle vara en av 2014 års sannolikt mäktigaste skivor även om avsändaren hette SABATON.

Lyssna på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" nedan och rys av välbehag. Och fatta att det är ett av de svagare spåren på skivan.

Lucka 13: PYRAMIDO - Saga

Full transparens: jag känner gossarna i Malmös PYRAMIDO, men även om jag inte gjorde det skulle jag vilja ha med deras tredje lp "Saga" i den här kalendern.

Jag saxar min egen recension från Close-Up #155:

Vilken var den senaste skivan du impulsköpte, utan att ha hört gruppen förut, enbart tack vare hur omslaget såg ut? Jag hoppas att svaret är något annat än "första Iron Maiden 1980" (och jag hoppas att du i dessa Spotify-tider förstår vad ordet "impulsköp" betyder).

Själv hade jag inte tvekat inför Ihsahns "Eremita" (en uppochnedvänd bild av Nietszche!), Skogen Brinner-lp:n eller vad som helst med en John Dyer Baizley-målning, men som musikjournalist är det sällan man får chansen att chansa, om ni förstår.

Om världen fungerar som den ska borde du redan ha impulsköpt en lp med Pyramido, långt innan Malmökvintetten triumferade som Soundcheckvinnare eller alls nämndes i din favorittidning (se #113). Redan debuten "Sand" (2009) lockade med en elak elefant och lät därefter, men framför allt andra plattan "Salt" (2011) skickade ut våldsamma omedelbara "Äg mig, älska mig!"-signaler med ett pastellfärgat akvarellomslag – vågat i en genre som trivs bäst med monokroma ruttnande dödskallar.

Och nu är det hög tid att impulsköpa tredje och starkaste verket "Saga", eftersom dess konvolut ser ut just som en sådan. Den som inte blir nyfiken på ugglan, illern, tranan, järven och björnen som fikar runt en lägereld kan inte ha mycket fantasi kvar i själen.

Det har däremot de här musikerna, som påminner om att melodier är något som kan få sludge att låta MER plågad, inte mindre (otydlighet är en helt annan sorts plåga som det finns alldeles för gott om i genren). De stämningsfulla instrumentalpassagerna har ännu skarpare konturer än sist och sliter tag med lika mycket behag som obehag.

På annat håll i tidningen pratar gitarristen Dan Hedlund om hur mycket han och trummisen Viktor Forss gillar shoegazerock, fast som Pyramido-inspiration muterar de svävande melodierna till något hotfullt som tornar upp sig. "Regnet dränker gatorna / Men staden blir aldrig ren", vrålar Ronnie Källback i "Fosie", men tillägger att han väntar på att himlen ska spricka upp och tror på en bättre morgondag. Den texten sammanfattar stämningen på albumet lika mycket som i stadsdelen där han bor. Mitt i allt det fula är det ändå vackert och värt att kämpa.

Smutsen och svårmodet framstår dessutom som ännu djupare av att bandet låter vännen Monorail (Mattias Oskarsson) bidra med en gästlåten "Klockrike", en fin och uppmuntrande liten rymdmarsch som tycks spelas genom en köksradio. Det spåret i sig är faktiskt också värt att impulsköpa "Saga" för.

Lucka 12: THE BODY - Christs, Redeemers

Väldigt mycket metal låtsas vara farlig, väldigt lite metal låter farlig på riktigt. Det gör THE BODY. Den här duon skulle kunna dyka upp som efterlysta mördare på nyheterna, lika gärna som de nu figurerar på alla musikbloggar värda namnet.

Åtminstone känns det så när jag hör gitarristen Chip King utstöta psykskrik i samma liga som Steve Austin i TODAY IS THE DAY. Och de där ljuva körerna som hörs då och då gör knappast lyssningen mindre läskig.