Lucka 13
Lucka 13: PYRAMIDO - Saga
Full transparens: jag känner gossarna i Malmös PYRAMIDO, men även om jag inte gjorde det skulle jag vilja ha med deras tredje lp "Saga" i den här kalendern.
Jag saxar min egen recension från Close-Up #155:
Vilken var den senaste skivan du impulsköpte, utan att ha hört gruppen förut, enbart tack vare hur omslaget såg ut? Jag hoppas att svaret är något annat än "första Iron Maiden 1980" (och jag hoppas att du i dessa Spotify-tider förstår vad ordet "impulsköp" betyder).
Själv hade jag inte tvekat inför Ihsahns "Eremita" (en uppochnedvänd bild av Nietszche!), Skogen Brinner-lp:n eller vad som helst med en John Dyer Baizley-målning, men som musikjournalist är det sällan man får chansen att chansa, om ni förstår.
Om världen fungerar som den ska borde du redan ha impulsköpt en lp med Pyramido, långt innan Malmökvintetten triumferade som Soundcheckvinnare eller alls nämndes i din favorittidning (se #113). Redan debuten "Sand" (2009) lockade med en elak elefant och lät därefter, men framför allt andra plattan "Salt" (2011) skickade ut våldsamma omedelbara "Äg mig, älska mig!"-signaler med ett pastellfärgat akvarellomslag – vågat i en genre som trivs bäst med monokroma ruttnande dödskallar.
Och nu är det hög tid att impulsköpa tredje och starkaste verket "Saga", eftersom dess konvolut ser ut just som en sådan. Den som inte blir nyfiken på ugglan, illern, tranan, järven och björnen som fikar runt en lägereld kan inte ha mycket fantasi kvar i själen.
Det har däremot de här musikerna, som påminner om att melodier är något som kan få sludge att låta MER plågad, inte mindre (otydlighet är en helt annan sorts plåga som det finns alldeles för gott om i genren). De stämningsfulla instrumentalpassagerna har ännu skarpare konturer än sist och sliter tag med lika mycket behag som obehag.
På annat håll i tidningen pratar gitarristen Dan Hedlund om hur mycket han och trummisen Viktor Forss gillar shoegazerock, fast som Pyramido-inspiration muterar de svävande melodierna till något hotfullt som tornar upp sig. "Regnet dränker gatorna / Men staden blir aldrig ren", vrålar Ronnie Källback i "Fosie", men tillägger att han väntar på att himlen ska spricka upp och tror på en bättre morgondag. Den texten sammanfattar stämningen på albumet lika mycket som i stadsdelen där han bor. Mitt i allt det fula är det ändå vackert och värt att kämpa.
Smutsen och svårmodet framstår dessutom som ännu djupare av att bandet låter vännen Monorail (Mattias Oskarsson) bidra med en gästlåten "Klockrike", en fin och uppmuntrande liten rymdmarsch som tycks spelas genom en köksradio. Det spåret i sig är faktiskt också värt att impulsköpa "Saga" för.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
