Här på bloggen skulle det ha startat någon sorts julkalender i söndags, men sjuka barn kom i vägen. Tanken var att lista 24 album du måste ha hört i år.
Nå, jag får väl helt enkelt försöka jobba ifatt.
Lucka 1: KONGH - Sole Creation
Oräkneliga är de band som kan få tidsintervall om tre till sex minuter att kännas som en natt i väntrummet på akuten. Det blir så när man tror att rifföljd detsamma som låt. Med Kongh är det tvärtom. Spåren på deras tredje skiva varar i 10:19, 11:54, 9:07 respektive 13:24 minuter, men verkar ta slut fortare än ett bergochdalbaneåk.
De senaste fyra åren har de lärt sig skapa dynamik med melodier, rensång och stämningsbyggande, utan att tappa ett uns i tyngd. En minst sagt imponerande bedrift. (För att spara tid har jag snott min egen text från nya numret av Close-Up.)
Spotify upplyste mig just om att det hade kommit ett nytt släpp av INCANTATION. "Grymt, undrar om de lyckats överträffa det groteskt krälande 11-minutersspåret 'Legions of Dis' på förra skivan", tänkte jag.
I ungefär en halv sekund, för albumtiteln var "A Celtic Christmas" och det är inte något som ett album med INCANTATION brukar heta.
"Torches", "The Virgin Mother" och "The Angel Gabriel" är i och för sig låttitlar som med lite fantasi skulle kunna finnas på detta bands konsekvent kristuskrossande skivor, men dem får vi visst vänta på ett tag till.
Ingen jul-death metal i år heller alltså, och lika bra är väl det. Fast man kan ju alltid lyssna på "Legions of Dis" och låtsas att den förmedlar känslan av att inte få det man önskat sig i julklapp. Om jag tänker på besvikelsen jag upplevde någon jul som barn, så kommer den ganska nära.
Idag är jag sur för att Sydsvenskans redigerare strök sista meningen i pappersversionen av min BLACK SABBATH-recension, den mening som knöt ihop hela säcken.
"Hur han sjunger? Klart bättre än när "Ozzy Osbourne & Friends" ersatte fjolårets utlovade Sabbath-spelning i Malmö. Det är ett minne jag ska vårda och förvanska med kärlek."
Läser du hela texten märker du att det blir lite fattigt utan det fetade.
Tröstar mig med att rytmsektionen från KRALLICE visar att man kan spela grym death metal utan gitarrer. Klicka här för att lyssna på GERYONs självbetitlade debut-ep.
Nu ligger min recension av gårdagens SABBATH-spelning ute på Sydsvenskans webb. Mina 2200 tecken räckte inte så långt, märker jag, men själva konserten var heller inte så mycket att orda om, egentligen.
BLACK SABBATH spelade de flesta av sina klassiker och de gjorde det överraskande bra. Det är så här vi vill minnas dem, nog sagt.
Igår såg jag GHOST på Mejeriet. Det behöver jag inte skriva en rad om, vilket är oerhört trevligt som omväxling.
Ikväll ska jag se BLACK SABBATH på Forum i Köpenhamn - och få betalt för att skriva om det. Oerhört trevligt, det med. Tack och lov har Sydsvenskan inte lika tunnelseende kommentatorer som Aftonbladet, vars läsare uppenbarligen lever på en annan planet än vi kritiker.
Fast betalar man dyrt för att se gamla hjältar måste man kanske intala sig att de fortfarande är svinbra, så man inte känner sig lurad. Kling och jag har ju inte samma press på oss att få valuta för pengarna.
Kvällens konsert kommer att vara så mycket sämre än nedanstående inspelning från Paris 1970, men säkert en av de bättre i kategorin "kul att ha sett dem".
Ingen metal idag. Bara en uppmaning om att kolla in Sydsvenskans nya bakblogg 175 grader, så det blir lite trafik och liv där. Jag borde starta en parallell bakblogg som heter Sworn To The Cake, men frågan är vad redaktör Engström säger om det.
Just det, jag recenserade ju nya GHOST-ep:n i Sydsvenskan igår. Rokys "If You Have Ghosts" är jättebra, Depeche Modes "Waiting For The Night" är nästan jättedålig och ARMY OF LOVERS "Crucified" är åtminstone konceptuellt kongenial.
Varför skivan rymmer en liveversion av "Secular Haze" är däremot oklart. Trean i betyg var väl generös, inser jag.
ALCESTs kommande album "Shelter" låter, precis som Neige förvarnat, inte metal alls. Det är jättesvårt att lyssna på skivan för vad den är och inte sakna det hårda som gjorde de tre föregående skivorna så kontrastrika och fängslande.
Utan mörkret lyser ljuset inte lika starkt.
Med det sagt: är du ute efter musik att kramas i en kuddhörna till lär du inte behöva några andra skivor 2014. Så här låter sista spåret på skivan:
Idag är det premiär för mig som skribent i Kristanstadsbladet (fast när nästa text dyker upp står skrivet i stjärnorna). Klicka här för att läsa min avhandling om death metal-spelningen på Biljardkompaniet och fäll en tår över att du inte var på plats.
Dessutom vill jag passa på att göra reklam för bandet KLOSS, som också spelade fast hann sluta innan jag var på plats. Av dem fick jag en mycket välsittande och trivsam bandtröja, vilket betyder att musiken de spelar är av yppersta kvalitet.
Litar ni inte på mitt sponsrade omdöme, kolla upp deras Bandcamp och avgör själva.
