Igår såg jag NECROVATION och TRIBULATION på Biljardkompaniet i Kristianstad. De förra var bra och de senare var ännu bättre, men varför orkar jag inte skriva just nu. Väntar på att recensionen ska dyka upp på Kristianstadsbladets hemsida.

Eller jo, något jag inte fick plats att nämna i recensionen är TRIBULATION-medlemmarnas magnetiska karisma. Den mörkhårige gitarristen såg fantastisk ut i spandex och sammetskavaj, den blonde gitarristen hade den stiligaste (och kvinnligaste) urringning jag sett i death metalsammanhang (självklart ett plus, inget annat) och såg dessutom ut att vilja äta upp publiken. Och deras skelettsminkning var hur snygg som helst.

"The Formulas of Death" i all ära, men live blev de ännu lite bättre.

Otamatone är ett japanskt musikinstrument vars existens jag var omedveten om till alldeles nyss.

Men så visade det sig att Eric Hersemann, gitarrist (och basist och xylofonist och så vidare) i sci-fi-dödsiga GIGAN spelar en sådan och på den vägen är det.

GIGAN är ett mycket bra band i sin genre (superteknikrunkigt men med oceaner av soul, ny skiva ute nu) och otamatone är ett mycket gulligt instrument.

Som jag skrev i föregående inlägg är en bra sak med icke sovande barn att de motiverar en att höra sin favoritmusik i nya sammanhang. Som i botaniska trädgården i gryningen eller på kyrkogården mitt i natten.

Förresten låter nog all musik bättre på en kyrkogård mitt i natten.

En skiva som definitivt gör det är INQUISITIONs "Obscure verses for the multiverse", kanske den skiva som vuxit mest på kortast tid i år. En klar stjärnhimmel gav den ytterligare glans och lyster och Invisible Oranges intervju med frontmannen Dagon gjorde sången förklarlig (den SKA låta lite känslolös) och därmed lättare att ta till sig.

Och så blev jag sugen på att lyssna på VAN HALEN och leta efter de referenser Dagon hör.

En bra sak med att ta barnvagnspromenader vid okristliga tidpunkter är att man kan ta med sig iPoden och passa på att höra skivor under andra förutsättningar än hemma på kontoret. Vissa album får en helt ny lyster av utomhusmiljön och mörkret.

Som i morse, när GHOSTs "Infestissumam" gick igång lagom när sonen och jag närmade oss Allhelgonakyrkan, vars urtavla lyste mjölkvit mot den fortfarande dunkla natthimlen och såg precis ut som en lokal det bandet borde spela i.

Sedan gick vi vidare till Norra Kyrkogården, vars gravljus, stenar och kala almar var en ännu snyggare fond till "Year Zero" och de andra hitlåtarna. Skivan har faktiskt aldrig låtit bättre än när det första morgonljuset börja kravla sig över horisonten.

Nu när årets skivflod har saktat in är det läge att lyssna ikapp på sådant man missat, innan det börjar välla in promos för januari och februari 2014 (LEGION OF THE DAMNED och ENTOMBED finns redan i datorn och snart hoppas jag att nya ALCEST blir tillgänglig).

Så: franska YEAR OF NO LIGHT spelar enligt egen utsago "heavy epicus shoegaze" och har precis släppt nya skivan "Tocsin". Denna förträffliga träningsmusik får löparspårets brungrå lervälling och mulna himmel att framstå som ett mäktigt, ödesmättat landskap där gudar snart kommer att gå i envig.

"Tocsin" finns fortfarande inte på deras Bandcamp, men borde dyka upp inom kort.

Enligt Metal Archives finns det 113 metalband med ordet "goat" i namnet. Den senaste getbekantskapen stiftade jag så sent som igår: COKEGOAT.

Ett högst adekvat namn när man spelar knarkdoom med ELECTRIC WIZARD-feta riff, visst? Kvinnosång och lite andra trix får kokaingeten att skilja sig från mängden, så spana fortsätt gärna vidare till deras Bandcamp och lyssna ordentligt på debutalbumet "Vessel". Särskilt låten "Dogs" är grym.

Glömde att länka till veckans skivrecension i Sydsvenskan. Så, nu var det gjort. All heder åt PROTEST THE HERO för lyckad crowdfunding, men deras skiva hade nog blivit gjort på ett eller annat sätt ändå.

Något som däremot knappast hade blivit av utan crowdfunding är MUTATION, som jag recenserade i förra numret av Close-Up. (Fejsbook här, Spotify här.) Galen line-up, galet sound. Och så är Mark E Smith från THE FALL med.

Han är hårdare än metal. Se själva i den här videon, som är väl värd 6:42 minuter av ditt liv.

Eller ja, vi måste åtminstone vara väldigt nära den. Metalsucks upplyste mig om NEUROTIC NOVEMBERs existens, och eftersom delar smärta är halv smärta (eller hur man nu brukar säga) är det bäst att jag delar lidandet med er bloggläsare.

Ta fram din största skämskudde och tryck play.

Urgh, ungrackaren tycker fortfarande att 04.30 är en kristlig tid att stiga upp på morgonen. Så det blir inte vettigare blogginlägg än så här.

Nu ska jag ersätta förlorad sömn med en produktiv löparrunda (min bästa arbetstid) och se om MIDNIGHT är lika bra träningsmusik som jag hoppas.

Dagens promo som inte kommer att recenseras: Robert Pehrssons HUMBUCKER. Lyssnar hellre på den gubbdöds han spelade i DEATH BREATH än den gubbrock han spelar i eget namn (även om han gör bägge delarna med geist) och ännu hellre på skivan jag ska recensera närmast i Close-Up, CASTEVETs "Obsian".

Som ju inte låter ett dugg som något Robert Pehrsson är inblandad i. Eh, nog med svammel. Det blir inte så vettiga blogginlägg utan mest utfyllnad när man måste stiga upp 04.15 på morgonen.